Och det gick ju ganska snabbt att komma tillbaka till att vara hemma eftersom "då kan man plugga mer effektivt" och istället städar jag huset, tvättar och vattnar blommor (igår) och skottar snö samt lagar skrivaren (idag).
Dock kommer ljuvligaste klasskompisen E förbi strax för att vi ska plugga tillsammans så nu kanske det blir något gjort. Ska bara läsa lite bloggar och kolla fb först...
Hittade för övrigt den här texten i DN igår. Läs.
torsdag 9 februari 2012
onsdag 8 februari 2012
den andra sidan
Jag kom ut igen, på andra sidan. Jag klarade av det där helvetes klinikåret till slut även om det var på håret många gånger. Jag visste inte hur jag skulle stå ut på slutet och en gång låg jag faktiskt och grät i soffan och längtade till psykakuten.
Men nu är det klart - har tröskat mig igenom alla obligatoriska moment, klarat alla tentor inklusive den massiva hästtentan som var helt out of the blue krånglig och nu är jag godkänd. Bara en termin kvar till verklighetens skräck och sötman i att förhoppningsvis casha in ca hundratusen brutto på en sommar.
Och ändå är det inte bra. Jag mår inte som jag förtjänar (eller också är det det jag gör) utan går runt och är ganska ledsen och trött fortfarande. Jag inledde med besök hos terapeuten och helkroppsmassage och började ta hand om mig lite bättre (har tränat regelbundet i nästan en månad nu gubevars). Men ändå vill jag inte riktigt leva.
Vi har pratat ganska mycket om det, jag och mina i klassen. Att det nu borde vara bra eftersom allt är över, men ingen känner sig riktigt i form ändå. Kanske är det att ett års slit sätter spår som inte kan läka på bara några veckor, kanske är det att vi skyllde allt på klinikåret och trodde att det automatiskt skulle bli bra eller är det kanske den vansinnigt tråkiga kursen som vi läser just nu om epizootier?
Det är svårt att veta och kanske är det en kombo av allt. Och i mitt fall kanske lite extra deppighet smyger sig på eftersom det är nu vi skulle ha fått barn om allt bara hade gått som planerat. Och att det ständiga kortisolpåslag som detta år medfört inte hjälpt till att skapa en ny graviditet direkt (jag har för första gången i mitt liv haft en störd menscykel). Och att jag och J även om vi trivs sjukt bra med bara varandra faktiskt vill ha barn. Vilket gör att man börjar undra varför det inte kan gå bra för oss när alla andra bara trycker ut ungar till höger och vänster fast de typ aldrig har sex. Mycket orättvist.
Men ändå, jag ser en ljusning i horisonten. Vi har kommit igång med lite träning och jag märker ju att det får mig att må bättre. Jag promenerar lite i snön och gör lite avslappningsövningar när andan faller på (på inrådan av min terapeut). Jag skolkar som aldrig förr och njuter av friheten. Och det är ganska skönt att vara barnfri när alla ens bekantas barn har vinterkräkis. Och nu ska jag bara plugga lite epizooti i en vecka, klara tentan och sedan är det dags att fokusera på kor och grisar och framtida jobb som distriktsveterinär. Och jag och bästa Josie är i samma grupp under blocket och får åka till Sörmland tillsammans och besöka höns.
Och bäst av allt - denna kurs är så oobligatorisk att jag en onsdagförmiddag i februari har tid att sitta hemma och skriva blogginlägg samtidigt som jag äter en sen frukost och njuter av vardagstystnaden. Ska snart göra en kopp kaffe och påta lite med en distanskurs som förhoppningsvis ger mig ledigt hela maj. Och jag har hittat ett kul examensarbete att skriva.
Jag kommer nog att överleva det här också. Jag kommer nog till och med vilja leva.
Men nu är det klart - har tröskat mig igenom alla obligatoriska moment, klarat alla tentor inklusive den massiva hästtentan som var helt out of the blue krånglig och nu är jag godkänd. Bara en termin kvar till verklighetens skräck och sötman i att förhoppningsvis casha in ca hundratusen brutto på en sommar.
Och ändå är det inte bra. Jag mår inte som jag förtjänar (eller också är det det jag gör) utan går runt och är ganska ledsen och trött fortfarande. Jag inledde med besök hos terapeuten och helkroppsmassage och började ta hand om mig lite bättre (har tränat regelbundet i nästan en månad nu gubevars). Men ändå vill jag inte riktigt leva.
Vi har pratat ganska mycket om det, jag och mina i klassen. Att det nu borde vara bra eftersom allt är över, men ingen känner sig riktigt i form ändå. Kanske är det att ett års slit sätter spår som inte kan läka på bara några veckor, kanske är det att vi skyllde allt på klinikåret och trodde att det automatiskt skulle bli bra eller är det kanske den vansinnigt tråkiga kursen som vi läser just nu om epizootier?
Det är svårt att veta och kanske är det en kombo av allt. Och i mitt fall kanske lite extra deppighet smyger sig på eftersom det är nu vi skulle ha fått barn om allt bara hade gått som planerat. Och att det ständiga kortisolpåslag som detta år medfört inte hjälpt till att skapa en ny graviditet direkt (jag har för första gången i mitt liv haft en störd menscykel). Och att jag och J även om vi trivs sjukt bra med bara varandra faktiskt vill ha barn. Vilket gör att man börjar undra varför det inte kan gå bra för oss när alla andra bara trycker ut ungar till höger och vänster fast de typ aldrig har sex. Mycket orättvist.
Men ändå, jag ser en ljusning i horisonten. Vi har kommit igång med lite träning och jag märker ju att det får mig att må bättre. Jag promenerar lite i snön och gör lite avslappningsövningar när andan faller på (på inrådan av min terapeut). Jag skolkar som aldrig förr och njuter av friheten. Och det är ganska skönt att vara barnfri när alla ens bekantas barn har vinterkräkis. Och nu ska jag bara plugga lite epizooti i en vecka, klara tentan och sedan är det dags att fokusera på kor och grisar och framtida jobb som distriktsveterinär. Och jag och bästa Josie är i samma grupp under blocket och får åka till Sörmland tillsammans och besöka höns.
Och bäst av allt - denna kurs är så oobligatorisk att jag en onsdagförmiddag i februari har tid att sitta hemma och skriva blogginlägg samtidigt som jag äter en sen frukost och njuter av vardagstystnaden. Ska snart göra en kopp kaffe och påta lite med en distanskurs som förhoppningsvis ger mig ledigt hela maj. Och jag har hittat ett kul examensarbete att skriva.
Jag kommer nog att överleva det här också. Jag kommer nog till och med vilja leva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)