Känner mig så otroligt ensam nu när jag väntar barn, hittar
ingen som jag och det är så svårt att prata med folk för ingen förstår mig
riktigt. Ingen är livrädd för att föda barn, ingen tycker att amning verkar
jobbigt och tråkigt. Alla njuter av graviditeten och går runt med sina magar
och riktigt strålar. De köper helt nya barnvagnar (för man vill ju ha ngt lätt
och bekvämt) och inreder en djävla barnkammare efter halva tiden. Och i
böckerna står det om hur man kommer att känna sig och om förlossningar och
amning och nattvak och hur bebisarna utvecklas och jag kan inte ta det till mig
för allt känns så främmande. Jag orkar knappt berätta när Trassel är beräknad
att födas för jag vill inte prata om förlossningen och verkligen inte avslöja
att hon troligen föds två veckor innan dess pga jag är så djävla rädd för
förlossningen. Och jag orkar inte prata om föräldraledigheten för då börjar
alla prata om att ”men du ammar ju där i början” och det vet jag inte ens om
jag vill.
Jag vet att jag får göra som jag vill och jag vet att ingen
kommer att kunna bestämma över mig och att vad vi än gör med Trassel så kommer
hon nog att må bra ändå för vi är ju hennes föräldrar och kommer att älska
henne massa och hon kommer att bli bra för vi är normala och har sunt förnuft
men det hjälper inte alltid. Trots min enorma styrka så är det så lätt att bli
trött och rädd och känna sig ensam och som ett djävla miffo som inte vill göra
som alla andra.
Och bara för att jag känner mig ganska normal (dvs ungefär
som innan), inte vill göra en massa saker i förväg eller drömmer om hur
underbart det är att ”sitta hemma och gosa med bebben sen” och inte vill offra
hela mig för barnet så känns det som att jag inte vill ha barn eller som att
Trassel inte är lika önskad som alla andra bebisar fast det stämmer ju inte.
Jag vill ha Trassel en massa och när J säger att han älskar
henne tror jag faktiskt att jag också gör det lite redan. Men det är så himla
läskigt att släppa lös alla sina känslor för tänk om det händer något, tänk om
hon dör innan hon föds eller om något går fel?
Och även om jag troligen vill ha kejsarsnitt för att jag är
så himla rädd så känner jag mig otroligt dum som bara inte kan vara som alla
andra frisläppta människor och bara tänka att det kommer att gå bra och att de
kommer att klara det och förlossningen är ju ”ett nödvändigt ont” och man ”glömmer
ju så fort ungen är ute”.
Och sen känner jag mig dum som inte vill amma och inte vill
erbjuda Trassel ”de bästa förutsättningarna” enligt majoriteten dvs amning. Och
så tänker jag att jag kanske borde prova men då blir jag rädd att det ska gå
bra fysiskt men att jag ska må dåligt psykiskt och så går det inte att sluta
för Trassel vill bara amma och inte äta ur flaska.
Och jag vill inte ta ut något i förskott men samtidigt kan
jag ju inte gå runt och bara vänta på att något hemskt ska hända för det blir
ju också misär. Ibland går jag runt i affärer och tittar på bebiskläder men
köper aldrig något för ”tänk om det händer något” eller så vet jag inte vilken
storlek jag ska köpa för tänk om hon föds för tidigt eller är jättestor och hur
fan ska man veta vilken storlek som är bäst. Om hon är jättestor kanske hon
inte kan ha de gulliga kläderna och då har jag köpt dem helt i onödan.
Och jag träffade en klass”kamrat” förra veckan som också
väntar barn och hon var helt naiv och bara ”jag tänker att allt går bra, jag
tänker att det inte händer mig” och hon drömde på natten om hur hääärligt allt
var och att ungen var tre månader och amningen gick fint och allt var en
lyckodröm.
Jag tänker aldrig att det ”händer inte mig” för det var vad
jag trodde ända tills jag var tretton och min pappa höll på att dö i en
bilolycka. Och till och med nu blir jag orolig för mina föräldrar för att papi
är så gammal och mami har varit så mycket sjuk och tänk om de inte ens får leva
tills Trassel är född. Jag tänker aldrig ”det händer inte mig” utan är alltid
medveten om att hela livet är en enda skör tråd som när som helst bara kan gå
av. Och Trassels tråd inte ens är testad ute i verkligheten än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar