Det här med att vara gravid är inget jag kan rekommendera till någon.
Först blev jag och J lite glada eftersom vi bara haft en misslyckad graviditet innan och för att det tog ganska lång tid innan vi lyckades igen. Sedan dess har det mest varit jämmer och elände.
I vecka djävligt tidigt började jag må illa. Och sen mådde jag illa mest hela tiden, enda trösten var att jag var så trött att jag mest sov och när jag lyckats somna mådde jag inte illa. Sen fick jag halsbränna och var tvungen att kissa jämt och när jag var sjuk och hostade satan kissade jag på mig. Väldigt festligt.
Minns att jag satt och läste en föräldratidning på barnmorskemottagningen där ledaren handlade om att det alltid är ett mirakel när man är gravid och att man bara känner lyckan spira inom sig etc. Jag ville skrika rakt ut och elda upp tidningen på plats.
Jag som har extrem spyfobi tvingades spy på bussen till universitetet, i bilen på Liljeholmsbron i rusningstrafik och tusen gånger hemma på morgonen och några gånger under telefontiden på jobbet. Som tur är fungerade medicinen som jag fick utskrivet av läkaren innan sommaren ganska ok och om jag åt lite hela tiden blev det sakta men säkert uthärdligt.
När det blivit uthärdligt och nästan lite bra och jag inte mådde så illa längre och hade klarat av att jobba hela sommaren som distriktsveterinär och hade två dagar kvar att jobba började jag må lite illa igen. Och min sista jourkväll fick jag satans ont i magen efter middagen och sedan hade jag det hela natten och var tvungen att gå upp att kräkas vid fem. Och vid sju när jag skulle vakna. Och efter halva telefontiden. Och efter telefontiden.
Klarade av en resa och ringde sedan till sjukvårdsupplysningen som med panik i rösten hänvisade mig till förlossningen. Jag var dock ganska säker på att det var magkatarr vilket de på förlossningen också trodde men de tyckte jag skulle "åka hem och vila". Lättare sagt än gjort när man är ute och jobbar på landet 17 mil hemifrån.
Lyckades i alla fall få mina snälla kollegor att ta de två andra resorna men den planerade avskedslunchen på lokal med favoritassistenten och min favvo-kollega blev ju hämtmat på stationen som jag kräktes upp efter fem minuter. Sedan åkte jag hem till mitt riktiga hem och låg i plågor ett halvt dygn till innan allt började lägga sig och jag sakta kunde äta lite mera. Därefter blev det sakta men säkert bättre och dagen innan vi skulle på semester var det nästan ok och vi åkte till barnmorskan för kontroll. Hon kollade alla värden som såg bra ut och sa "åk ni - det lär ju vara magkatarr, fråga inte en läkare om råd - de är livrädda för gravida kvinnor". Tydligen är magkatarr sjukt vanligt pga hormonerna påverkar glatt muskulatur så allt blir misär i magen. Verkligen festligt. Nu äter jag omeprazol varje morgon och slipper i alla fall halsbrännan.
Efter denna magtortyr började det istället märkas att något växte i magen och att detta något gjorde att alla bukmuskler och ligament blev sjukt trötta. Så då fick jag ont i ryggen, magen, höfterna och livmodern. Plus att min meralgia paresthetica som jag tidigare hade i vänster ben har blivit maxad där OCH nu även gått över till höger ben också. Dock fick jag veta att det har tydligen min pappa haft "hela livet" när vi pratade om det så nu vet jag vem den genetiska boven är.
Har tänkt som satan och kan hittills bara komma på två saker som är ok med att vara gravid. Ett - man behöver inte bekymra sig för mens längre (vilket jag dock gärna hade bytt mot allt ovan). Två - man blir ganska ompysslad och får mycket uppmärksamhet vilket ju förvisso är trevligt men samtidigt lite sjukt eftersom det bygger på folks besatthet av fortplantning.
Alltså, jag vill ju ha familj och så men ibland har jag undrat varför det måste vara så plågsamt under tiden (och förbannat orättvisan i att inte J kan hjälpa mig med detta). Och då har vi inte ens börjat nosa på förlossningsskräcken och det faktum att jag är grymt osugen på det här med amning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar