hela huvudet stormar

Behöver skriva men har för mycket som snurrar i huvudet. Och är för tillfället helt under isen och känner mig rutten, trött, illamående, på gränsen till förkyld osvosvosv.

Åkte söderut och jobbade i helgen. Var ensam på stationen från fredag morgon till måndag morgon pga alla andra var på konferens och det gick strålande. Var lite nervös pga inte jobbat på en månad men så fort jag kom dit så kändes allt som i somras. Och det var kul. Ingen stress eftersom jag kände mig varm i kläderna och ingen trötthet eftersom jag inte jobbat på en månad. Vilket bådar gott för framtiden som veterinär. I augusti var jag så trött att det knappt kändes kul (men sen kom lön för mödan den 25:e och allt blev bra).

Det bästa med helgen var att J följde med och att vi bodde på ett ljuvligt bed & breakfast bara några minuter från stationen samt att jag inte hade så mycket resor så vi hann med både tårtbuffé, långa frukostar och en långlunch med bästa E (som jobbade nästgårds) på söndagen.

Och på vägen hem måndag morgon stannade vi till i Järna och köpte världens godaste kardemummabullar på bageriet vid Saltå Kvarn. J blev noijig pga alla antroposofer som har röda hund så jag fick lugna honom med att jag inte bara är vaccinerad utan att blodprov även visat att jag har antikroppar mot sjukdomen.

Resten av veckan har varit en salig blandning av tjafs med min gamla handledare angående ett stipendium som jag fått och hon vill ha, en massa pyssel med papper och skolsaker och en röra i mitt huvud gällande nästa veckas förlossningsförberedande samtal på SöS. Försöker läsa på och fundera på allt men det är så himla svårt att få ordning på tankarna för det är så mycket jag är rädd för och undrar över. Är även sjukt nervös för samtalet och hur det kommer att gå och hur bm som ska ha samtalet kommer att vara.

Skulle testat vattengympa för gravida idag men var så trött och hängig att jag somnade i soffan så fort jag kom hem och vaknade alldeles försent. Ska planera in det bättre nästa vecka istället. Hade några sådana här dagar för ett tag sedan också och jag undrar om det inte är en förkylning som kommer och går och som jag aldrig blir riktigt bra ifrån pga graviditetens muckande med immunförsvaret?

Jag och J har i alla fall passerat en magisk gräns nu. I helgen köpte vi ett fårskinn till Trassel som hon kan ha och värma sig med när det är kallt ute. Och igår gick vi runt och tittade på lite kläder och saker och det slutade med att vi totalt spårade och köpte massa gylliga små kläder och saker. Och idag köpte jag lite till när jag var på Lindex.

Att köpa saker gör det hela lite mer verkligt (plus att vi kom fram till att det är ok att köpa en hel del trevliga saker om vi vill pga att vi sparar massa pengar genom att ärva barnvagn, babyskydd, säng, skötbord etc). Och nu är det snart bara två månader kvar och någon gång måste man ju våga börja planera (och ffa planera och förbereda om man inte vill hetsa omkring höggravid sista veckan och det orkar jag verkligen inte). Vi har ju varit lite fega på den punkten pga oron för att något ska gå fel men från och med nu känns det som om vi kanske kan börja få en känsla för det här att vi ska bli föräldrar.

Och som en del så riktigt har påpekat: att ta ut lite glädje i förskott har ju aldrig skadat.

hen blev hon

Ja, nu outade jag det troligaste könet på Trassel också. Orkar inte vara neutral och skriva hen längre för vi pratar om Trassel som hon eftersom det såg mest ut så på ultraljudet. Men vem vet.

Dock dödar jag den djävel som bara tänker ge henne rosa volangkjolar och prata med ljus röst bara pga att hon eventuellt har en snippa.

sanningen och ensamheten

Känner mig så otroligt ensam nu när jag väntar barn, hittar ingen som jag och det är så svårt att prata med folk för ingen förstår mig riktigt. Ingen är livrädd för att föda barn, ingen tycker att amning verkar jobbigt och tråkigt. Alla njuter av graviditeten och går runt med sina magar och riktigt strålar. De köper helt nya barnvagnar (för man vill ju ha ngt lätt och bekvämt) och inreder en djävla barnkammare efter halva tiden. Och i böckerna står det om hur man kommer att känna sig och om förlossningar och amning och nattvak och hur bebisarna utvecklas och jag kan inte ta det till mig för allt känns så främmande. Jag orkar knappt berätta när Trassel är beräknad att födas för jag vill inte prata om förlossningen och verkligen inte avslöja att hon troligen föds två veckor innan dess pga jag är så djävla rädd för förlossningen. Och jag orkar inte prata om föräldraledigheten för då börjar alla prata om att ”men du ammar ju där i början” och det vet jag inte ens om jag vill.

Jag vet att jag får göra som jag vill och jag vet att ingen kommer att kunna bestämma över mig och att vad vi än gör med Trassel så kommer hon nog att må bra ändå för vi är ju hennes föräldrar och kommer att älska henne massa och hon kommer att bli bra för vi är normala och har sunt förnuft men det hjälper inte alltid. Trots min enorma styrka så är det så lätt att bli trött och rädd och känna sig ensam och som ett djävla miffo som inte vill göra som alla andra.

Och bara för att jag känner mig ganska normal (dvs ungefär som innan), inte vill göra en massa saker i förväg eller drömmer om hur underbart det är att ”sitta hemma och gosa med bebben sen” och inte vill offra hela mig för barnet så känns det som att jag inte vill ha barn eller som att Trassel inte är lika önskad som alla andra bebisar fast det stämmer ju inte.

Jag vill ha Trassel en massa och när J säger att han älskar henne tror jag faktiskt att jag också gör det lite redan. Men det är så himla läskigt att släppa lös alla sina känslor för tänk om det händer något, tänk om hon dör innan hon föds eller om något går fel?

Och även om jag troligen vill ha kejsarsnitt för att jag är så himla rädd så känner jag mig otroligt dum som bara inte kan vara som alla andra frisläppta människor och bara tänka att det kommer att gå bra och att de kommer att klara det och förlossningen är ju ”ett nödvändigt ont” och man ”glömmer ju så fort ungen är ute”.

Och sen känner jag mig dum som inte vill amma och inte vill erbjuda Trassel ”de bästa förutsättningarna” enligt majoriteten dvs amning. Och så tänker jag att jag kanske borde prova men då blir jag rädd att det ska gå bra fysiskt men att jag ska må dåligt psykiskt och så går det inte att sluta för Trassel vill bara amma och inte äta ur flaska.

Och jag vill inte ta ut något i förskott men samtidigt kan jag ju inte gå runt och bara vänta på att något hemskt ska hända för det blir ju också misär. Ibland går jag runt i affärer och tittar på bebiskläder men köper aldrig något för ”tänk om det händer något” eller så vet jag inte vilken storlek jag ska köpa för tänk om hon föds för tidigt eller är jättestor och hur fan ska man veta vilken storlek som är bäst. Om hon är jättestor kanske hon inte kan ha de gulliga kläderna och då har jag köpt dem helt i onödan.

Och jag träffade en klass”kamrat” förra veckan som också väntar barn och hon var helt naiv och bara ”jag tänker att allt går bra, jag tänker att det inte händer mig” och hon drömde på natten om hur hääärligt allt var och att ungen var tre månader och amningen gick fint och allt var en lyckodröm.

Jag tänker aldrig att det ”händer inte mig” för det var vad jag trodde ända tills jag var tretton och min pappa höll på att dö i en bilolycka. Och till och med nu blir jag orolig för mina föräldrar för att papi är så gammal och mami har varit så mycket sjuk och tänk om de inte ens får leva tills Trassel är född. Jag tänker aldrig ”det händer inte mig” utan är alltid medveten om att hela livet är en enda skör tråd som när som helst bara kan gå av. Och Trassels tråd inte ens är testad ute i verkligheten än.

om det neutrala med att vara gravid

Ja, nu har jag ju tröskat mig igenom allt gnäll och all misär som uppenbarligen hör till att vara gravid för mig. Så nu tänkte jag dela med mig av de saker som varit förvånande eller som jag inte känner igen från det alla pratar om.

