Ja, nu har jag ju tröskat mig igenom allt gnäll och all misär som uppenbarligen hör till att vara gravid för mig. Så nu tänkte jag dela med mig av de saker som varit förvånande eller som jag inte känner igen från det alla pratar om.
Har inga som helst "cravings" fast det är vad folk frågar om mest och är nyfikna på. Alla vill antagligen att man ska svara typ potatis, daimglass och murbruk men sanningen är att jag inte märkt någon skillnad på vad jag vill äta nu och innan. Å andra sidan har jag haft perioder liknande cravings hela mitt liv. En period är jag besatt av att bara äta gröt till frukost eller äter bara avokado till mellis eller måste äta leverpastej på typ alla mackor. J tyckte jag hade cravings på jordgubbar i somras men det har jag ju varje sommar (man måste ju passa på att sluka överflödet).
Däremot kommer jag aldrig att kunna äta bragokex igen eftersom det var vad jag försökte häva illamåendet med sekunden innan traumat då jag spydde på bussen ut till universitetet.
Och jag kanske ibland "glömmer bort" vad man inte ska äta och "råkar" äta lite mögelost eller en korv som jag inte är hundra på är "rätt" tillagad. Men det är faktiskt bara när jag inte står ut längre. Har inte haft ost- och vinkväll med hundra opastöriserade ostar direkt. Och det är ju faktiskt sjukt ovanligt med listeria och toxoplasma, det står t.o.m. på livsmedelsverkets hemsida.
Har inte heller så mycket hormonella känslostormar som alla andra verkar ha. Har t.o.m. frågat J om han tycker att jag är annorlunda och han sa då "alltså, du gråter ju och är arg ibland men det är du ju jämt". Ibland undrar jag om inte folk skyller på graviditetshormoner för att för en gångs skull få uttrycka sina äkta känslor. Eller också är jag helt okänslig för hormoner.
Fast imorse fick jag nästan tårar i ögonen pga en man erbjöd mig sittplats på tunnelbanan. Dock var jag ganska trött och då är man ju rätt lättrörd ändå. Och jag antar att jag kommer grina järnet i samband med och efter Trassels födelse.
Jag känner inte heller av det här med "livets mirakel" så mycket. Alltså, det är ju fint att vi kunde få barn och det är ju helt otroligt att allt gått bra så långt och att våra två sammansmälta celler har lyckats dela sig miljoner gånger och hittills skapat en helt normal liten människa (pepparpeppar) men jag går inte runt och känner hur jag riktigt strålar av lycka och moderskärlek. Det är mest som vanligt plus att min mage nu börjar vara i vägen hela tiden. Och så har det börjat kännas hemtrevligt att Trassel ligger därinne och bökar och visar att hen lever med jämna mellanrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar