Den sista tiden har jag haft en ondskefull böld precis innanför tänderna som förvisso inte gör ont eller muckar men om man trycker på den kommer det ändå ut var. Misstänkte att detta inte var så bra men försökte häva infektionen lite på egen hand först med munskölj och nogrann borstning.
Ringde sedan till tandis och fick en prima akuttid. Tycker om min tandis, hon är bra och ordentlig känns det som. Vet inte hur jag ska göra när hon ska pensionera sig.
Dock ringde de dagen innan och sa att hon satt fast utomlands så att jag skulle få gå till en annan tandis fast på samma mottagning. Eftersom det var akut gick jag med på det men alltså, jag hatar att byta läkare/tandis/gynekolog/whatever. Jag vill ha samma lika och någon som känns vettig.
Var i allafall där idag och fick då det muntra beskedet att jag tydligen fått tandsten som muckat sig in under tandköttet och gett bakterier fäste så att de dels blivit en infektion men de hade även börjat tugga på tandbenet. Aaaahh säger jag bara. Som tur var hade de inte hunnit så långt så om det går över nu kommer inga tänder att lossna och allt blir så bra det kan bli. Men tandbenet kan aldrig komma tillbaka buhuuu.
Förutom att det kostade multum fick jag penicillin (och kan således räkna med svampinfektion, nämen tack så mycket) och konstig vätska att skölja munnen med. Dessutom måste jag tillbaka om en vecka för koll (hejdå fickpengar, goddag kreditkort). Jag hatar att ha problem med tänderna, det kostar alltid mycket och gör ont (fast å andra sidan, om jag inte gått dit nu hade väl tänderna typ trillat ut och då hade det blivit ännu dyrare och gjort ännu ondare).
Så, idag muckar man inte med mig ostraffat. Är sjukt opepp trots att jag träffade mami på dagen och hon bjöd mig på lunch som tröst. Måste försöka glömma allt ondskefullt som hänt mig idag.
onsdag 30 september 2009
måndag 28 september 2009
weekend
Var ute på ön och hängde med föräldrarna och fikade med systerdotter E. Kände att jag dels behövde lite qualitytime med mami och papi samt att det var längesedan jag var därute nu. Jag behöver komma dit rätt ofta, annars blir jag knäpp.
Att träffa E var som alltid kul. Hon kan vara en av de coolaste artonåringar jag känner. Trots att jag är moster och således partisk i frågan är jag grymt nöjd med hennes utveckling. Hon är cool men fortfarande med båda fötterna på jorden. Och har en analysförmåga som bitvis förvånar. Eller som J sa när han träffade henne första gången; "hon är ju klart smartast och mest mogen i det där sällskapet". "Sällskapet" var då hennes föräldrar, äldre bröder och lite andra lösa vänner och flickvänner till dem.
Dessutom ska hon bli florist och har lovat att göra alla fina blom-grejer till vårt bröllop och efter att ha sett hennes blommor som hon gjort innan är jag övertygad om att vi kommer att bli sjukt nöjda.
Hann inte riktigt med och njuta av ön eftersom jag sedan pluggade hela lördagen innan det var dags att fara hem till staden igen. Drack cava med bästa C på kvällen och även där var det alldeles för längesedan vi sågs.
Söndagen var slö med frukost på Vurma, bilutflykt till Sigtuna och indiskt och film på kvällen. Sedan gick vi och lade oss typ tio när vi höll på att dö av trötthet. Hur ofta händer sånt? Och hur ofta är man typ utvilad måndag morgon? Vuxendomen tar en ibland på sängen.
Att träffa E var som alltid kul. Hon kan vara en av de coolaste artonåringar jag känner. Trots att jag är moster och således partisk i frågan är jag grymt nöjd med hennes utveckling. Hon är cool men fortfarande med båda fötterna på jorden. Och har en analysförmåga som bitvis förvånar. Eller som J sa när han träffade henne första gången; "hon är ju klart smartast och mest mogen i det där sällskapet". "Sällskapet" var då hennes föräldrar, äldre bröder och lite andra lösa vänner och flickvänner till dem.
Dessutom ska hon bli florist och har lovat att göra alla fina blom-grejer till vårt bröllop och efter att ha sett hennes blommor som hon gjort innan är jag övertygad om att vi kommer att bli sjukt nöjda.
Hann inte riktigt med och njuta av ön eftersom jag sedan pluggade hela lördagen innan det var dags att fara hem till staden igen. Drack cava med bästa C på kvällen och även där var det alldeles för längesedan vi sågs.
Söndagen var slö med frukost på Vurma, bilutflykt till Sigtuna och indiskt och film på kvällen. Sedan gick vi och lade oss typ tio när vi höll på att dö av trötthet. Hur ofta händer sånt? Och hur ofta är man typ utvilad måndag morgon? Vuxendomen tar en ibland på sängen.
torsdag 24 september 2009
wedding plans
Nu har vi en plan för vart vi kan gifta oss men jag tänker inte berätta om den för jag vill inte jinxa något. Är nämligen inte helt säker att det funkar.
Tror dock att det blir i augusti nästa år. Min bror ska gifta sig i början av juli så vi (och en del av gästerna) måste ju hinna hämta andan.
Dock står vi inför ett delikat mängd-problem. Min lista innehåller ca 100 personer som jag väldigt gärna vill bjuda. J's lista har ca 30 personer. Och vi kan inte riktigt komma överens där eftersom vi har så olika relationer med vänner. Jag har typ massa riktigt bra kompisar som betyder en massa för mig medan han bara har ett fåtal. Och J vill inte att det blir för stort och även om jag håller med så vill jag ju ändå ha med de som är viktiga för mig (och bara min släkt är ju typ 40 pers, de är ett skämt i mängd). J är orolig för att det blir för mycket gäster från min sida och att han kommer att försvinna medan jag inte tror att så blir fallet. Det är tur att vi har ett tag på oss och fundera och komma överens.
Men allt sånt här är så himla svårt. Ibland vill jag bara skippa bröllop med gäster och rymma iväg någonstans med J så vi kan gifta oss i hemlighet. Samtidigt är det så himla tråkigt och jag vill ju ha en kul fest med familj och släkt och vänner.
Och ibland när vi ska försöka fundera ut hur vi vill ha det önskar jag nästan att jag vore en sån där hybris-brud som planerat allt i detalj sedan barndomen. Eller att jag (eller för den delen J) vore lite mer intresserade av att fixa och planera ett bröllop. Vi vet ju ungefär men så fort man ska börja planera på riktigt så går luften ur oss. I-landsproblem? Jajamänsan.
Tror dock att det blir i augusti nästa år. Min bror ska gifta sig i början av juli så vi (och en del av gästerna) måste ju hinna hämta andan.
Dock står vi inför ett delikat mängd-problem. Min lista innehåller ca 100 personer som jag väldigt gärna vill bjuda. J's lista har ca 30 personer. Och vi kan inte riktigt komma överens där eftersom vi har så olika relationer med vänner. Jag har typ massa riktigt bra kompisar som betyder en massa för mig medan han bara har ett fåtal. Och J vill inte att det blir för stort och även om jag håller med så vill jag ju ändå ha med de som är viktiga för mig (och bara min släkt är ju typ 40 pers, de är ett skämt i mängd). J är orolig för att det blir för mycket gäster från min sida och att han kommer att försvinna medan jag inte tror att så blir fallet. Det är tur att vi har ett tag på oss och fundera och komma överens.
Men allt sånt här är så himla svårt. Ibland vill jag bara skippa bröllop med gäster och rymma iväg någonstans med J så vi kan gifta oss i hemlighet. Samtidigt är det så himla tråkigt och jag vill ju ha en kul fest med familj och släkt och vänner.
Och ibland när vi ska försöka fundera ut hur vi vill ha det önskar jag nästan att jag vore en sån där hybris-brud som planerat allt i detalj sedan barndomen. Eller att jag (eller för den delen J) vore lite mer intresserade av att fixa och planera ett bröllop. Vi vet ju ungefär men så fort man ska börja planera på riktigt så går luften ur oss. I-landsproblem? Jajamänsan.
onsdag 23 september 2009
the diet
Jag går nu officiellt på diet vilket jag verkligen inte är stolt över men ser som ett nödvändigt ont. Jag fick under sommaren på riktigt panik över min otränade kropp i allmänhet och min något svällande mage i synnerhet och kände att det var dags att sätta ned foten.
Inte bara för att se nice ut naken utan framför allt för att inte bli lite, lite tjockare för varje år som går och sedan sluta som Gilbert Grapes mamma samt för att jag tycker om att kunna skutta och klättra och vill fortfarande kunna göra det när jag är 95 år (helst).
Min plan är att gå typ en timme om dagen och sedan springa eller simma typ en halvtimme tre gånger i veckan och i anslutning till det göra lite armisar o sit-ups.
Jag har nämligen helt gett upp gym-grejen, jag hatar gym hjärtligt och hatar grupp-träning och whatever och det enda jag egentligen gillar är att gå och springa ute samt att bada och simma. Så då satsar jag på det helt enkelt, jag är lite för gammal för att göra trista saker och med min karaktärslöshet kommer det tråkiga snabbt att ta slut...
Planen är att sedan, när ekonomin tillåter, byta ut en av träningsgångerna mot något sjukt kul - typ ridning. Men som sagt, när ekonomin tillåter - kollade nämligen upp priserna för att ta ridlektioner i min hood och de är fucking hutlösa (eller också är det jag som inte hängt med eftersom jag sedan femton år tillbaka framför allt fått betalt för att rida).
Har dock ingen aning om huruvida detta är en bra strategi. Finns det någon som har ett hum om träning som kan utvärdera detta i förhand?
När det sedan kommer till mat... Alltså, pulver och skit är bara att glömma. Jag måste få ut någon form av glädje när jag äter och jag blir hungrig snabbt, ofta efter tre-fyra timmar.
Konstiga dieter orkar jag inte med och det här med GI känns ju lite fel när man inte äter särskilt mycket kött, möjligen skulle jag älska att få äta loads of ost men i övrigt är jag lite skeptisk.
Jag tror nog mer på lite lagom av allt men inte något onödigt och inte massa alkohol och inte så mycket socker och snabba kolhydrater. Kanske också på att vara lite striktare nu medan jag försöker bli av med vikt och sedan hitta en balans? Och jag litar faktiskt på livsmedelsverket - Monty kan ta sin fruktfälla och dö.
Men, likadant här, någon som har ett hum om mat och en åsikt?
Jag tror nog att jag skulle vilja gå ned typ tio kilo (om jag inte ser sjukt bra ut innan dess förstås but I doubt it) och någonstans läste jag att man inte ska gå ned mer än ett halvt kilo i veckan. Men jag svälter mig ju inte direkt så det ska nog funka. Så jag tänkte, om jag väger mig när jag simmar så vet jag ju ungefär.
Observera att detta inte kommer att bli någon mat- eller träningsblogg - I hate them - men kanske man kan få skriva lite om det går bra eller inte? Det kommer knappast bli några viktuppgifter eller matdagböcker. Det känns lite väl pro-ana.
Inte bara för att se nice ut naken utan framför allt för att inte bli lite, lite tjockare för varje år som går och sedan sluta som Gilbert Grapes mamma samt för att jag tycker om att kunna skutta och klättra och vill fortfarande kunna göra det när jag är 95 år (helst).
Min plan är att gå typ en timme om dagen och sedan springa eller simma typ en halvtimme tre gånger i veckan och i anslutning till det göra lite armisar o sit-ups.
Jag har nämligen helt gett upp gym-grejen, jag hatar gym hjärtligt och hatar grupp-träning och whatever och det enda jag egentligen gillar är att gå och springa ute samt att bada och simma. Så då satsar jag på det helt enkelt, jag är lite för gammal för att göra trista saker och med min karaktärslöshet kommer det tråkiga snabbt att ta slut...
Planen är att sedan, när ekonomin tillåter, byta ut en av träningsgångerna mot något sjukt kul - typ ridning. Men som sagt, när ekonomin tillåter - kollade nämligen upp priserna för att ta ridlektioner i min hood och de är fucking hutlösa (eller också är det jag som inte hängt med eftersom jag sedan femton år tillbaka framför allt fått betalt för att rida).
Har dock ingen aning om huruvida detta är en bra strategi. Finns det någon som har ett hum om träning som kan utvärdera detta i förhand?
När det sedan kommer till mat... Alltså, pulver och skit är bara att glömma. Jag måste få ut någon form av glädje när jag äter och jag blir hungrig snabbt, ofta efter tre-fyra timmar.
Konstiga dieter orkar jag inte med och det här med GI känns ju lite fel när man inte äter särskilt mycket kött, möjligen skulle jag älska att få äta loads of ost men i övrigt är jag lite skeptisk.
Jag tror nog mer på lite lagom av allt men inte något onödigt och inte massa alkohol och inte så mycket socker och snabba kolhydrater. Kanske också på att vara lite striktare nu medan jag försöker bli av med vikt och sedan hitta en balans? Och jag litar faktiskt på livsmedelsverket - Monty kan ta sin fruktfälla och dö.
Men, likadant här, någon som har ett hum om mat och en åsikt?
Jag tror nog att jag skulle vilja gå ned typ tio kilo (om jag inte ser sjukt bra ut innan dess förstås but I doubt it) och någonstans läste jag att man inte ska gå ned mer än ett halvt kilo i veckan. Men jag svälter mig ju inte direkt så det ska nog funka. Så jag tänkte, om jag väger mig när jag simmar så vet jag ju ungefär.
Observera att detta inte kommer att bli någon mat- eller träningsblogg - I hate them - men kanske man kan få skriva lite om det går bra eller inte? Det kommer knappast bli några viktuppgifter eller matdagböcker. Det känns lite väl pro-ana.
tisdag 22 september 2009
happines can also be drugs
Ny kurs, nytt liv och nya ambitioner på vet-programmet. Den förra var ju sjukt kul och sjukt lätt och med en hemtenta som var kakbit. Men jag antar att det blir lite tyngre nu men å andra sidan jobbar vi med ett för mig inte helt ointressant ämne - farmakologi och toxikologi.
Alltså, jag älskar ju på riktigt gifter och droger och läkemedel och vad de gör med allt, gärna på molekyl-nivå. Och det verkar dessutom som att de slängt med lite miljö-toxikologi vilket jag älskar i synnerhet som det miljö-nylle jag är.
Hittills har det dock varit överskådligt, lite allmänt om hur saker och ting funkar med kroppen och vad den vill göra med främmande saker. Och jag har inte somnat (pepparpeppar) fast vi haft fyra-timmars-pass.
Ska verkligen försöka hålla mig vaken och plugga bra den här kursen. Inte bara för min egen skull utan för att jag då kan hjälpa Cirkus-K som är hemma med sin bebis men ska försöka klara skolan ändå. Hoppas att detta ansvar utöver det vanliga ska hålla mig på banan samt att hon kan pay-backa i framtiden om det skulle behövas.
Dessutom börjar det kännas lite kul, det börjar kännas som att jag är på väg någonstans med det jag läser och att jag faktiskt kommer att ha nytta av det här i slutändan. Känner även hur allvaret andas mig i nacken och hur jag bör öva lite mer på riktiga vetri-grejer med hjälp av C&C, det är ju ändå snart bara ett år kvar tills jag ska kunna stå där på kliniken och leverera.
Herregud, jag måste öva.
Alltså, jag älskar ju på riktigt gifter och droger och läkemedel och vad de gör med allt, gärna på molekyl-nivå. Och det verkar dessutom som att de slängt med lite miljö-toxikologi vilket jag älskar i synnerhet som det miljö-nylle jag är.
Hittills har det dock varit överskådligt, lite allmänt om hur saker och ting funkar med kroppen och vad den vill göra med främmande saker. Och jag har inte somnat (pepparpeppar) fast vi haft fyra-timmars-pass.
Ska verkligen försöka hålla mig vaken och plugga bra den här kursen. Inte bara för min egen skull utan för att jag då kan hjälpa Cirkus-K som är hemma med sin bebis men ska försöka klara skolan ändå. Hoppas att detta ansvar utöver det vanliga ska hålla mig på banan samt att hon kan pay-backa i framtiden om det skulle behövas.
Dessutom börjar det kännas lite kul, det börjar kännas som att jag är på väg någonstans med det jag läser och att jag faktiskt kommer att ha nytta av det här i slutändan. Känner även hur allvaret andas mig i nacken och hur jag bör öva lite mer på riktiga vetri-grejer med hjälp av C&C, det är ju ändå snart bara ett år kvar tills jag ska kunna stå där på kliniken och leverera.
Herregud, jag måste öva.
måndag 21 september 2009
happines is a bed
Det var ett djävla blås hela helgen. Fikade ju lite i grodan ro på fredagen i det kalla höstvädret och åkte sedan som den gamla dam jag är hem och vilade. Vilket visade sig vara välbehövligt.
Fredag kväll bjöd nämligen på den glada överraskningen att vi hade exakt en helg på oss att segla hem J's båt från landet till vinterförvaringshamnen. Och det var helgen som precis börjat.
Dock var vi först tvungna att avnjuta konsert med Lisa o Piu som är bandet som min bästa Baggie bro spelar med. De spelade på Landet som en del av sin pågående Europa-turné (ibland är jag sjukt stolt över min bror, eller vafan typ alltid).
Innan spelningen åt vi (som i jag, J, ex-kombon, lilla SY + LDN-vän samt mina föräldrar) tacos i villan på bästa Svenne-manér (har hört att det är det nya härligt folkliga barn-familjs-fredags-myset) vilket var sehr trevligt. Dock gick det inte att uppbåda en stor taxi i hela södra Stockholm så vi fick ta tuben med pöbeln till Telefonplan.
Sjukt fin spelning men shit vilka rå-hippies de är. Alla blundar typ när de spelar och publikkontakten fastnade i stugan i skogen. Fast det är grymt vackert (som Rob, LDN-vännen uttryckte det "it's like something from the elves") men ändock, framåt tolv somnade jag mot J's axel och vi tog en taxi hem.
Lördagen inleddes med frukoststress och jäkt till tunnelbanan och arton buss- och tågbyten eftersom J's familj envisas med att ha sommarstuga ute i intet (men jag klagar inte bara, det ligger ju vid havet ffs). Sedan tvingade bristande vindstyrka oss att köra motor till Mörkö där den (motorn alltså) vägrade gå snabbare än typ tomgång. Med typ tusen timmars båtresa kvar och föga lovande vind satt vi alltså fast ett tag i Skanssundet innan jag kom på att en av min mors bästisar ju faktiskt bor på ön och dessutom har en utombordsmotor. Så, med stor hjälp ifrån henne bytte vi ut den tjuriga mot en riktigt gammal panschis från typ min barndom som sin ålder till trots funkade tillfredställande efter lite pyssel.
Vi satt som på nålar resten av resan men den höll faktiskt hela vägen upp till Hässelby. Dock inte utan jävelskap förstås - de två gånger den faktiskt gav upp för en stund var 1, mitt i Slussen i Södertälje samt 2, när vi skulle lägga till. Vi lyckades även med konststycke att glömma sovattiraljer och fick dela på tre små filtar (fast det var mest J's fel och han frös medan jag var varm bredvid honom i mitt bästa merino-ulls-underställ).
Men, slutet gott, allting gott. På söndag kväll kom vi äntligen hem igen efter att dessutom ha åkt kollektivt utifrån båtklubben ingenstans som ligger väster om väster om västerort.
Alltså, lyckan är en säng med täcke och kudde.
Fredag kväll bjöd nämligen på den glada överraskningen att vi hade exakt en helg på oss att segla hem J's båt från landet till vinterförvaringshamnen. Och det var helgen som precis börjat.
Dock var vi först tvungna att avnjuta konsert med Lisa o Piu som är bandet som min bästa Baggie bro spelar med. De spelade på Landet som en del av sin pågående Europa-turné (ibland är jag sjukt stolt över min bror, eller vafan typ alltid).
Innan spelningen åt vi (som i jag, J, ex-kombon, lilla SY + LDN-vän samt mina föräldrar) tacos i villan på bästa Svenne-manér (har hört att det är det nya härligt folkliga barn-familjs-fredags-myset) vilket var sehr trevligt. Dock gick det inte att uppbåda en stor taxi i hela södra Stockholm så vi fick ta tuben med pöbeln till Telefonplan.
Sjukt fin spelning men shit vilka rå-hippies de är. Alla blundar typ när de spelar och publikkontakten fastnade i stugan i skogen. Fast det är grymt vackert (som Rob, LDN-vännen uttryckte det "it's like something from the elves") men ändock, framåt tolv somnade jag mot J's axel och vi tog en taxi hem.
Lördagen inleddes med frukoststress och jäkt till tunnelbanan och arton buss- och tågbyten eftersom J's familj envisas med att ha sommarstuga ute i intet (men jag klagar inte bara, det ligger ju vid havet ffs). Sedan tvingade bristande vindstyrka oss att köra motor till Mörkö där den (motorn alltså) vägrade gå snabbare än typ tomgång. Med typ tusen timmars båtresa kvar och föga lovande vind satt vi alltså fast ett tag i Skanssundet innan jag kom på att en av min mors bästisar ju faktiskt bor på ön och dessutom har en utombordsmotor. Så, med stor hjälp ifrån henne bytte vi ut den tjuriga mot en riktigt gammal panschis från typ min barndom som sin ålder till trots funkade tillfredställande efter lite pyssel.
Vi satt som på nålar resten av resan men den höll faktiskt hela vägen upp till Hässelby. Dock inte utan jävelskap förstås - de två gånger den faktiskt gav upp för en stund var 1, mitt i Slussen i Södertälje samt 2, när vi skulle lägga till. Vi lyckades även med konststycke att glömma sovattiraljer och fick dela på tre små filtar (fast det var mest J's fel och han frös medan jag var varm bredvid honom i mitt bästa merino-ulls-underställ).
Men, slutet gott, allting gott. På söndag kväll kom vi äntligen hem igen efter att dessutom ha åkt kollektivt utifrån båtklubben ingenstans som ligger väster om väster om västerort.
Alltså, lyckan är en säng med täcke och kudde.
torsdag 17 september 2009
ledig dag och stekt anka
Hemtentan som ska vara inlämnad idag vid fyra klarades av igår så nu är det en underbar ledig dag. Har frukostat med älsklingen J och därefter druckit kaffe i soffan samtidigt som jag pimpat den här nya bloggen (är ännu inte helt säker på färgerna), läst andras bloggar samt försökt streama hollywoodfrus-programmet för att kunna spana in det alla talar om.
Det misslyckade dock så jag har fortfarande inte full koll på the fuzz men efter att ha läst den där ank-tjejens statement på newsmill samt hört random radiokanal igår där någon gick loss på logiken "hajar får inte cancer och är uppbyggda av brosk så därför tror jag att det är hälsosamt att äta brosk" så vet jag inte om det är någon enorm förlust.
Jag vet inte ens om jag blir upprörd. Vad finns att ranta om liksom? Ank-tjejen tycker uppenbarligen allt det där and I guess it's her loss (och tyvärr hennes evenuella döttrars).
Själv är jag extremt nöjd med min svensk-ättade man som både hjälper till att tjäna pengar och styra upp vårt hem samt älskar mig överallt annat, håller både mig och sig själv sexuellt tillfredställda och till sist är världens roligaste och bästa att leva med.
Nu ska jag fika på Söder med Hjulet och lilla Syster-Yster och hennes London-kompis. Oh the sweet ledig dag.
Det misslyckade dock så jag har fortfarande inte full koll på the fuzz men efter att ha läst den där ank-tjejens statement på newsmill samt hört random radiokanal igår där någon gick loss på logiken "hajar får inte cancer och är uppbyggda av brosk så därför tror jag att det är hälsosamt att äta brosk" så vet jag inte om det är någon enorm förlust.
Jag vet inte ens om jag blir upprörd. Vad finns att ranta om liksom? Ank-tjejen tycker uppenbarligen allt det där and I guess it's her loss (och tyvärr hennes evenuella döttrars).
Själv är jag extremt nöjd med min svensk-ättade man som både hjälper till att tjäna pengar och styra upp vårt hem samt älskar mig överallt annat, håller både mig och sig själv sexuellt tillfredställda och till sist är världens roligaste och bästa att leva med.
Nu ska jag fika på Söder med Hjulet och lilla Syster-Yster och hennes London-kompis. Oh the sweet ledig dag.
tillbaka som mig själv
Jaha, så var man tillbaka i den s.k. "bloggosfären" som sig själv igen. Lite mer oanonym men kanske lite mer mig själv. Och jag börjar inse varför jag lyckas upprätthålla detta bloggande längre och frekventare än någon dagbok.
Dels kan man se det man skriver i ett snyggt och lättillgängligt format och dels finns det ändå där ute i cyberrymden, tillgängligt för alla. Det är sällan "alla" som läser det jag skrivit, misstänker att jag har en extremt låg hit-rate på blogg-toppen eller vad nu populariteten mäts någonstans. Men ändå, några eller någon läser ibland och det räcker för att känna att man ibland bör leverera.
Men, framför allt, kan man byta format och plats när man känner för det. Och det är nog detta som tilltalar mig allra mest. Jag behöver förnyelse och variation eftersom mitt otåliga sinne annars sätter käppar i hjulet. Och, nu är det dags igen. Nytt format, ny blogg, nytt allt. Både för att mycket har ändrats sedan jag började skriva i den förra och för att den inte låg på mitt eget konto vilket skapade lite krångel.
Så, tillbaka på ruta ett, vi får se hur länge den här håller.
Dels kan man se det man skriver i ett snyggt och lättillgängligt format och dels finns det ändå där ute i cyberrymden, tillgängligt för alla. Det är sällan "alla" som läser det jag skrivit, misstänker att jag har en extremt låg hit-rate på blogg-toppen eller vad nu populariteten mäts någonstans. Men ändå, några eller någon läser ibland och det räcker för att känna att man ibland bör leverera.
Men, framför allt, kan man byta format och plats när man känner för det. Och det är nog detta som tilltalar mig allra mest. Jag behöver förnyelse och variation eftersom mitt otåliga sinne annars sätter käppar i hjulet. Och, nu är det dags igen. Nytt format, ny blogg, nytt allt. Både för att mycket har ändrats sedan jag började skriva i den förra och för att den inte låg på mitt eget konto vilket skapade lite krångel.
Så, tillbaka på ruta ett, vi får se hur länge den här håller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)