Har inga som helst "cravings" fast det är vad folk frågar om mest och är nyfikna på. Alla vill antagligen att man ska svara typ potatis, daimglass och murbruk men sanningen är att jag inte märkt någon skillnad på vad jag vill äta nu och innan. Å andra sidan har jag haft perioder liknande cravings hela mitt liv. En period är jag besatt av att bara äta gröt till frukost eller äter bara avokado till mellis eller måste äta leverpastej på typ alla mackor. J tyckte jag hade cravings på jordgubbar i somras men det har jag ju varje sommar (man måste ju passa på att sluka överflödet).

Däremot kommer jag aldrig att kunna äta bragokex igen eftersom det var vad jag försökte häva illamåendet med sekunden innan traumat då jag spydde på bussen ut till universitetet.

Och jag kanske ibland "glömmer bort" vad man inte ska äta och "råkar" äta lite mögelost eller en korv som jag inte är hundra på är "rätt" tillagad. Men det är faktiskt bara när jag inte står ut längre. Har inte haft ost- och vinkväll med hundra opastöriserade ostar direkt. Och det är ju faktiskt sjukt ovanligt med listeria och toxoplasma, det står t.o.m. på livsmedelsverkets hemsida.

Har inte heller så mycket hormonella känslostormar som alla andra verkar ha. Har t.o.m. frågat J om han tycker att jag är annorlunda och han sa då "alltså, du gråter ju och är arg ibland men det är du ju jämt". Ibland undrar jag om inte folk skyller på graviditetshormoner för att för en gångs skull få uttrycka sina äkta känslor. Eller också är jag helt okänslig för hormoner.

Fast imorse fick jag nästan tårar i ögonen pga en man erbjöd mig sittplats på tunnelbanan. Dock var jag ganska trött och då är man ju rätt lättrörd ändå. Och jag antar att jag kommer grina järnet i samband med och efter Trassels födelse.

Jag känner inte heller av det här med "livets mirakel" så mycket. Alltså, det är ju fint att vi kunde få barn och det är ju helt otroligt att allt gått bra så långt och att våra två sammansmälta celler har lyckats dela sig miljoner gånger och hittills skapat en helt normal liten människa (pepparpeppar) men jag går inte runt och känner hur jag riktigt strålar av lycka och moderskärlek. Det är mest som vanligt plus att min mage nu börjar vara i vägen hela tiden. Och så har det börjat kännas hemtrevligt att Trassel ligger därinne och bökar och visar att hen lever med jämna mellanrum.

nöjd men deppig

Lurade tröttheten genom att åka in till stan med dator och ex-jobbspapper och sätta mig på Vurma i Hornstull och göra massa bra saker. Blev klar med det viktigaste och kände mig sjukt nöjd.

Lallade sedan bort till LouieLouie för en sen lunch och lite slösurf innan jag och J skulle på ett nytt "möte" hos barnmorskan*. Det var ganska händelselöst - allt var bra med Trassel - förutom att mina järnvärden sjunkit igen och det kan mycket väl vara anledningen till min trötthet.

Däremot blev jag lite deppig eftersom vi pratade om mötet på specialistmödravården där vi ska prata om förlossningsskräcken och det eventuella kejsarsnittet. Blir alltid illa till mods av detta men ska nu försöka tänka lite på och skriva lite om min rädsla för att vara mer förberedd inför mötet.

Vår barnmorska tyckte att jag dock hade rätt bra koll på situationen och att jag kunde sätta bra ord på mina rädslor och att jag bara skulle säga allt det vi pratade om första gången vi var hos henne. Det känns ju betryggande men jag oroar mig ändå eftersom det är en helt ny person vi ska träffa som kanske är helt knasig.

Hon (alltså vår bm) är för övrigt helt ljuvlig och precis lagom rejäl, inkännande och snäll. När vi träffat henne första gången insåg vi hur "dålig" vår förra bm var. Min förlossningsrädsla togs på allvar redan vid första mötet när vi pratade om den och lättnaden var enorm när hon redan då sa "om du vill kan jag skicka remiss till psykosociala enheten på SöS men vet du - ingen kommer att tvinga dig att föda vaginalt om du inte vågar det".

Den ondskefulla bm från förra året sa bara "det är för tidigt att prata om det nu, remiss skickar man inte förrän i vecka 20 när man vet att det är på allvar". Vilket inte direkt minskade oron. Och den här graviditeten har jag haft tillräckligt att tänka på ändå, utan att behöva oroa mig för förlossningen också.


*J refererar alltid till besöken som "möten" och undrar varje gång varför det är så mycket "möten" hela tiden. Nu har vi fått lära oss att det kallas kontroller och att det är många för att de undersöker att bebisen växer ok varje gång.

om det osköna med att vara gravid

Det här med att vara gravid är inget jag kan rekommendera till någon.
Först blev jag och J lite glada eftersom vi bara haft en misslyckad graviditet innan och för att det tog ganska lång tid innan vi lyckades igen. Sedan dess har det mest varit jämmer och elände.

I vecka djävligt tidigt började jag må illa. Och sen mådde jag illa mest hela tiden, enda trösten var att jag var så trött att jag mest sov och när jag lyckats somna mådde jag inte illa. Sen fick jag halsbränna och var tvungen att kissa jämt och när jag var sjuk och hostade satan kissade jag på mig. Väldigt festligt.

Minns att jag satt och läste en föräldratidning på barnmorskemottagningen där ledaren handlade om att det alltid är ett mirakel när man är gravid och att man bara känner lyckan spira inom sig etc. Jag ville skrika rakt ut och elda upp tidningen på plats.

Jag som har extrem spyfobi tvingades spy på bussen till universitetet, i bilen på Liljeholmsbron i rusningstrafik och tusen gånger hemma på morgonen och några gånger under telefontiden på jobbet. Som tur är fungerade medicinen som jag fick utskrivet av läkaren innan sommaren ganska ok och om jag åt lite hela tiden blev det sakta men säkert uthärdligt.

När det blivit uthärdligt och nästan lite bra och jag inte mådde så illa längre och hade klarat av att jobba hela sommaren som distriktsveterinär och hade två dagar kvar att jobba började jag må lite illa igen. Och min sista jourkväll fick jag satans ont i magen efter middagen och sedan hade jag det hela natten och var tvungen att gå upp att kräkas vid fem. Och vid sju när jag skulle vakna. Och efter halva telefontiden. Och efter telefontiden.

Klarade av en resa och ringde sedan till sjukvårdsupplysningen som med panik i rösten hänvisade mig till förlossningen. Jag var dock ganska säker på att det var magkatarr vilket de på förlossningen också trodde men de tyckte jag skulle "åka hem och vila". Lättare sagt än gjort när man är ute och jobbar på landet 17 mil hemifrån.

Lyckades i alla fall få mina snälla kollegor att ta de två andra resorna men den planerade avskedslunchen på lokal med favoritassistenten och min favvo-kollega blev ju hämtmat på stationen som jag kräktes upp efter fem minuter. Sedan åkte jag hem till mitt riktiga hem och låg i plågor ett halvt dygn till innan allt började lägga sig och jag sakta kunde äta lite mera. Därefter blev det sakta men säkert bättre och dagen innan vi skulle på semester var det nästan ok och vi åkte till barnmorskan för kontroll. Hon kollade alla värden som såg bra ut och sa "åk ni - det lär ju vara magkatarr, fråga inte en läkare om råd - de är livrädda för gravida kvinnor". Tydligen är magkatarr sjukt vanligt pga hormonerna påverkar glatt muskulatur så allt blir misär i magen. Verkligen festligt. Nu äter jag omeprazol varje morgon och slipper i alla fall halsbrännan.

Efter denna magtortyr började det istället märkas att något växte i magen och att detta något gjorde att alla bukmuskler och ligament blev sjukt trötta. Så då fick jag ont i ryggen, magen, höfterna och livmodern. Plus att min meralgia paresthetica som jag tidigare hade i vänster ben har blivit maxad där OCH nu även gått över till höger ben också. Dock fick jag veta att det har tydligen min pappa haft "hela livet" när vi pratade om det så nu vet jag vem den genetiska boven är.

Har tänkt som satan och kan hittills bara komma på två saker som är ok med att vara gravid. Ett - man behöver inte bekymra sig för mens längre (vilket jag dock gärna hade bytt mot allt ovan). Två - man blir ganska ompysslad och får mycket uppmärksamhet vilket ju förvisso är trevligt men samtidigt lite sjukt eftersom det bygger på folks besatthet av fortplantning.

Alltså, jag vill ju ha familj och så men ibland har jag undrat varför det måste vara så plågsamt under tiden (och förbannat orättvisan i att inte J kan hjälpa mig med detta). Och då har vi inte ens börjat nosa på förlossningsskräcken och det faktum att jag är grymt osugen på det här med amning.

förlossningskurs

Nu har jag och J varit på en s.k. förlossningsförberedande utbildning som ordnades via vår barnmorskemottagning mama mia söder. Vår barnmorska tyckte att det var en bra idé att gå dit innan vi ska på psykosociala samtal på SÖS pga min förlossningsskräck.

Vi fick alltså gitta bort till Huddinge sjukhus och sitta i en aula med en massa andra blivande föräldrar och lyssna på när två barnmorskor (varav en hade typ "livets träd" intatuerat på armen) pratade i 2 h om olika öppningsstadier, smärtlindring etc. Allt illustrerat med autentiska foton på "Jessica och Daniel" - ett överviktigt WT-par från gissningsvis Tumba som kämpade sig igenom en förlossning på ett flertal mer el mindre osmakliga bilder.

Själv satt jag mest och försökte djupandas pga skräck, åt ganska mkt godis för att hålla mig vaken och förhörde mig om exakt hur lång tid det ev tar innan narkosläkaren kommer och lägger epidural (hen betjänar tydligen hela sjukhuset...) samt vem som syr bristningar och andra liknande saker man undrar när man är livrädd. Det var bara jag och de blivande papporna som frågade saker.

När jag efteråt frågade Jonas om vad han lärt sig sa han "alltså, det var ju en nyhet att det är så viktigt att kissa hela tiden..."

För övrigt har jag svårt att vänja mig vid att vara en del i en folksamling där alla har putande magar och ska göra samma sak pga har ett foster i magen. Det är en mycket märklig känsla.

den förlamande tröttheten

Vet inte vad det beror på men är för tillfället drabbad av en förlamande trötthet. Känner mig lite, lite förkyld men det är som om det aldrig bryter ut men heller aldrig blir bra. Och jag vill helst bara sova en massa. Kanske är det graviditeten, kanske är det hösten och att jag jobbat så sjukt djävla hårt i ett år med bara två veckors ledighet eller kanske kombinationen.

Detta gör att jag flera gånger har gått in här och velat skriva men bara inte orkat. Har inte ens orkat logga in. Orkar knappt ta tag i examensarbetet pga vill bara sovasovasova.

uppdatering

Jag finns fortfarande och en del av mig vill inte lägga ned den här ******* eftersom jag faktiskt tycker om att ha ett ställe att skriva på. Dock blir det ju så satans sällan av eftersom jag har för mycket att göra. Och som om det inte var nog blir det bara mer och mer.

Ungefär fyra dagar efter det förra inlägget gjorde jag ett positivt graviditetstest. Och sedan började ett flera månader långt helvete av att må illa typ hela tiden. Jag gick som tur var en bra kurs sista biten av terminen och behövde inte vara i skolan så mycket. Och till slut fick jag medicin på recept mot illamåendet som hjälpte nästan helt. Men alltså, jag tror aldrig att jag har haft en så jobbig period i hela mitt liv. Jag hatar ju dessutom att må illa och hatar att spy mest av allt - fatta ångesten. Enda lyckan var att så fort jag kräkts klart så var allt bra för ett tag.

Dock blev jag av min handledare tvingad att hoppa av ett rätt kul examensarbete eftersom jag mådde illa först och inte kunde vara i skolan och sedan tyckte hon att "du kommer vara så stor och tung i höst att det inte går att göra det vi ska göra". Tror egentligen att det skulle kunna klassas som någon form av diskriminering pga graviditet men nu efteråt är jag sjukt glad ändå eftersom just den handledaren var vidrigt jobbig. Och precis innan skolan slutade hittade jag ett nytt examensarbete som jag tror kommer att bli bra och kul och som innebär att jag får världens bästa handledare istället.

Lyckligtvis gjorde medicinen att jag mådde så pass bra att jag kunde jobba som planerat vilket innebar att jag slutade skolan på fredagen och åkte söderut och började jobba på måndagen. Så nu har jag även gjort min första sommar som riktig veterinär. Det var satans jobbigt men väldigt kul och jag har fått bra beröm av min chef som sa att jag varit väldigt uppskattat av både kollegor och djurägare. Jag har klarat mig med hedern i behåll, inte felbehandlat eller gjort fatala misstag och till och med fått en bukett rosor, två dagens ros i lokaltidningen och en magnumflaska champagne av diverse olika djurägare. Jag är således rätt nöjd med min insats under sommaren. Har även kommit till insikten om att det tyvärr aldrig blir någon "flytt ut i landet" för att hitta jobb. Min veckopendlande sommar har fått både mig och E som jag bodde och jobbade med att inse att vi förevigt är fast i vårt älskade Stockholmsområde.

Gällande graviditeten var ju jag och J inte så hoppfulla med tanke på förra sommarens debacle så trots ett tidigt ultraljud som visade på ett levande litet embryo och ett KUB-test i v 12 så vågade vi nog inte ens hoppas på att det skulle gå bra förrän vi varit på rutinultraljudet som görs runt v 18. Men det gjorde vi 11 juli och allt på vårt foster såg bra ut och vi firade med spa-dag på Sturebadet och middag på hotell Lydmar. Om allt går bra är bebisen planerad att komma på nobeldagen den 10 december men pga min extrema förlossningsskräck är det mer troligt att den föds med ett planerat kejsarsnitt två veckor tidigare.

Nu har det iaf gått så längt att min mage börjar bli stor och Trassel (som hen har som arbetsnamn) bökar runt som satan därinne. Trodde det skulle kännas extremt obehagligt med något som rör sig inuti en hela tiden men det är faktiskt ok. Och J tycker om att hen rör sig massa så att han kan känna det på utsidan och i övrigt är J galet peppad och "bara lägtar tills ungen kommer ut" medan jag tycker att det är rätt skönt när det bara är vi två. Fast det är bra att J är peppad för då kan han peppa för oss båda. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, det är så sjukt svårt att ens föreställa sig att det som är i magen ska bli vårt barn och hur det kommer att kännas när vi blir föräldrar. Men samtidigt är jag inte så orolig och tänker att det nog ordnar sig. Det brukar ju göra det.

Graviditeten och jobbet har således tagit all min energi men nu börjar jag sakta komma tillbaka till det riktiga livet. Jag och J var i Kroatien i tio dagar och semestrade men nu är vi hemma igen och jag är äntligen tillbaka i Stockholm. Vill kyssa asfalten varje dag av lycka. För att inte tala om lyckan att vara hemma igen, bo med J hela tiden och kunna äta frukost och middag tillsammans. Och kunna ta tunnelbanan varsomhelst.

Nu har även skolterminen börjat men jag har ett andrum tills nästa torsdag då jag ska ha första mötet med min handledare. Och det behövs eftersom allt har varit en enda röra och jag har tusen saker att styra upp. Bara att fixa fram papper och skicka in till försäkringskassan för att förhoppningsvis få en SGI istället för ett lägstabelopp tog ju typ två timmar. För att inte tala om hur lång tid det kommer att ta för oss att tvätta berget med kläder, lakan och handdukar i källaren. Plus att jag försöker njuta av att vara hemma igen genom att träffa lite folk och fika och gå på stan och handla i RIKTIGA AFFÄRER.

Hoppas dock att jag ska hinna skriva lite här igen nu när jag kommer att sitta vid datorn och kan styra min tid lite bättre. Om inte annat bör jag få till några inlägg med rants om hela den här sjuka gravid- och bebisvärlden som man börjat nosa på i och med att vi ska ha barn. Men vi får väl se. Håll inte andan medan du väntar.