Eller, jag kan vara sjukt lugn och tyst när jag är ledsen och ibland blir jag arg när vänner klagar på att jag alltid låter och då är jag tyst och lite butter i säkert fem minuter innan jag glömt att jag ska vara tyst och arg.
Jag är således inte heller långsint. Men glömmer sällan en riktig oförrätt. Det som står här vid sidan om mig stämmer kusligt väl. Det är ett citat ur Medea som en vän hittade och använde och sedan stal jag idén för att jag tyckte att den beskrev en del av mig själv.
I övrigt stämmer även det som står överst också. Jag är enligt uppgift rätt witty och kommer snart att vara en vet och måste nog (nu när jag är över trettio) börja definiera mig själv som kvinna.
Jag tycker att det är svårt att växa upp, att mogna, att utvecklas och bli en bra och redig person. Jag var sjukt sen i min utveckling (bearbetade tonåren vid 25) samtidigt som jag var en obehagligt brådmogen liten flicka (som ville dö när hon var 10).
Ibland tror jag att jag hela mitt liv har haft en gammal människas allvar och hela mitt liv kommer att ha kvar ett barns glädje. Det gäller ju bara att välja ut vilka delar som är bra och vilka som är dåliga och hur man ska kunna bli en fungerande människa som kan få ut ett maximum av livet.
För att komma dit jag är idag gick jag i terapi i några år när jag var typ 25. Då löste sig ganska mycket även om jag ibland misstänker att galenskapen lurar runt hörnet.
Men om inte annat är jag bra på att låtsas.
Jag pluggar till veterinär och åker till Uppsala lite då och då och går i skolan. Det är lika delar kul, tröttsamt, jobbigt och intressant. Nu läser jag fjärde året och kan se fram mot en hel del praktisk och klinisk övning nästa år och jag hoppas att det blir en treat (eftersom de tre första åren var sjukt tråkiga).
Jag bor i ett hus med min man J och våra två katter. Huset ligger i en Stockholmsk förort som mest verkar bebos av medelklassbratungar och deras föräldrar (komplett med två bilar, små barnvagnar, rockar, tighta jeans och hunter-stövlar). Allt är väldigt klädsamt.
Mestadels trivs jag sjukt bra för det är nära vattnet och fint runtomkring men ändå inte olidligt långt in till stan och centralstationen. Jag trivs ohyggligt bra med J och vårt liv men ibland kan jag få små kväljningar av leda och oro över att fastna här. För jag vill inte bo här resten av livet - jag vill ha och se mer frihet än så.
Det känns som alldeles nyss som jag bodde i en etta på Söder med en av mina bästa vänner (här refererad till som ex-kombon) och fräste runt överallt med alla och envar. Och ändå känns det så avlägset.
Ibland förstår jag inte att det är jag som lever det här livet som det blev och ibland är jag bara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar