trasseliten

Den sak som förvånade mig mest när Trassel var ute ur livis var att hon var så himla, himla liten. Och sedan tänkte jag att hon fått plats inuti mig och då kändes hon helt plötsligt stor. Och vi hade varit oroliga över att hon skulle vara för stor för kläderna men istället var alla kläder vi hade med oss i storlek 50 som säckar runt hennes pyttekropp. Hon föddes ju i och för sig en vecka för tidigt pga det planerade snittet och hon vägde 3 150 g och var 48 cm lång och det är ju inte jättestort.

Det gick verkligen inte att föreställa sig hur det skulle vara när hon kom ut. Men efter bara några timmar kändes det som att hon alltid funnits, som att hon aldrig legat i min buk och vuxit utan bara varit hos oss jämt. Det var en mycket konstig känsla.

Och när hon kom ut förvånades jag även av att jag inte blev helt galen och hormonell och ville slita henne till mig etc. Jag tittade på henne och hade svårt att ta in hela situationen. Jag bad dem torka av henne en del innan jag fick henne eftersom jag tyckte att hon var lite väl kladdig. Och sen när hon låg på mitt bröst kändes allt väldigt, väldigt konstigt.

Första dagarna på BB hade hon bara sin lilla mössa och en blöja på sig för det var så varmt och hon låg ju nästan alltid tätt intill mig eller J eller under sin lilla filt som vi köpt. Och jag minns hur jag vaknade de första nätterna och tittade på henne och hon låg så sjukt stilla och jag såg inte ens att hon andades och då blev jag livrädd att hon dött och var tvungen att peta värsta hårt på henne så att hon rörde sig. Troligen sov hon väl bara extremt djupt men alltså, skräcken att hon skulle ligga där helt stilla och inte leva nu när hon precis lyckats ta sig ut i världen.

Och vi tänkte ju att hon skulle få sin egen säng och allt men det gick ju inte att lägga denna pyttevarelse i en egen jättesäng så hon fick sova med oss och efter en dag köpte vi ett babynest som de rekommenderat på BB om man ville sova med sin bebis. Så hon hamnade mellan oss vilket var helt okej till en början.

Sen när vi kom hem var det som att ha semester. Vi hade bestämt att vi skulle vara hemma tillsammans och förlänga de första veckorna så J var hemma hela december och började inte jobba förrän efter nyår. Och även det var ett av de bästa valen vi gjort någonsin. Även om det var ganska mycket pyssel med Trassel så var det ändå som att vara lediga tillsammans och vi bara softade och skrotade runt och hade folk på besök. Jag bakade en massa - vilket jag inte hunnit på flera år - och hann klart med alla små projekt inför julen. Och det var ju ändå en del att stå i eftersom vi var tvungna att tvätta minst en maskin om dagen.

Allt gick även så himla bra med Trassel och det var så skönt. När vi gjorde återbesök på BB när hon var fem dagar hade hon redan gått upp till sin födelsevikt (vilket är bra) och när BVC-tanten kom hem till oss hade hon gått upp ännu mer. När hon var en vecka ramlade resterna av navelsträngen av och den hann knappt bli äcklig (som jag fasade för) och när hon var drygt två veckor var hon på utflykt till Djurgården och fikade på Rosendahl för första gången. Vi var lite oroliga för att ta ut henne bland folk i början eftersom hon inte ens var en månad då men samtidigt höll vi på att förgås av leda härhemma. Sakta, sakta blev Trassel större och fyllde ut sina små kläder och fick runda kinder. Och vi började nästan glömma bort hur yttepyttig hon varit där på BB.

Samtidigt pysslade jag nog på lite för mycket för helt plötsligt blev jag trött och ledsen och grät lite medan J tröstade och vi bestämde oss den kvällen för att skita i gran och alla andra julbestyr eftersom vi ändå inte skulle vara hemma under julen.

Först tog varje dag en evighet men snart gick tiden och veckorna gled förbi alldeles för fort och även om det kändes som om vi hade all tid i världen blev det jul nästan direkt. Men då kändes vårt liv utan Trassel ändå som en dröm för det var verkligen som om hon alltid funnits.