Hon bad mig gå till en läkare för en medicinsk bedömning och först fick jag en tid en vecka fram i tiden men insåg snabbt att det inte skulle funka. Hade megaångest en kväll och kände inte igen mig och blev livrädd. Dagen efter ringde jag och fick en akuttid medan Jonas var hemma med Trassel. Och då blev jag remitterad till jourmottagningen på Huddinge och där har jag varit två gånger nu. Jag ska tillbaka dit för koll nästa vecka och de ska skicka en remiss till öppenvården så att jag dels får komma på en utredning och dels får en ny kontakt här där jag bor. Min gamla terapeut sitter ju i hemstaden och det funkar inte riktigt att åka ända dit nu.
Om knappt två veckor ska vi på möte på BUP igen och då ska jag förhoppningsvis få börja i en grupp med andra mammor som är deppiga och har fått bebisar. Hoppas väldigt mycket på den gruppen för jag orkar inte med allt längre och det är så sjukt jobbigt att inte ha någon att prata med.
Jag går ju på en vanlig föräldragrupp också på BVC och där var jag ganska ärlig med hur jag kände och ingen verkade titta snett på mig. Men samtidigt känns det som lite fel forum att sitta där och prata ut eftersom de flesta andra verkar vara lite mer "normallyckliga" (men det vet man ju iofs aldrig).
I dag när BVC-sköterskan som har gruppen började fråga om vi hade "varit iväg själva eller gjort några aktiviteter med bebisen" och huruvida vi "tyckte att det var svårt att komma iväg" var jag bara tyst. Orkade inte redogöra för hur jag åkte runt i halva Mälardalen och hängde i lagårdar med Trassel när hon var typ fem veckor eller att jag ständigt packar in henne i bilen eller vagnen och gör något bara för att slippa vara ensam med mig själv eller för att få hjälp att ta hand om min bebis. Jag vill inte framstå som dryg eller duktig men för mig är det inte det praktiska som är problemet. Det är det psykiska och känslomässiga som är så djävla tungt och svårt och konstigt.
Och när en av de andra mammorna sa "men man ska ju inte stressa fram sådant, man känner nog när man är redo att lämna bebisen första gången" berättade jag inte att jag även var ensam på fest när Trassel var fem veckor. Och att det var den bästa kvällen på länge. Och jag orkade inte berätta att jag inte vill något hellre än att lämna bort min bebis och för några timmar bara känna mig helt fri.
Men det finns en tjej som brukar sitta bredvid som verkar snäll och ganska lågmäld och inte verkar så käck. Vi har pratat lite och nu är vi vänner på facebook och vi pratade om att fika någon dag innan nästa möte. Kan nog vara skönt med någon i närheten som jag kanske kan prata lite med i alla fall.
Jag trodde nog att det skulle bli bättre när jag började få hjälp och när jag liksom "tog tag" i problemen men jag vet inte, det känns mest som om det blivit lite värre. Kanske är det för mycket med ex-jobbet också men jag kan bara inte släppa det, då känns det som att jag skulle sugas ned i ett svart hål och aldrig mera komma ut. Jag måste ha kvar en del av mitt "yrkes/universitets-jag" annars har jag inget kvar att hålla fast i av den jag en gång var.
Men jag har i alla fall fått massa hjälp och stöd av min mamma och Js mamma som hjälper till med Trassel så att jag kan skriva och bara det är ju en enorm lättnad och guld värt. Att det sedan även är en lättnad psykiskt är ju bara bonus.
Och nu kan jag se ljuset i slutet av tunneln och försöker hålla ut. Den första april börjar J sin föräldraledighet och då kan jag börja "jobba heltid" och bara fokusera på ex-jobbet. Och jag kommer att kunna åka iväg utan att tänka på Trassel och på hur allt ska passa in med henne. Och jag kan vara borta när jag vill och åka på "jobbresa" i en vecka och bara sova hela nätterna. Men det jag hoppas på mest är att jag ska börja längta efter Trassel istället för att se henne som mitt krångliga "jobb". Jag vill ju också bli glad av att komma hem och träffa henne istället för att bara känna lättnad när kvällen kommer och J äntligen är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar