Och - jag har slutat amma. Funderade och velade fram och tillbaka. Kunde inte bestämma mig men till slut var det en av BVC-sköterskorna som hjälpte mig via läkaren på vårdcentralen. Jag frågade läkaren vad hon trodde och berättade att jag har en teori om att min deppighet blev värre av amningen eftersom jag uppenbarligen är känslig för hormoner (hade väldigt svårt att hitta p-piller som inte gjorde mig deppig när jag var yngre) och att jag dessutom inte tyckte om det särskilt. Och hon gick och rådgjorde med de på BVC och då hade sköterskan spontant sagt att hon tyckte att jag skulle sluta amma vilket var det jag behövde höra för att kunna ta ett beslut. Tänkte att om jag bara blir en centimeter gladare av att sluta så är det värt det.
En annan sak som jag funderade en massa på och som också var en av huvudanledningarna till att jag bestämde mig för att sluta var även att jag hoppades på att jag skulle knyta an bättre till Trassel. Det var ju inte så att jag hatade att amma eller fick ångest av det men jag märkte att jag liksom "kopplade bort" när jag gav henne bröstet. Jag distanserade mig från henne och bara lät henne äta och ville få det överstökat så snabbt som möjligt. Detta gjorde dock att jag även distanserade mig från henne i känslomässigt och jag kom på mig själv med att ibland känna mig helt likgiltig inför henne vilket skrämde mig (i början var det ju massa känslor och även om jag var ledsen så tyckte jag ju massa om henne). Så när jag bestämde mig för att sluta tänkte jag att om det bara får mig att tycka om Trassel ett endaste gram mer så är det värt det.
Så jag började dra ner och bytte ut några mål mot ersättning och varvade sedan ersättning och bröstmjölk och pumpade ur när det blev för mycket. Och mina bröst är nog bra på att anpassa sig för det tog bara en dryg vecka och sedan ammade jag bara på natten. Och efter några dagar gick inte ens det för det fanns inte tillräckligt med mjölk och sista natten gjorde det bara ont för att Trassel försökte få ut mjölk fast brösten var helt tomma och då slutade jag nattamma och sedan dess har jag ammat någon enstaka gång när brösten blivit lite fyllda. Och som tur är går det jättebra med ersättningen, Trassel äter hipps ekologiska och verkar helnöjd och har inga problem med magen vilket också känns bra (bebisar kan tydligen bli förstoppade när de bara äter ersättning).
Nu när jag slutat helt och bara ger flaska och kan gå runt i mina vanliga kläder och slipper mata någon med mina bröst är jag faktiskt lite mindre deppig. Det kanske bara hjälpte några centimeter på deppigheten men jag tycker flera hundra gram mer om Trassel. Numera tittar jag på henne när jag ger henne mat och vi gosar och kramas på ett helt annat sätt. Och det är värt allt i världen. Till och med min mamma sa häromdagen att "nu tittar du på henne när du matar, när du ammade lade du henne bara till bröstet och gjorde sedan något annat" (och hon var ändå tveksam till att jag skulle sluta amma först). Kanske tyckte jag mer illa om det än jag insåg då, kanske var problemet större än jag trodde.
Att sluta amma är i alla fall (näst kejsarsnittet) det absolut bästa beslutet jag tagit på länge. Och det har blivit lite bättre totalt sett också, jag bara önskar att det gick snabbare och att allt var över nu. För jag tror ju att allt kommer att bli bra och att jag till slut kommer att älska Trassel över allt annat och att jag kommer bli glad igen. Men det är så jobbigt att vänta på det och jag tycker faktiskt att jag var värd att få det bra med min bebis från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar