förlossningen

Jag hann pyssla klart med det mesta och jag och J tillbringade vår sista helg som två med att gå runt på stan, fika och äta middag ute i flera timmar med vänner. Men som vanligt tog allt ändå extra tid och det blev sent innan vi äntligen kom i säng på söndagen. Och jag hann knappt sova innan taxin kom och hämtade oss vid halv sju. Det var extremt overkligt att tänka på att det var sista gången vi lämnade vårt hem som två, att nästa gång vi kom hem så skulle vi förhoppningsvis vara en till. Och det var extremt overkligt att veta att inom några timmar skulle vi högst troligt vara föräldrar.

När vi kom fram fick vi vänta i ett rum och J fick fina blå op-kläder medan jag fick nättrosor och en vit landstingsskjorta som gjorde att jag såg ut som en demenskärring på rymmen. Och så hann vi vila lite vilket var väldigt skönt eftersom jag var så sjukt hungrig på grund av fastan. Jag tror till och med att jag hann slumra till i sjukhussängen bredvid J, trots att jag var enormt nervös för allt som låg framför oss.

Vid halv tio kom vår barnmorska och hämtade oss och vi åkte ned till op-avdelningen. Där fick jag kanyl i handen och blev tvättad på ryggen och fick information om hur allt skulle gå till. Jag fick en spinalbedövning och det gjorde inte så ont men spände extremt mycket i ryggmärgen och när det höll på att bli olidligt var det som tur var klart. Sköterskan sa att jag var extremt lugn och sansad varpå jag kontrade med att det hade varit tvärtom om vi varit på förlossningen istället.

När jag väl fått bedövningen i ryggen gick det i en himla fart och jag blev lagd på britsen och tvättad på magen och fick kateter och de testade bedövningen. Allting kändes fortfarande men istället för att göra ont kändes det som om någon bara petade på en med något litet. En skärm sattes upp mellan min mage och mig själv och J så att vi inte skulle se operationen (jag ville filma snittet men det fick jag inte till Js lycka) och på vår sida satt en narkosläkare och narkossköterska och barnmorskan som skulle ta emot Trassel. Min puls gick ned lite mycket på grund av det blodtryckshöjande läkemedlet så jag fick efedrin för att dra igång hjärtat och då kände jag mig lite nervös i hela kroppen och bedövningen gjorde att det kändes som om kroppen var full men hjärnan klar. Mycket underlig känsla. Samtidigt briefade hela op-teamet som skulle utföra ingreppet med varandra och det kändes som att sitta i en cockpit innan take-off, mycket tryggt.

Jag kunde känna att något hände med min mage så jag frågade om de börjat operera och det hade de. Sedan blev det lite ståhej eftersom moderkakan satt i vägen för snittet och jag mindes att jag tänkte "men till och med jag vet ju att placentan sitter i framkant" men sedan verkade allt gå bra och lösa sig. Dock vägrade Trassel komma ut så de fick böka runt som satan med min mage för att få ut henne ur snittet. De trycker på livmodern uppe vid bröstkorgen och det gör att hela magen känns och blir ihoptryckt men det var som med bedövningen - precis när jag kände att jag inte skulle stå ut längre var det över. Tydligen fick kirurgen byta plats och överläkaren ta över eftersom Trassel var svår att få ut. De tryckte och härjade en massa men sedan kändes det helt plötsligt att det blev tomt i buken, att något där inuti försvann och så var det lite tyst några sekunder - bara operationsteamet pratade med varandra - och sedan hördes det ett litet bebisskrik och så fick vi se en skymt när de lyfte Trassel över skärmen och visade upp henne snabbt för oss. Jag minns bara att jag blev förvånad över allt och frågade om det var en flicka och kirurgen tittade över kanten och sa "det blev en tjej" och då var det som att något föll på plats och jag kunde börja ta in att det var Trassel som höll på att komma till världen.

Hon gastade en massa och var helt vitblå och blodig och skrynklig men J tyckte att hon var "värsta söt" direkt medan jag tyckte att de nog kunde torka av henne lite först. J har filmat bitar när Trassel läggs på mitt bröst och det låter så roligt för sköterskan frågar hur det känns och jag svarar "det känns konstigt" och hon lägger till "jag menade mest fysiologiskt". Men det kändes konstigt och ofattbart och var ändå så sjukt rörande och när alla fixat och trixat klart med Trassel och räknat tår och vägt och mätt så fick hon ligga och krafsa lite på mitt bröst medan J satt bredvid och kirurgen sydde ihop mig. Efter operationen kunde jag inte röra mig så sköterskorna välta över mig i en säng och så fick jag, J och  Trassel susa iväg till uppvaket och hänga i någon timme tills jag kunde röra tårna igen.

Jag var fortfarande sjukt hungrig och ville bara äta men först fick jag lite äcklig fruktenergidryck och vatten för säkerhets skull. Det visade sig vara ganska tur för när vi väl fick komma till vårt rum och fick fika och smörgåsar (sånt där fika som man ser i förlossningsböckerna) så kräktes jag mycket ovärdigt i papperskorgen innan jag ens hunnit börja äta. Men sedan gick det bra och jag fick äntligen i mig lite smörgåsar och något att dricka och hela tiden låg Trassel och krafsade på mitt bröst och J satt bredvid och gosade. Det var mycket fint alltsammans.

Hela resten av dagen låg jag bara där i sängen och J fick göra allt men det var ändå mysigt och jag fick sjukt bra smärtlindring och det gjorde inte särskilt ont någonstans. Det enda som var lite ovärdigt var att jag låg i en pöl av blod från min livis och hade en kateter som någon kom och tömde lite nu och då men inte ens det spelade så stor roll. På kvällen fick jag pröva att gå upp ur sängen och det gick bra men jag var rätt yr så mina planer på att fräscha till mig fick skjutas upp till morgondagen.

Och hela tiden låg Trassel på olika ställen i sängen och krafsade och var ljuvlig och vi pratade med våra föräldrar och berättade på olika andra sätt att hon fanns och försökte framför allt ta in att hon var där och hade kommit ut ur livis helt frisk och normal vilket var det bästa av allt. Och det var Trassels första dag ute i livet.

Jag brukar inte så ofta publicera bilder här men den här är väldigt fin och beskriver Trassels födelsedag och vår glädje så himla perfekt i ett enda ögonblick.