Idag är en ganska bra dag. Skrev en massa igår, både privat och på ex-jobbet och det blev sent. Så i morse var jag trött men sov lite längre eftersom Trassel först var med J och sedan låg och softade och var glad bredvid mig i sängen. Och när jag vaknade såg hon så glad ut och lyste upp med hela ansiktet.
Då kände jag faktiskt att jag tyckte så himla mycket om henne och varje sådan sekund är värt så himla mycket just nu.
Sedan sov hon så snällt medan jag åt frukost och läste och fixade. Och solen lyste fint och jag drack te och läste Alex blogg och det ingav hopp. Hon beskriver familjelivet sådär mysigt och bra som jag hoppas att det blir sedan. När jag är gladare och Trassel större och hon har ett syskon.
Själva anledningen till att jag ville ha barn från början var ju just det - att ha en underbar familj, att ha en gemenskap och att göra roliga saker med små människor som växer och blir bra. Jag hade aldrig någon längtan efter bebisar eller småbarn, jag vill helst att de ska bli stora snabbt och börja tänka och prata och vara människor. Och ändå tycker jag mer om Trassel som bebis än jag trodde att jag skulle göra - hon är ju så himla liten och gullig och det är så roligt att klä henne i minikläder. Och när hon ligger på ens bröst och snusar eller när hon tittar på en med sina intensiva gråblå ögon och ler - då är det väldigt mysigt.
Nu ligger hon i sitt babygym och är ganska glad och peppad verkar det som. Och jag kan göra saker, som att diska nappflaskor och hänga tvätt. Och skriva - vilket är ljuvligt. Och nu snart kommer Js mamma och hänger lite med Trassel så jag ska kunna plugga ostört. Hon tar alltså semester för detta vilket jag tycker är helt fantastiskt.
Hade väldigt svårt först att ta mot hjälp från henne eftersom vi inte känner varandra så bra och för att hon inte är min egen mamma. Ens egen mamma har ju hjälpt en jämt så det känns inte konstigt men Js mamma har jag ju bara känt i några år. Och det känns dumt eftersom de hjälper mig med något jag tycker är jobbigt. Men så sa min terapeut något klokt och det var att farmödrar inte alltid får så bra kontakt med sina barnbarn eftersom mamman ibland "står i vägen" (medvetet el omedvetet) och att jag istället skulle se det som att jag gav henne något - dvs bra kontakt med Trassel. Och då blev det lättare för jag har hela tiden försökt tänka på att involvera Js familj lika mycket som min precis som jag tänker på att involvera J i Trassel hela tiden fast det är jag som är mest med henne just nu.
Och en dag när Js mamma var med Trassel frågade jag om hon ville ha något för hon satt i soffan och matade henne och hon sa nej och sedan hörde jag henne säga till Trassel att "jag behöver inget nu när jag sitter här med dig". Då slutade jag ha dåligt samvete för att hon hjälper mig. Och jag måste ju vända på perspektivet - att vara med Trassel är ju mest mysigt för mormor och farmor - det är ju jag som är med henne hela tiden som ibland blir helt less och galen. Och jag har alltid velat dela med mig av min familj och vill att Trassel ska gilla alla och vara en del av en stor gemenskap. Och då är det ju fantastiskt att alla vill vara med henne redan från början och att jag kan få den här hjälpen. Är så himla glad att ha så bra släktingar omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar