Om en vecka är Trassel inte längre en liten bökande klump i min livis utan förhoppningsvis en frisk och levande liten bebis som för första gången måste andas själv med alldeles nya rosa små lungor. Detta faktum är helt fantastiskt men även helt djävla skräckinjagande. Och framför allt helt ofattbart.
Försöker föreställa mig detta, försöker tänka mig in i hur det kommer att kännas och hur det kommer att vara men det är ju helt omöjligt.
Så tills dess är det bara att pyssla på med det sista och försöka bli klar med allt tills i helgen då jag ska försöka njuta av att vara helt ensam för sista gången på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar