trasseliten

Den sak som förvånade mig mest när Trassel var ute ur livis var att hon var så himla, himla liten. Och sedan tänkte jag att hon fått plats inuti mig och då kändes hon helt plötsligt stor. Och vi hade varit oroliga över att hon skulle vara för stor för kläderna men istället var alla kläder vi hade med oss i storlek 50 som säckar runt hennes pyttekropp. Hon föddes ju i och för sig en vecka för tidigt pga det planerade snittet och hon vägde 3 150 g och var 48 cm lång och det är ju inte jättestort.

Det gick verkligen inte att föreställa sig hur det skulle vara när hon kom ut. Men efter bara några timmar kändes det som att hon alltid funnits, som att hon aldrig legat i min buk och vuxit utan bara varit hos oss jämt. Det var en mycket konstig känsla.

Och när hon kom ut förvånades jag även av att jag inte blev helt galen och hormonell och ville slita henne till mig etc. Jag tittade på henne och hade svårt att ta in hela situationen. Jag bad dem torka av henne en del innan jag fick henne eftersom jag tyckte att hon var lite väl kladdig. Och sen när hon låg på mitt bröst kändes allt väldigt, väldigt konstigt.

Första dagarna på BB hade hon bara sin lilla mössa och en blöja på sig för det var så varmt och hon låg ju nästan alltid tätt intill mig eller J eller under sin lilla filt som vi köpt. Och jag minns hur jag vaknade de första nätterna och tittade på henne och hon låg så sjukt stilla och jag såg inte ens att hon andades och då blev jag livrädd att hon dött och var tvungen att peta värsta hårt på henne så att hon rörde sig. Troligen sov hon väl bara extremt djupt men alltså, skräcken att hon skulle ligga där helt stilla och inte leva nu när hon precis lyckats ta sig ut i världen.

Och vi tänkte ju att hon skulle få sin egen säng och allt men det gick ju inte att lägga denna pyttevarelse i en egen jättesäng så hon fick sova med oss och efter en dag köpte vi ett babynest som de rekommenderat på BB om man ville sova med sin bebis. Så hon hamnade mellan oss vilket var helt okej till en början.

Sen när vi kom hem var det som att ha semester. Vi hade bestämt att vi skulle vara hemma tillsammans och förlänga de första veckorna så J var hemma hela december och började inte jobba förrän efter nyår. Och även det var ett av de bästa valen vi gjort någonsin. Även om det var ganska mycket pyssel med Trassel så var det ändå som att vara lediga tillsammans och vi bara softade och skrotade runt och hade folk på besök. Jag bakade en massa - vilket jag inte hunnit på flera år - och hann klart med alla små projekt inför julen. Och det var ju ändå en del att stå i eftersom vi var tvungna att tvätta minst en maskin om dagen.

Allt gick även så himla bra med Trassel och det var så skönt. När vi gjorde återbesök på BB när hon var fem dagar hade hon redan gått upp till sin födelsevikt (vilket är bra) och när BVC-tanten kom hem till oss hade hon gått upp ännu mer. När hon var en vecka ramlade resterna av navelsträngen av och den hann knappt bli äcklig (som jag fasade för) och när hon var drygt två veckor var hon på utflykt till Djurgården och fikade på Rosendahl för första gången. Vi var lite oroliga för att ta ut henne bland folk i början eftersom hon inte ens var en månad då men samtidigt höll vi på att förgås av leda härhemma. Sakta, sakta blev Trassel större och fyllde ut sina små kläder och fick runda kinder. Och vi började nästan glömma bort hur yttepyttig hon varit där på BB.

Samtidigt pysslade jag nog på lite för mycket för helt plötsligt blev jag trött och ledsen och grät lite medan J tröstade och vi bestämde oss den kvällen för att skita i gran och alla andra julbestyr eftersom vi ändå inte skulle vara hemma under julen.

Först tog varje dag en evighet men snart gick tiden och veckorna gled förbi alldeles för fort och även om det kändes som om vi hade all tid i världen blev det jul nästan direkt. Men då kändes vårt liv utan Trassel ändå som en dröm för det var verkligen som om hon alltid funnits.

bb

Alltså - finns det något mysigare ställe än BB när man precis fött sitt första barn, det är december och snöstorm ute och man har ett eget rum där hela den nya familjen får plats? Med egen toalett och dusch, matsal ca 10 m bort och en snäll barnmorska som kommer med opiater så fort man har ont.

När första dagen och natten var över hade jag världens snällaste barnmorska som kom in och pratade och hjälpte och tog bort min kateter och kollade att jag kunde kissa. Vid halv åtta kissade jag floder och fick äntligen duscha av mig allt klet vilket var ljuvligt. Lyckan i att sen sätta på sig sina egna rena myskläder och sina nya varma fårskinnstofflor och sakta hasa till matsalen för att hämta svingod frukost som jag åt på rummet medan jag tittade på världens bästa J och världens sötaste Trassel som snusade i en säng.

Och så vilade jag lite och gosade med Trassel och J och så bytte J blöja och jag matade henne och så sov hon lite medan vi åt lunch. Och E och Js mamma kom och hälsade på och allt var väldigt trevligt. Och sedan var det helt plötsligt middag och kvällsfika och hela tiden var allt varmt, dämpat och urmysigt.
Och så gick dagarna - hela vistelsen var bara så. Helt mysig och ljuvlig och egentligen ville jag aldrig åka hem för att allt var så mysigt och tryggt men till slut var man ju tvungen - annars hade vi ju blivit institutionaliserade. Men lyckan när jag vaknade på onsdagen och hade ganska ont och var ganska trött och tittade ut och det var snöstorm och så kom barnmorskan in och sa att vi gärna fick stanna en dag till.

Vi stannade på BB tills på torsdagen efter lunch och sedan åkte vi tillbaka på återbesök på lördagen och kollade allt och gjorde hörselscreening. Och då ville jag bara stanna kvar. Det måste vara ett bra betyg på ett BB. Jag tror att det var kombinationen att vi fick den förlossning vi ville, att Trassel mådde bra och att alla var så snälla och att vi fick gott om tid på oss att vänja oss vid Trassel i ett eget rum. Jag önskar alla blivande föräldrar en sådan upplevelse som vi fick.

förlossningen

Jag hann pyssla klart med det mesta och jag och J tillbringade vår sista helg som två med att gå runt på stan, fika och äta middag ute i flera timmar med vänner. Men som vanligt tog allt ändå extra tid och det blev sent innan vi äntligen kom i säng på söndagen. Och jag hann knappt sova innan taxin kom och hämtade oss vid halv sju. Det var extremt overkligt att tänka på att det var sista gången vi lämnade vårt hem som två, att nästa gång vi kom hem så skulle vi förhoppningsvis vara en till. Och det var extremt overkligt att veta att inom några timmar skulle vi högst troligt vara föräldrar.

När vi kom fram fick vi vänta i ett rum och J fick fina blå op-kläder medan jag fick nättrosor och en vit landstingsskjorta som gjorde att jag såg ut som en demenskärring på rymmen. Och så hann vi vila lite vilket var väldigt skönt eftersom jag var så sjukt hungrig på grund av fastan. Jag tror till och med att jag hann slumra till i sjukhussängen bredvid J, trots att jag var enormt nervös för allt som låg framför oss.

Vid halv tio kom vår barnmorska och hämtade oss och vi åkte ned till op-avdelningen. Där fick jag kanyl i handen och blev tvättad på ryggen och fick information om hur allt skulle gå till. Jag fick en spinalbedövning och det gjorde inte så ont men spände extremt mycket i ryggmärgen och när det höll på att bli olidligt var det som tur var klart. Sköterskan sa att jag var extremt lugn och sansad varpå jag kontrade med att det hade varit tvärtom om vi varit på förlossningen istället.

När jag väl fått bedövningen i ryggen gick det i en himla fart och jag blev lagd på britsen och tvättad på magen och fick kateter och de testade bedövningen. Allting kändes fortfarande men istället för att göra ont kändes det som om någon bara petade på en med något litet. En skärm sattes upp mellan min mage och mig själv och J så att vi inte skulle se operationen (jag ville filma snittet men det fick jag inte till Js lycka) och på vår sida satt en narkosläkare och narkossköterska och barnmorskan som skulle ta emot Trassel. Min puls gick ned lite mycket på grund av det blodtryckshöjande läkemedlet så jag fick efedrin för att dra igång hjärtat och då kände jag mig lite nervös i hela kroppen och bedövningen gjorde att det kändes som om kroppen var full men hjärnan klar. Mycket underlig känsla. Samtidigt briefade hela op-teamet som skulle utföra ingreppet med varandra och det kändes som att sitta i en cockpit innan take-off, mycket tryggt.

Jag kunde känna att något hände med min mage så jag frågade om de börjat operera och det hade de. Sedan blev det lite ståhej eftersom moderkakan satt i vägen för snittet och jag mindes att jag tänkte "men till och med jag vet ju att placentan sitter i framkant" men sedan verkade allt gå bra och lösa sig. Dock vägrade Trassel komma ut så de fick böka runt som satan med min mage för att få ut henne ur snittet. De trycker på livmodern uppe vid bröstkorgen och det gör att hela magen känns och blir ihoptryckt men det var som med bedövningen - precis när jag kände att jag inte skulle stå ut längre var det över. Tydligen fick kirurgen byta plats och överläkaren ta över eftersom Trassel var svår att få ut. De tryckte och härjade en massa men sedan kändes det helt plötsligt att det blev tomt i buken, att något där inuti försvann och så var det lite tyst några sekunder - bara operationsteamet pratade med varandra - och sedan hördes det ett litet bebisskrik och så fick vi se en skymt när de lyfte Trassel över skärmen och visade upp henne snabbt för oss. Jag minns bara att jag blev förvånad över allt och frågade om det var en flicka och kirurgen tittade över kanten och sa "det blev en tjej" och då var det som att något föll på plats och jag kunde börja ta in att det var Trassel som höll på att komma till världen.

Hon gastade en massa och var helt vitblå och blodig och skrynklig men J tyckte att hon var "värsta söt" direkt medan jag tyckte att de nog kunde torka av henne lite först. J har filmat bitar när Trassel läggs på mitt bröst och det låter så roligt för sköterskan frågar hur det känns och jag svarar "det känns konstigt" och hon lägger till "jag menade mest fysiologiskt". Men det kändes konstigt och ofattbart och var ändå så sjukt rörande och när alla fixat och trixat klart med Trassel och räknat tår och vägt och mätt så fick hon ligga och krafsa lite på mitt bröst medan J satt bredvid och kirurgen sydde ihop mig. Efter operationen kunde jag inte röra mig så sköterskorna välta över mig i en säng och så fick jag, J och  Trassel susa iväg till uppvaket och hänga i någon timme tills jag kunde röra tårna igen.

Jag var fortfarande sjukt hungrig och ville bara äta men först fick jag lite äcklig fruktenergidryck och vatten för säkerhets skull. Det visade sig vara ganska tur för när vi väl fick komma till vårt rum och fick fika och smörgåsar (sånt där fika som man ser i förlossningsböckerna) så kräktes jag mycket ovärdigt i papperskorgen innan jag ens hunnit börja äta. Men sedan gick det bra och jag fick äntligen i mig lite smörgåsar och något att dricka och hela tiden låg Trassel och krafsade på mitt bröst och J satt bredvid och gosade. Det var mycket fint alltsammans.

Hela resten av dagen låg jag bara där i sängen och J fick göra allt men det var ändå mysigt och jag fick sjukt bra smärtlindring och det gjorde inte särskilt ont någonstans. Det enda som var lite ovärdigt var att jag låg i en pöl av blod från min livis och hade en kateter som någon kom och tömde lite nu och då men inte ens det spelade så stor roll. På kvällen fick jag pröva att gå upp ur sängen och det gick bra men jag var rätt yr så mina planer på att fräscha till mig fick skjutas upp till morgondagen.

Och hela tiden låg Trassel på olika ställen i sängen och krafsade och var ljuvlig och vi pratade med våra föräldrar och berättade på olika andra sätt att hon fanns och försökte framför allt ta in att hon var där och hade kommit ut ur livis helt frisk och normal vilket var det bästa av allt. Och det var Trassels första dag ute i livet.

Jag brukar inte så ofta publicera bilder här men den här är väldigt fin och beskriver Trassels födelsedag och vår glädje så himla perfekt i ett enda ögonblick.

nedräkning

Om en vecka är Trassel inte längre en liten bökande klump i min livis utan förhoppningsvis en frisk och levande liten bebis som för första gången måste andas själv med alldeles nya rosa små lungor. Detta faktum är helt fantastiskt men även helt djävla skräckinjagande. Och framför allt helt ofattbart.

Försöker föreställa mig detta, försöker tänka mig in i hur det kommer att kännas och hur det kommer att vara men det är ju helt omöjligt.

Så tills dess är det bara att pyssla på med det sista och försöka bli klar med allt tills i helgen då jag ska försöka njuta av att vara helt ensam för sista gången på länge.

årets långsammaste dag (igen)

Alltså - orkar inte med mina armar och händer. Vill på riktigt amputera dem men då blir det ju sjukt svårt att bära Trassel sen när hon är ute ur livis så det är ju en dålig idé men de gör så sjukt ont att jag inte står ut. Vaknade inatt vid fyra och hade ont, kissade och försökte somna om men det var ju helt lönlöst. Hur jag än ligger gör det skitont i händerna och armarna och händerna domnar och jag blir tokig. Vid kvart över fem somnade jag äntligen om och när J gick upp kunde jag lägga mig raklång med armarna ut åt sidorna och då gick det nästan att få till lite ostörd sömn. Tog därför sovmorgon till tio och det var skönt att få sova men sedan när jag ska upp börjar plågan med att väcka händerna. De gör så sjukt ont och pirrar och sticker och är svullna och jag kan inte använda dem till något vettigt på typ en halvtimme - det är alltså en plåga att tvätta ansiktet och borsta tänderna. Och det känns som att det bara blir värre och värre för varje natt. Vill inte gå och lägga mig längre.

Nu tror jag på min barnmorska som säger att det är karpaltunnelsyndrom för allt är så sjukt svullet från underarmarna och nedåt och allt annat stämmer också in. Hoppas bara att det även är som hon säger - att det försvinner när Trassel kommer ut. Man kan iofs operera men det verkar ju också sjukt jobbigt (eller kanske bra för då slipper jag ju kanske problemen till nästa ev graviditet hehe).

All denna plåga har lett till att dagen idag är långsammast hittills. Kom upp vid halv elva, var nere i köket vid elva för frukost (blir tokig på att allt tar hundra år pga händerna är fumliga) och åt sedan frukost och fikade i snigelfart samtidigt som jag uppdaterade mig lite på internetfronten. Höll på att somna och vilade lite i soffan. Och nu sitter jag äntligen i matsalen för att göra nytta igen.

Enda trösten är att jag gjort typ allt jag kan gällande ex-jobbet eftersom jag satt på olika fik igår och gjorde ko-urval och protokoll och mailade handledare och bönder till höger och vänster. Så nu väntar jag bara på att min handledare ska höra av sig så vi kan göra en plan för sista tiden innan förlossningen och för hur vi ska lägga upp arbetet efteråt.

det börjar arta sig

J tog sitt förnuft till fånga efter gårdagens frenetiska grävande i trädgården så igår höll han sig inne och gjorde klart Trassels walk-in-closet som gästrummets kattvind nu omvandlats till (med tillhörande led-belysning och röd matta på golvet). Under tiden sorterade jag alla tusen bebissaker som vi fått och som bara legat i högar efter framplockandet och tvättandet (vem visste att det gick att plocka isär en bilbebisstol i massa delar och tvätta typ allt?) så nu är det typ ordning bland det mesta. Vi måste fortfarande gå igenom alla kläder men nu är de i alla fall sorterande i storleksordning. Aaah, det är så sjukt mycket pyssel och saker - och då har vi inte ens gått hela vägen utan bara fått/lånat/köpt det allra nödvändigaste.

Hade även tänkt att leja bort storstädningen pga trött och gravid men fick ett ryck och började damma och fixa blommor i vardagsrummet och sedan när J städade bort sina högar i sovrummet dammade jag mig igenom där också och nu när de två jobbigaste rummen är klara kanske jag orkar ta resten också om jag bara tar en sak i taget. Var ljuvligt att lägga sig i ett nystädat sovrum som dessutom blev lite ommöblerat eftersom J fick ett ryck vid tio och monterade ihop spjälsängen. Inte gick den att ställa vid sängen som vi hoppats men nu står den i alla fall i vårt sovrum och väntar på att Trassel ska sova där. Tror att det börjar bli klart nu. Förutom lite mer städning, pyssel och lite saker som vi måste köpa så kan Trassel faktiskt få komma nu utan att det blir panik. Men jag hoppas verkligen att hon stannar därinne tills den tredje för jag vill gärna göra klart allt annat också och fixa lite mer med ex-jobbet. Och så är det ju den där bb-väskan som alla pratar om att man ska ha packad...

Nu är jag ute på Ön igen och ska hänga med mami som kommit hem och täcka båten och göra klart allt annat. Men först lite fika.

dör av gott

Alltså, om det är något jag tycker är så sjukt värt att lägga pengar på så är det fan god mat. Både hemma och på lokal. Och både mitt intresse och min skicklighet för att laga mat hemma har ju helt klart utvecklats med åren. Tror det började med bakningen för att sedan fortsätta med maten. Har nu sjukt svårt för dåliga halvfabrikat (även om denna sommars jobbande har bjudit på dessa en masse då tröttheten tagit överhanden).

Det enda dåliga med att vilja äta gott på lokal är att ens egen smakstandard hela tiden höjs vilket gör restaurangbesöken dyrare och dyrare. När en var tonåring var det ju lyx att gå på McDonalds eller äta en pizza i parken och en kopp te på café pierrot kunde ju drygas ut i timtal. Sedan upptäckte jag asiatiska varianter så mellan typ 20-25 var det lyx att åka in till lilla stan och äta på kinastället vid H&M eller att äta sushi på lokal i Sthlm. Sedan utökades detta med thai och indiskt och då var det lyx att äta på en mysig indisk restaurang eller att äta typ uppgraderad hamburgertallrik/köttbit på lokal.
Efter trettio och i samband med att jag träffade J började jag gå ut mer och verkligen äta och nu har det ju gått överstyr. Vill bara äta sjukt god mat hela tiden och orkar icke äta pizza el dyl på lokal längre, knappt ens till lunch. Då ev lyxpizza typ stenugnsbakad.

Insåg detta igår när vi var på Le Rouge och firade vår förlovningsdag. Det var där vi åt middag innan vi förlovade oss för tre år sedan så nu bestämde vi oss för att återvända. Då åt vi en sjukt god femrättersmeny men det fanns inte längre så vi åt löjrom till förrätt, helstekt oxfilé till varmrätt och crème brûlée till efterrätt. Drack champagne till och därefter sippade jag lite på Js rödvin och så avslutade vi med cappuccino. Är för tillfället besatt av kombon löjrom/champagne och crème brûlée/cappuccino. Sedan kan varmrätten vara lite vad som. Men det var i alla fall sjukt gott och efter middagen avslutade vi kvällen på gondolen där vi drack drinkar och pratade och njöt av att vara på lokal och vimla med tusen människor. Det gäller att passa på.

Och idag är det en ny arbetsdag i hemmet. Ska avsluta allt trädgårdsarbete och få mera ordning i huset inför delivery. Dock att J enbart är besatt av att gräva ned de där sladdarna i trädgården och påstår att det kommer att "gå jättesnabbt" men jag vet nog.

full fart på Ön

Nu börjar saker och ting sakta gå mot sitt slut och jag kan bocka av några saker till på listan. Åkte ut till föräldrarna på Ön igår men det var bara papi där eftersom mami är i Tyskland och hälsar på sina kompisar. Det var dags att avsluta slipningen av vår segelbåt som ju blev lite försenad så jag passade brorson Molle medan Baggie bro slipade satan och blev helt blå/grön/annan-färg-som-vi-haft-på-bottenfärgen-de-senaste-30-åren.

Hängde med Yllet och hennes ungar vilket gjorde barnpassningen lite roligare men det ska erkännas att jag fler än en gång tröttnade lite och tänkte "gud vad det är tråkigt med små barn - vad har jag gett mig in på?". Hoppas dock att jag älskar Trassel så mycket att jag står ut med tristessen och otåligheten. Fick även lite mer kläder så nu har vi tre (3!) stora påsar att gå igenom. Och medan Molle sov hann jag sy och fixa och greja en massa i vårt rum och till Trassel. Har lite kvar men någon dag måste vi ju ut och tvätta och täcka båten också så jag får väl göra det sista då.

Dock tar ju allt tusen år trots att man jobbar på allt vad man har så när bro var klar med slipningen vid halv ett blev det ändå rätt stressigt eftersom det skulle ätas lunch och plockas ihop och köras pappor till tandläkaren och hinnas med snabbfika med Yllet igen innan jag skulle in förbi lilla stan och lämna slipmaskin och klocka. Fick sedan åka genom stan för att inte få hjärnblödning av trafiken på essingeleden och nu ska jag bara fräscha upp mig lite innan jag åker in till stan för att fira förlovningsdag med J på Le Rouge.

smärta och eventuellt goda nyheter

Igår sov jag halva dagen eftersom jag sov så dåligt på natten. Likadant idag. Har fått problem med att mina armar domnar så fort jag ligger på dem och eftersom det är svårt att ligga på mage så vaknar jag tusen gånger per natt med helt bortdomnad arm som gör skitont och så måste jag byta sida, försöka somna om och ignorera smärtan och när jag väl lyckats med det så vaknar jag igen pga nya armen är i samma tillstånd. Och då måste jag ligga på rygg ett tag men så fort jag somnar vänder jag mig i sömnen på ena sidan och så är allt igång igen... En kraftigt ond cirkel.

Dock sa vår bm idag att detta är rätt vanligt i slutet av graviditeten och att det brukar gå över efteråt. Har ju tidigare haft problem med händerna och armarna men aldrig såhär mycket. Ibland har jag ont i händerna och armarna hela dagen efteråt. Är sjukt djävla jobbigt men får väl trösta mig med att det bara är knappt tre veckor kvar och hålla fast vid hoppet att det kommer att försvinna när Trassel väl är ute.

Förutom att allt var bra med både mig och Trassel så var det näst sista gången som vi var hos bm innan vi blir föräldrar. Ska dit den 27 november vilket är mindre än en vecka innan hon föds. Och då kommer J inte kunna vara med för han har strategidagar på jobbet. Så han kommer inte träffa vår bm igen förrän han är pappa. Väldigt läskigt och roligt i en salig röra. Det känns sjukt konstigt allting och jag kan fortfarande inte föreställa mig hur det kommer att bli att ha en bebis istället för en stor mage men känner mig ganska trygg ändå med tanke på att J ska vara hemma så länge i början.

Fick även ett glädjande besked igår i form av ett brev från försäkringskassan där de skrev att jag nu har en SGI på runt 270 000 kr vilket ger mig drygt 9 000 kr efter skatt i föräldrapenning även om jag bara tar ut fem dagar per vecka. Var sjukt nöjd och lycklig och funderade på att fira genom att klicka hem en massa dyr hudvård från Decleor. Men det kanske var tur att jag inte gjorde det eftersom...

...det ringde det en kvinna från samma försäkringskassa idag och ba "vad gjorde du sista veckan i maj - vi ser här att du inte hade CSN när du enligt uppgift studerade heltid". Jag förklarade att det inte gick pga ALLT MITT CSN ÄR TOTALT SLUT OCH DE VILL INTE GE MIG EN KRONA TILL och att jag ändå studerat heltid denna vecka och att min skola nog kunde intyga det och får till svar att "ja - det vore ju bra eftersom annars vet vi ju inte vad du gjort den veckan och då blir ju din införsäkringsperiod bruten och då kan du bara få lägstabeloppet i blablabla antal dagar" sen har hon dessutom mage att tillägga "och det vore ju bra om intyget kom in så fort som möjligt eftersom det börjar bli dags snart va?"

VAD I HELVETE?!? Här tror man att allt är frid och fröjd för att man fått en SGI och så är det ändå något strul i pipen och något nytt skit som kan sätta käppar i hjulet för allt. Och vaddå "kom in med intyget så fort som möjligt"? Jag skickade in allt i slutet av augusti och kompletterade med ett ynka papper i slutet av september och fick brev 7 oktober om att "ärendet skulle ta lite extra tid" eftersom det "var svårbedömt". Ringde i början av november och frågade hur det gick varpå killen jag pratade med sa "jag skriver här att 'kund efterfrågar beslut' för då tittar någon på det inom två arbetsdagar" (skönt att man måste jaga på dem själv). Ja, när jag ringde försäkringskassan påpekade jag att "DET BÖRJAR JU NÄRMA SIG" så kom inte här med några hetsiga tips. Jag skickar fan in allt så fort jag bara kan pga detta.

Dock ångest att jag glömde fråga exakt var jag ska skicka intyget så jag måste ringa i morgon och fråga men å andra sidan - det är nog lika bra att jag ringer och kollar att det inte är något annat jag måste göra för att kunna få min föräldrapenning. Kan ju vara exakt vad som helst när försäkringskassan tänker ut reglerna...

I övrigt har jag sorterat tusen papper och fått ordning på pärmarna och tvättat allt i huset som innehåller dun utom soffan så jag känner mig ändå rätt nöjd. Har även börjat tjuva på julen genom att sätta pepparkaksdeg och baka lussekatter. Lika bra att njuta redan nu ifall man får förlossningsdepression i december.

jobbar mest hela helgerna

Helt slut efter ytterligare en helg späckad med jobb inför deadline (eller jid som jag numera kommer att kalla det istället för det avskyvärda "att boa"). Efter ett sammanbrott lördag morgon som mest berodde på att J ville gräva ned sladdar i trädgården (inte min högsta prio) medan jag ville ta hand om den enorma högen skräp i hallen (inte Js prio pga att han inte "visste vad som låg där") gick allt nästan som på räls. Den gravida kvinnan vann och trots skammen i att nästan börja gråta tog vi först tag i högen vilket mynnade ut i tusen små projekt som under söndagen faktiskt avslutades med förberedelse inför att gräva ned sladdar i trädgården.

Har nu en släpkärra med saker som ska till soptippen (typ halva "högen"), en mycket finare trädgård som snart har belysning vid både vedbod och friggebod, ett mycket tommare hem och ytterligare vinklar och vrår där det är ordning. Små steg mot målet, stor tillfredsställelse.

Efter ytterligare ett bad nu ikväll (för att skölja bort att min gravida kropp inte heller var helt med på att det var en bra idé att släpa lastpallar, kratta och skyffla) och lite te har jag medan J jobbade i soffan läst ikapp mig på alla bloggar, kollat mailen och uppdaterat mig på vad som hänt i övrigt på internet. Nu ska jag sova.

veterinärkongress & ljuvliga vänner

Alltså, måste slå ett slag för mina underbara vänner i skolan (och Uppsala) och deras förmåga att lysa upp ens vardag med sin blotta existens. I onsdags var jag hos djurägare nummer två och pratade om projektet och även han var peppad. Kan nog bli bra det här om vi bara hittar fler gårdar.

Sedan åt jag lunch och fikade i evigheter med Josie innan vi åkte till ikea och tittade på gosdjursbeaglar och provade sängar. Sen tillbaka till skolan för möte med handledaren och därefter "inspirationskväll" för blivande veterinärer. Förutom sällskap av forna klasskompisen D (som numera huserar i klassen under oss) bjöd kvällen inte på mycket kul. Tråkiga mackor, sega små anekdotiska föreläsningar och dragplåster i form av Elizabeth Gummesson som skulle lära oss att "good är enough". Tror det säkert var bra för alla hetsiga veterinärstudenter i lokalen men jag som tillbringat typ tre år med att gå i terapi för att komma tillrätta med mina höga krav och stressen av att inte duga så kändes det som om hon sköt lite över målet. Har även lite svårt för alla dessa "coacher" med tveksamma utbildningar och "livserfarenhet" i bagaget som varit med om något "livsomvälvande" och nu vill "hjälpa andra". Jag går hellre till en traditionellt utbildad samtalsterapeut (vilket jag även gör) alt träffar en legitimerad psykolog eller psykiatriker om jag känner att jag har problem i mitt liv som jag inte kan hantera själv.

Sov över hos T (a.k.a. hjulet) och även om jag kom dit sent hann vi i alla fall prata lite över te och bullar innan det var dags för sängen. Skulle nämligen upp tidigt och äta frukost med min gamla Nv-bas kompis K som jag inte träffat på evigheter. Hon visste ju inget om något så vi hann knappt uppdatera oss på den knappa timmen vi hade till vårt förfogande. Vi bestämde oss för att boka in ett nytt möte innan den 3 december och kanske kosta på oss middag och en helkvälls prat för att komma ikapp.

Torsdagen tillbringades på veterinärkongressen där jag slölyssnade på diverse föreläsningar och samlade tusen reflexer till barnvagnen, tusen pennor till mamma och diverse andra varuprover och gratissaker som jag skyfflade ned i nya tygkassar med fina djurreklamtryck på.
Lyckades även mingla ihop med en person som stod på min "att kontakta-lista" vilket var urbra eftersom jag då slapp ringa och kunde stämma möte med honom direkt på fredag morgon.

Torsdagskvällen blev vin och pizza hos Maddi med flertalet ljuvliga från klubb cozy närvarande och när jag vid tolvrycket däckade i Ms säng var det med en enorm känsla av tillfredställelse (och lite längtan efter J). Det var alldeles för längesedan som vi umgicks så många tillsammans (och då var ju inte ens alla på plats).

Idag möte med lirare på svensk mjölk som ska fixa siffror åt mig till ex-jobbet, lite loitrande på veterinärkongressen och sedan långlunch med M, EK och N innan jag åkte hem till stan igen. Orkade till och med styra upp lite härhemma när jag kom hem men nu ska jag sjunka ned i ett djävligt varmt bad och skölja bort att min gravida kropp inte blev så nöjd med att traska omkring i två dagar.

pedanten

Har jobbat satan mot deadline sedan igår. Nu är min kattvind minutiöst städad och det är sjukligt bra ordning på alla mina kontorssaker och papper. Det enda som haltar är en hög med skolpapper som måste gås igenom men den ligger prydligt gömd i ett skåp så den kan gott ligga där något år till.

Sorterar och städar och tvättar och pysslar mig sakta igenom husets olika vinklar och vrår. Vill kunna känna den här tydliga lättnaden och det här ljuvliga lugnet av ordning och reda den dag vi sitter där och har blivit föräldrar. Vill inte ha en massa ogjorda saker kvar som gnager och skaver (är ganska pedantisk av mig ibland).

Vill dessutom ha hunnit någon vart med ex-jobbet så i morgon ska jag fräsa till Uppsala och träffa en till djurägare och därefter gå på veterinärkongressen som huserar på universitetet på torsdagen och fredagen. Brukar alltid ge något (om inte annat har jag lovat min mamma att hämta tusen reklampennor).

trassels födelsedag...

...blir troligen den 3 december. Samma födelsedag som min äldsta systerson och en måndag efter första advent. Det tråkiga med att hon inte får ha en helt egen födelsedag i släkten göms bakom det faktum att det i övrigt känns som en utmärkt dag att få barn på (om hon nu - gud förbjude - inte vill smita ut tidigare förstås).

Vi har fyra veckor på oss att göra allt klart. Sedan har vi en helg på oss ensamma att förbereda oss på att få barn. Och förhoppningsvis hinner vi adventspynta och baka julsaker och se till att allt är helt mysigt och bra så att vi bara kan vara hemma och mysa ända fram till jul med vår sprillans nya bebis (som givetvis kommer att vara ursöt och magnifik och ge oss en lagom utmaning och massa kärlek).

Och när det sedan är andra veckan i januari har det gått en månad och då hoppas jag att vi vant oss vid Trassel så mycket att jag inte dör av skräck när jag måste ta hand om henne helt ensam under vardagarna. Jag hoppas även på att komma i någon form av snygg och välsittande balklänning eftersom jag tar examen strax därefter.

I övrigt har vi som vanligt ägnat helgen åt att "boa" som det så fult kallas. Vi ser det mer som en sporre att överhuvudtaget bli klara med saker som legat på hold sedan tidernas begynnelse. Nu har vi ju en riktig deadline att jobba mot.

gillar birgitta stenberg

Tycker hon överlag verkar vara rätt redig - måste läsa hennes böcker.

Här har hon skrivit bra om Maddes tihi.

trött men nöjd

Vaknade i natt och kunde inte sova. Hade ont i händerna och var täppt i näsan och hur jag än vände och vred mig kunde jag inte ligga bekvämt. J var också vaken och det slutade med att han gick upp och gjorde varsin kopp välling åt oss som vi drack i sängen. Sedan lyckades vi somna om.

Vaknade sedan på morgonen och hade drömt jobbigt men så fort jag vaknade kom jag på hur vi skulle kunna fixa en massa plats åt Trassels saker och då blev jag glad och peppad och orkade gå upp och äta frukost med J. Drack sedan kaffe och gjorde allt som stod på min akuta to-do-list gällande ex-jobbet.

Var ju ute på en gård igår och träffade en djurägare vilket var sjukt kul och inspirerande eftersom hon som hade gården var så himla peppad på projektet. Fick även sjukt gott fika och hade trevliga pratstunder med min handledare i bilen på väg dit och hem. Så idag hade jag lite saker att göra och planera och jag hann riva av allt på förmiddagen vilket gjorde att jag kände mig sjukt nöjd.

Körde sedan till verkstaden med rödis och bytte till vinterdäck och lämnade diverse ytterkläder till kemtvätt och lagning innan jag åkte hem igen och däckade i soffan. Nu har jag sovit i några timmar och väntar på att J ska komma hem så att vi kan åka och köpa mat och umgås lite såhär på fredagkvällen.

terapi och ut till Ön en sväng

Har ju varit lite låg ett tag och ringde därför till terapeuten för att få en tid. Och som vanligt är det som att bara vetskapen om att jag ska dit får mig att tänka lite mer och bearbeta saker så när jag väl sitter där är det mest en massa prat och så känns allt rätt bra efteråt.

Hon sa dessutom något som jag tänkt på sedan dess - att jag verkar vilja involvera J väldigt mycket i Trassel och att det är viktigt för mig att det är vårt gemensamma projekt. Och det stämmer ju väldigt bra. Jag hade aldrig skaffat barn ensam, hade aldrig orkat med det här om inte J hela tiden funnits bredvid mig och varit glad och peppande. Hade aldrig velat ha barn om jag visste att det skulle vara jag som måste vara hemma i flera år för att vårda detta nya liv.

Detta sa hon apropå att jag berättade att vi fått brev från SöS och att jag trodde att det var snittdatumet och därför väntat med att öppna brevet pga att jag ville att J skulle vara med eftersom det blir Trassels födelsedag.

Terapeuten finns ju i lilla staden så jag passade på att åka ut till Ön för att vara lite med mina föräldrar på kvällen. Träffade även Y som gav oss två enorma kassar med bebiskläder så nu tror jag inte att vi behöver köpa några fler kläder förrän Trassel är typ 4-5 månader. Härligt. Älskar att återanvända och att få vara en del i ett kretslopp. Nu måste vi bara göra plats för alla dessa kläder hemma också men det får nog bli helgens projekt.

Imorgon ska jag äntligen göra nytta med examensarbetet genom att åka ut till lite gårdar med min handledare och prata med djurägare om projektet. Tror det blir väldigt bra.

mera förvånande telefonsamtal

Ringde även till försäkringskassan pga kom in i "andra andningen" när telefonskräcken väl var övervunnen. Ville bara höra lite hur det gick för dem att komma fram till om jag ska få någon vettig föräldrapenning eller om jag kommer att få snåla runt på lägsta beloppet. Fick nämligen ett brev i början av oktober där de sa att det skulle ta lite extra tid att besluta i mitt ärende (antagligen pga skickat in 3 olika anställningsbevis och ca 14 lönespecifikationer + personligt brev där jag förklarar varför denna sörja hamnat på deras bord) men nu tycker jag att de fått "lite extra tid". Telefonisten kunde tyvärr inte svara på hur lång tid det skulle ta men skrev in att "kunden efterfrågar beslut" för det innebär tydligen att "någon" tittar på ärendet inom två arbetsdagar.

Frågade även efter hur J skulle göra med SGI och föräldrapenning etc. Och fick det förvånande svaret att de inta kan titta på och besluta om hans SGI förrän han ansökt om föräldrapenning!? Detta pga att "han inte får något moderskapsintyg". Att han är gift med modern och således automatiskt kommer att räknas som fadern spelar tydligen ingen roll. Verkar sjukt ineffektivt om ni frågar mig - sånt här vill man ju styra upp innan bebisen kommer - särskilt med tanke på hur långsamt försäkringskassans kvarnar mal. Enda trösten är väl att J (till skillnad från mig) har ett fast jobb med en fast lön och bara behöver skicka in typ ett eller två papper för att bevisa detta och det borde - förhoppningsvis - göra processen lite enklare.

vådan av att ha en ny bil

Det lyser en liten text på displayen i rödis som uppmanar till SERVICE! så pga lydig ringde jag idag och bokade en tid på Audicentret i vår hood. Undrade även lite hur mycket det kunde tänkas kosta och satte snabbt pepparkakan i halsen när liraren i telefon ba "ca 7 000 kr".

När det var lite fel på någon reglering på framljuset för en månad sedan skulle det kosta 19 000 kr att laga men som tur är gick det på försäkringen och det räckte med att pynta självrisk á 1 000 kr. Och nu service för en dryg tredjedel av det beloppet?!

Det här med att ha en ny och modern bil är inte bara ljuvligt.

klart för kejsarsnitt

I morse vid halv nio var jag och J på SöS och hade möte med en läkare angående kejsarsnitt och det var ju inga problem (förutom att läkaren såg ut som en psykoterapeut från Järna). Vi trodde dock att vi skulle få ett datum där och då men det kommer tydligen en kallelse på posten.

Så nu är det bara att gå och vänta på ett brev där det står vilken födelsedag Trassel kommer att få. Mycket underligt men skönt att det är över och skönt att veta att det nu är bestämt. Behöver nu inte oroa mig ett jota inför själva födelsen (förutom min lilla oro som är kvar över Trassel och att hon inte ska vara frisk osv). Och även om hon kommer för tidigt så blir det snitt såtillvida hon inte kastar sig ut på typ en timme men det är ju ganska sällsynt.

Nu ska jag fixa tusen saker härhemma medan J jobbar på i vardagsrummet (han är förkyld och jobbar hemifrån). Klockan fyra ska vi till vanliga bm (igen) och det är ju alltid trevligt.

tre dagar att fira

Kan för övrigt tillägga att jag och J har tre dagar som vi bryr oss om att fira vilka är vår bröllopsdag (21 augusti), hångeldagen (22 oktober) samt förlovningsdagen (16 november). Det är ganska smart att ha två trevliga dagar att fira på i oktober och november då det vanligtvis är ganska så trist.

Och i framtiden kommer vi förhoppningsvis att ha en födelsedag att fira i början av december och sedan är det jul och helt plötsligt var hösten ganska ok ändå.

födelsedag och hångeldag

Firade ljuvliga S i fredags kväll på en lugn födelsedagsdrink hemma hos henne och familjen. Eller lugn vet jag inte med tanke på sällskapet som var tämligen högljutt och bara eskalerade i takt med att champagnen tog slut. Drack lite bubbel och njöt så sjukt mycket - de som säger att man "vänjer sig av" med att dricka alkohol under graviditeten har ju uppenbarligen inte druckit god alkohol. Men min lösning är (precis som med ost och korv och div annat "förbjudet") att man får smutta/äta lite lite för annars blir man tokig. Detta gör att jag överlevt hittills utan att bli helt bitter.

På dagen gick jag och mami runt på stan och hämtade nytt skumgummi till babyliften och köpte presenter och åt lunch. Sen däckade vi i soffan innan vi åt pizza till middag och mami softade hemma medan jag var på födelsedagskalaset. J var på tequilakväll med sina kollegor vilket lät oroväckande men visade sig vara finsmakning av dyra tequilasorter. Det underligaste var att han kom hem med en påse korv pga värden var vegeterian och inte skulle äta upp dem.

I lördags hann vi knappt såga lite i alla fruktträd i vår trädgård innan det var dags att fara iväg på välkomstfest för min kompis Ts lilla bebis á 4 månader där vi pressade några kilo kakor till kaffet innan vi åkte hem och däckade för att hinna vila upp oss inför kvällen.

Vi skulle nämligen fira försenad hångeldag på lördagen eftersom vi glömde bort den i veckan. Det är den 22 oktober som är ordinarie hångeldag men eftersom vi kom på det den 23:e sköt vi helt enkelt upp firandet till lördagen då vi var lediga.

Vårt ordinarie hångelställe har dock bytt restaurang sedan två år tillbaka och nu huserar någon form av centraleuropeiskt kök där vilket vi sällan är sugna på. Jag tog då initiativet att istället boka in oss på Prinsen (lite lyxigare men nästan lika mysigt) vilket föll i god jord hos J så hädanefter är det vårt nya hångelställe att fira på. Ljuvlig mat och perfekt servis och nuförtin är vi ju båda så trötta att det var perfekt att åka hem vid elva och sova.

Sedan jobbade vi i trädgården hela söndagen och J planterade vildvinet runt vedboden medan jag krattade löv och städade friggeboden. Nu börjar trädgården bli ganska så klar för vintern vilket är ganska skönt med tanke på den tidspress som börjar falla över oss. Jag orkade till och med städa lite i källaren så nu är det bara resten av huset kvar att styra upp. Skulle ju vara lättare utan Js tusen högar med papper och div annat som ligger spridda lite varstans.

tusen kilo mat

Jag sov istället för att promenera i solen men efter att ha mailat in veckans uppgift till min handledare och lagat 33 port chili con carne, 15 port köttfärssås och 11 port gulasch så är jag ändå rätt nöjd med dagen. Belönade mig med massa pepparkakor och mandariner.

Har även bytt lakan pga våra katter ständigt släpar in loppor el dyl i sängen som ger bett som kliar satan. Och sen började det snöa.

oro

Igår var vi inne på förlossningen på SöS en sväng på kvällen och kollade till Trassel. Hon rörde sig och så men jag tyckte att ho kanske rört sig lite mindre sedan i tisdags kväll och ju mer jag funderade på det desto mer orolig blev jag så då ringde vi till sjukhuset och de sa att vi skulle komma in och kolla allt för säkerhets skull.

Kände mig väldigt löjlig men alla där var så snälla och sa att man aldrig var besvärlig och att man skulle ta minsta oro på allvar. De mätte Trassels hjärta under ca 20 min och allt såg bra ut och efter en lång väntan kom en läkare och gjorde ett ultraljud. Även det såg bra ut så då kändes allt bättre. och när vi kom hem började Trassel böka runt lite mer som vanligt så då kändes allt bra igen.

Det är en sådan satans lyx att bo i Stockholm och ha nära till sjukhuset och att bara kunna få komma in så där och kolla upp att allt är bra. Och att ingen ifrågasätter oron utan bara är snälla och hjälpsamma och bjuder på varm choklad. Älskar Södersjukhuset.

Nu ska jag laga tusen kilo mat och skriva lite ex-jobbsgrejer och kanske ta en promenad i solen.

hopp om livet igen

Det känns som om livet kanske är på väg att bli lite ljusare ändå. Har lyckats styra upp en massa saker och jobba undan alla papper och små måsten som låg och skräpade överallt. Och jag har energi nog att ta tag i saker som tvätt och mat och planering. Känner mig som om jag återuppstigit från de döda.

Jag mailade till min handledare i måndags och kröp till korset med mitt bristande engagemang. Sedan messade jag igår när hon fortfarande inte svarat på mitt mail varpå hon ringde upp och hade dåligt samvete för att hon inte gjort så mycket gällande ex-jobbet. Passade dock mig prima så vi hade lite dåligt samvete tillsammans och sedan gjorde vi en plan för veckan och ska sen höras på fredag. Har gjort över hälften av mina uppgifter så nu känns allt ok igen gällande ex-jobbet.

Har även gått igenom frysarna och börjat tina tusen kilo kött som ska bli grytor, köttfärssås och chili con carne som ska frysas in i lagom portioner för att underlätta livet när Trassel är ute. Som min brorsa sa häromdagen "man ville ju typ inte ha bebiskläder och blommor - matlådor hade varit bättre". Och igår var jag och J på en föreläsning om amning som var helt ok och på vägen hem handlade vi en massa basvaror som ska hjälpa allt detta kött att bli mat. Så nu är det bara att börja laga mat på löpande band.

Men först ska jag utnyttja det faktum att solen kommit fram genom att åka till Hagaparken och promenera med brorsan och hans unge. Och sedan ska vi fika i fjärilshuset. Lyxdag.

fullspäckad helg

Hela helgen gick i rasande fart och allt blev kaos trots minutiös planering. Jag och brorsan skulle ju ut redan på fredagen och styra upp saker inför båtupptagningen tidigt på lördag morgon. Men som vanligt gick allt så sjukt långsamt att vi stod i mörkret och skyfflade grus på fredagkvällen. Men då låg i alla fall båten färdig i gästhamnen och vi behövde bara transportera den några hundra meter på lördagmorgonen. Dock roendes eftersom ordinarie motor var på lagning pga obegripligt fel och den gamla rötna som vi hittade i garaget hade skurit ihop utanför Ekudden under flytten.

Vädret och vinden var dock med oss och trots gråa moln var det nästan vindstilla och inget regn så det gick utmärkt att paddla bort till bryggan där båten skulle plockas upp. Dock satte ödet eller liknande käppar i hjulet då kranbilen som skulle ta upp vår båt pajade på ångbåtsbryggan med grannens båt på flaket. Grannens båt var först på tur, sen vår båt och därefter tusen båtar till på grannöarna. Tyckte faktiskt mer synd om lirarna på N-e lyft och transport som var tvungna att styra upp allt detta än om oss som glatt fick hala upp focken och segla tillbaka till gästhamnen igen.

Det började sedan regna och hela vår dag som skulle ägnas åt diverse båtfix fick planeras om så jag storstädade vårt rum och rensade garderober och hittade Trasselsaker medan J gjorde en insats för svärföräldrarna genom att klyva tusen kilo ved. Vid lunch kom kranbilslirarna förbi och sa att bilen funkade igen och att de kunde ta upp vår båt sist på dagen varpå jag och brorsan röjde ur garaget och förberedde för båtsakerna.

Sist på dagen visade sig bli vid sex och då hade det inte bara börjat blåsa (förvisso åt rätt håll men ändå) och regna utan det var även precis lagom skvalpigt och obehagligt vid bryggan för att avmastningen skulle bli en tämligen spännande historia. Jag, brorsan och J i samarbete med kranbilslirarna gjorde dock en strålande insats och en timme senare stod båten på plats i den sprillans nya vaggan (som fick beröm av kranbilslirarna). Vi det laget var vi dock dyngsyra och ganska kalla så det fick bli bastu, middag och sängen.

Söndagen blev minst sagt hetsig eftersom vår planering gått om intet och på förmiddagen fick jag tömma båten och nollställa allt med hjälp av J medan brorsan började slipa botten med den hyrda slipmaskinen. H'anna har nämligen fått lite "böldpest" dvs små bubblor i plasten fyllda med vatten och för att hindra detta från att bli ett problem fick vi rekommendationen av varvet att slipa ned hela botten, göra en ny vattenlinje och dra på tre lager epoxy + ny bottenfärg. Så, slipmaskinen var asbra men det tog ändå hundra år och brorsan fick ge upp vid fem och då var typ en tredjedel av båten klar. Verkar bli ett evighetsprojekt det där.

Själv åkte jag tillbaka in till stan med J eftersom vi skulle hälsa på hans kompis som precis fått en bebis. Det blev hundra kilo fika och ganska mycket prat om förlossning och bebisar men varken jag eller J pratade särskilt mycket om vår snittplan. Vi höll mest bara med om att "det säkert kommer att gå urbra" och att "personalen är ju proffsiga" osv. Dock lite jobbigt när Js kompis mamma ba "jamen vilken avdelning ska ni föda på, Södra BB eller vanliga förlossningen?" men vi pratade bort det genom att jämföra de olika avdelningarna istället och sväva lite på svaret.
Det känns nämligen som att jag inte orkar med att folk ev ska ha en massa åsikter om vårt sätt att föda och folk generellt verkar ha en ganska liten förståelse för att man kan ha en så stark förlossningsfobi att man inte kan tänka sig att föda vaginalt. Och för tillfället är jag så skör att jag inte orkar med minsta beef om saken. Jag vill inte behöva försvara mig.

Nu har jag dock sovit ut efter denna helt utmattande helg. Vaknade till när J gick till jobbet och sov sedan vidare till tio. Var nog en god idé för nu känner jag mig nästan lite pigg igen och ska försöka styra upp saker och ting här hemma. Vem vet - jag kanske till och med gör något åt mitt stackars ex-jobb?

månadens ex-jobbsblogg

Inspirerad av min kompis Josie skrev även jag en ex-jobbsblogg som perfekt sammanfattar de senaste veckornas vardagsliv:

Jag är ju registrerad på kursen och allt men min handledare har förut varit upptagen med ett "EU-projekt" och nu vågar jag inte maila henne och fråga hur det går pga inte lyft ett finger på 3 v. Efter att ha bråkat med mitt gamla ex-jobbspossy och gjort en ny massiv stipendieansökan är alla mina krafter slut och därefter gick energin åt att ha samtal om förlossningssätt på SöS och att skriva ett livintyg till en hundägare som jag hade i somras (aggressiv hund med cushing - avl).

Nu är jag mest deprimerad och sitter hemma i huset och stirrar på högar med damm och skräp. Känner ingen som helst lust att "boa" - vill bara ha skiten klar tills ungen kommer. Sover ca 30% av dagarna, har ångest för att jag inte ex-jobbar 30% och resterande tid försöker jag göra något "nyttigt" eller roligt men det slutar oftast med att jag gör samma sak som hemma fast på ett fik. Jag börjar till och med sakna klinikårets "rutiner" och då är det illa.

Liten tröst: har inte gått upp så mkt i vikt trots att jag äter bullar varenda dag.

möten möten möten

Var hos ordinarie bm idag och allt var bra med värden och hjärtljud osv. Dock lite jobbigt när jag refererade till "djävla antroposofer i Järna som vägrar vaccinera sina barn" och hon ba "ja, vi är ju såna där antroposofer så jag vaccinerade inte mina barn förrän de var ett och tre år". Fast sedan diskuterade vi vaccination och en massa annat och jag tycker verkligen om vår bm. Hon är så redig och snäll och förstående. Sa att hon inte fick sluta jobba på flera år eftersom vi vill komma tillbaka till henne nästa gång vi ska få barn.

Vi pratade även lite om kejsarsnittet och att vi inte fått datum än pga inte träffat läkare men hon lugnade oss med orden "det kommer att gå bra, ni har ju stött och blött allt flera gånger - om inte du ska få kejsarsnitt så vet jag inte vem som skulle få det".

Nu ska vi tydligen börja gå dit oftare - typ varannan vecka - så det är ju skönt att vi inte ska till SöS så mycket mer. Alla dessa "möten" (som J kallar dem) hackar ju upp dagarna och gör att man inte får någon ordning på något. Men nu om två veckor är det först möte med läkaren på SöS och sen med ordinarie bm och sedan hoppas jag att det bara är några möten kvar med bm innan allt är klart. Vill dock gå hos vår bm alltid eftersom hon är så trygg och snäll.

sammanbrott

Byggde båtställning, städade vårt rum hos mami och papi och köpte ny bäddmadrass till sängen i helgen. Var ett djäkla fräs med allt och nu är jag helt slut. Det känns väldigt bra att göra saker men problemet är att jag varje helg har projekt som är sjukt krävande och gör att jag är helt slut på måndagen och måste ligga och sova halva dan. Men ändå känns det som att jag måste eftersom det är så mycket att göra med allt nu i höst - särskilt när det känns som om jag vill ha en hel del klart innan Trassel kommer.

Fick även låna en babysitter, en babylift och en stor gravid/bebis/matningskudde av snälla Yllet och vi hann även fika och prata lite vilket var bra eftersom vi typ inte setts ordentligt sedan i somras. Och nästa helg ska vi få lite bebiskläder också.

Medan jag var på Ön och byggde saker med min bror var J på deras lantställe och byggde saker med sin bror. Så vi var både helt slut igår vilket bäddade för ett sammanbrott på kvällen pga att J har så mkt på jobbet och inte hinner med, jag inte har kommit igång med ex-jobbet ordentligt pga trött och ledsen hela tiden och framför allt hinner vi inte med varandra som vi skulle vilja. Vi borde ju egentligen bara vara en massa med varandra och förbereda oss för att bli föräldrar men vi hinner inte. Vi hinner knappt umgås på vardagskvällarna eftersom J jobbar hela tiden fast han egentligen inte vill (pga är så sjukt mkt på jobbet just nu). Och jag blir stressad för att vi bara hinner göra saker tillsammans på helgerna och det känns som om vi inte hinner göra allt jag vill innan Trassel kommer och så har vi inte hunnit göra saker i sommar så allt i hela huset ligger efter. Och jag vet ju att det säkert ordnar sig till slut eftersom det brukar göra det men just nu känns allt bara rörigt och jobbigt och jag är så oerhört trött och deppig hela tiden.

Men idag var vi i alla fall hos bm på SöS och pratade för sista gången så nu ska vi dit om två veckor och träffa en läkare som kan besluta om kejsarsnitt. Dock verkar det ganska lugnt och bm skulle skriva massa till läkaren som skulle hjälpa henne med vår bakgrund för att det ska gå lättare och snabbare att ta ett beslut. Så jag är egentligen inte så orolig även om det kommer att bli väldigt skönt när allt är klart och vi har ett datum.

Efteråt åt vi lunch på Shanti och pratade en massa och drack kaffe på ett fik i närheten innan jag körde J till jobbet så nu känns allt lite bättre. Är inte lika avgrundsdjupt ledsen som igår även om jag är sjukt trött fortfarande. Tror att jag ska ringa min terapeut imorgon och få en tid - kan nog behöva prata lite om allting för att ta mig ur deppigheten. Och kanske vara snällare mot mig själv.

lyx på examen

Och igår bokade vi in oss här till min examen i januari. Vi ska bo med Trassel i prinsrummet och mina föräldrar kommer att bo i samma korridor så att de kan hjälpa oss med henne. Och på samma ställe ska även Js syster och mamma bo så vi kommer att ha bra support hela helgen. Nu ska vi bara hålla tummarna för att Trassel blir ett snällt och lättskött barn som uppför sig som sig bör under hela examensdagen.

Nu ska jag ut till Ön och bygga båtställning med min bror.

beslut

Efter besöket hos bm på SöS i tisdags bestämde vi med henne att vi skulle ses igen efter en vecka och fram tills dess skulle jag och J prata igenom hur vi vill ha det och hur vårt barn ska födas. Och vi pratade och grälade lite och jag grät floder och försökte få J att förstå allt jag kände (och försökte få mig själv att förstå eftersom det dök upp nya saker även inom mig i takt med att vi pratade). Vi pratade om förlossningen, om amningen och om allt som jag tycker är jobbigt med att vara den som bär Trassel inom mig. Och nu till slut tror jag att vi har kommit fram till en slags plan.

Vi har bestämt oss för att Trassel ska födas med planerat kejsarsnitt. Det är för kort tid kvar och kräver för mycket energi, vilja och tid av oss båda att gå igenom hela processen med att bearbeta min rädsla för att jag ska kunna föda vaginalt. Och jag vågar inte chansa på att det kommer att gå bra och att jag kommer att känna mig ok med det i tid till förlossningen. Jag orkar inte med detta samtidigt som jag ska leva mitt liv och vara höggravid.

Och vi har bestämt att på tisdag ska vi diskutera amningen med bm istället eftersom den seglade upp som ett nytt problem när vi väl tagit beslut om födseln. J tyckte att det var givet att amma eftersom det var "naturligt" och förstod inte alls min motvilja mot hela processen trots att jag försökte förklara. Till slut tror jag att han förstod. Och jag tror att jag förstod mig själv lite bättre på köpet. Jag tror att motviljan mot att vara gravid, förlossningsrädslan och oviljan att amma hänger ihop (vilket iofs är intressant i sammanhanget eftersom J inte har problem med snitt trots att det är "naturligt" att föda vaginalt).

Det är inte det att jag vill missunna Trassel bra och näringsriktig mat men jag känner ett extremt starkt behov av att  "få tillbaka" mig själv och min kropp och att inte längre känna att någon är beroende av mina biologiska funktioner. Och jag känner en enorm motvilja mot att någon som inte är J (eller Trassel) ska ta på mina bröst ens för "att visa hur bebisen ska suga rätt" (vilket jag misstänker skulle kunna ske på BB).

Tror att denna motvilja även till viss del kan härledas till det faktum att jag fick stora bröst när jag var typ elva-tolv och att de alltid varit i fokus, att jag blivit retad för dem och ibland tafsad på dem osv. Jag har aldrig riktigt gillat dem men nu i vuxen ålder är jag i alla fall mer tillfreds med dem - precis som jag är mer tillfreds med resten av min kropp (vilket jag inte var när jag var yngre). Och jag tror att det faktum att jag började älska mig själv och min kropp så himla sent har lett till att den är väldigt privat för mig och att jag har ett enormt behov att själv bestämma över den och vem som ska få tillgång till den. Har behandlat den alldeles för lättvindigt i min ungdom.

Så vi har även bestämt att vi ska avvakta med amningen, att jag ska få känna efter själv och att J ska hjälpa mig att freda mig mot eventuella bm eller andra som i all välmening kommer att försöka hjälpa mig och mina bröst tillrätta. Bara Trassel och J får ta på mina bröst om jag inte uttryckligen säger något annat. Och jag hoppas ju att bm kan hjälpa diskussionen framåt lite och kanske supporta mig något i amningsdiskussionen för J är inte helt övertygad om att det går lika bra med flaskmatning (trots att min brorson är ett prima exempel på att det går alldeles utmärkt). Men just den biten får vi väl se hur det går med (bm brukar ju ibland vara lite besatta av amning).

Allt detta sammantaget har gjort att allt känns lite lugnare och lite lättare. Jag har tagit ett beslut och nu är det bara mötet med bm och sedan mötet med läkaren kvar innan jag förhoppningsvis kan slappna av helt och bara fokusera på resten av tiden innan Trassel föds. Dessa veckor har varit enormt energikrävande och utmattande och jag har bara funderat och tänkt och oroat mig och det är inte hållbart att ha det så i längden. Hoppas nu på att allt kommer att gå bra och att jag kommer att kunna fokusera lite på skolan som omväxling.

50 saker om mig

Hittade en enkät via Emelie a.k.a. popmorsa som jag roade mig med att fylla i idag. Och ja, några av frågorna kändes lite tveksamma men skitsamma - här är den (rubriken var från början 50 superintressanta saker med mig men jag tyckte nog inte att det var såå intressant).

1. Vad heter du?
Liza.

2. Vad kallas du för?
Massa olika men inget jag vill dela med mig av här.

3. Vad vill du att folk ska kalla dig?
Liza.

4. Vad gör du just nu?
Sitter på ett fik och försöker plugga samt har precis fyllt i ett veterinärintyg från i somras (har gjort ngn nytta iaf).

 5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu?
Ligga på någon form av spa-hotell och få massage med J bredvid och en massa ledig tid framför oss. Inte vara gravid.

 6. Vad har du på dig?
Rosa converse, gråa, tighta manchester mamma-jeans från H&M, linne och svart långärmad tröja. Inte särskilt fancy men helt ok.

7. Vad har du gjort idag?
Suttit på ett annat fik och stirrat ut i luften och haft ångest över Trassels födelse samt försökt bestämma mig för hur den ska gå till. Ätit lunch med J.

8. Vad var det roligaste med din dag?
Den har ju inte varit särskilt kul. Hoppas på en trevlig kväll i soffan med J, te och en konstruktiv diskussion kring hur vi vill ha det när Trassel föds. Borde nog köpa choklad för att det ska bli lite godare.

9. Vad var det tråkigaste med din dag?
Att jag vaknade med ett svart hål i bröstet och kände mig som en urholkad zombie pga trötthet och ledsenhet.

10. Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara?
Se spa-hotellsönskan ovan + djävligt god mat och champagne (saknar det väldigt mycket). Och lyxiga sängar och megastor frukostbuffé. Och tid. Vill bara ha tid och ledighet med J. Men samtidigt som vi var på spa-hotellet skulle det ju inte skada om någon storstädade vårt hus, förberedde allt för Trassels ankomst + renoverade källaren och badrummet. Och fixade klart trädgården.

 11. Om du tittar åt höger, vad är det du ser?
Bord, stolar och typisk vurma-inredning pga sitter på ett vurma-fik.

 12. På tal om höger, är du vänsterhänt eller högerhänt?
 Höger.

13. Om du hör ordet perfekt, vad förknippar du det med?
Hur man har det ibland.

 14. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du?
Jag gillar alla årstiderna och tycker att det är en av de bästa sakerna med Sverige. Och ofta byts de ju ut ungefär lagom tills man tröttnat…

 15. Vilken högtradition är din favorit, julen, midsommar, påsk etc? Och varför?
Julen. Massa presenter till ALLA, massa goda saker och ljus och allt är mysigt och man får vara med alla man tycker om.

 16. Beskriv den perfekta outfiten?
Den varierar efter mitt humör men är ofta ganska nöjd i ngt litet svart och med massa smink och glitter. Alt annan festlig outfit.

 17. Välj något inom modeindustrin som du skulle vilja rädda svenska folket ifrån genom att banna, som t ex gröna strumpbyxor, boyfriend jeans etc?
Trekvartsbyxor och foppatofflor och typ allt annat som folk från vischan tycker är ”fint och fräsigt”.

 18. På tal om mode, din favoritbutik?
NK - mest för att de har en massa bra och lyxigt i en trevlig miljö. Dock satans dyrt så det är ju inte alltid man handlar en massa där. Och alla andra små mysiga el lyxiga el trevliga butiker med personlighet som inte är en stor kedja.

 19. Favoritplagg som du har i garderoben? Får gärna illustrera med bild.
Varierar. Just nu allt som är mjukt och snällt och når runt magen utan att man ser tråkig och gravid ut.

 20. Favoritoutfit som du har haft på dig hittills i ditt liv?
Jag var ganska nöjd på mitt bröllop. Och andra gånger man är lite sådär extra piffigt uppklädd och fin. Gillar att klä upp mig eller klä mig extremt på ngt sätt.

 21. Favoritplagg på en man?
Det beror ju på mannen men jag gillar verkligen när J har en ny krispig skjorta med några bra byxor till vilket har förvånat mig en del pga aldrig gillat skjorttypen förut. Eller när vi ska på fest och han har sin ursnygga bröllopskostym på sig.

 22. På tal om killar, vad föredrar du, svenskar eller utländska?
Meh, det spelar väl ingen roll, konstig fråga. J är ju dock svensk och den enda jag föredrar men det säger väl inget om nåt.

 23. Beskriv en egenskap hos en man som du skulle vilja ha, t ex mörk röst, synliga ådrar etc.
Självklarheten som det innebär att vara man i vårt samhälle men det är ju inte direkt en egenskap. Och bygger dessutom på ojämlikheten och det är ju trist.

 24. Vad är det mest romantiska en kille gjort för dig?
Öh, tråkigt. Men J gör trevliga saker lite nu och då, det är bra.

 25. Vad är det mest romantiska du gjort för en kille?
Ingen aning. Kan vara att ha burit Trassel i min livis – kanske inte det mest romantiska men lätt den största uppoffringen och det är väl romantik i sig.

 26. Vad är den perfekta presenten? Ifall du skulle fylla år imorgon.
Se spa-hotellsönskan ovan. Och tid. Och att få köpa lite önskekläder som jag inte riktigt kommer mig för pga lite för dyrt.

 27. Vad är den hemskaste presenten du fått?
Ganska mycket olika skräpsaker, kan ej välja en enda.

 28. Cola eller fanta?
Cola mest, ibland Fanta.

 29. Choklad eller sur/salt godis?
Choklad. Alltid.

 30. Sallad eller McDonalds?
Sallad.

 31. Myskväll eller utekväll?
Ja, myskväll är man ju lite trött på just nu va? Skulle gärna ha en helkväll ute med champagne, klubb och kokain men nejdå – här ska det bäras runt på bebis…

 32. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
Går inte. Men kärlek är viktigast, sex kan man ju alltid fixa på egen hand.

 33. Pengar eller kärlek?
Alltid kärlek men pengar skadar ju inte.

 34. Tåg/buss eller bil?
Tåg är mitt bästa, särskilt nattåg. Ska åka nattåget till Narvik ngn gång. Men bil är ju djävligt smidigt, ffa på kortare sträckor och om man ska ha med sig massa skit. Älskar dock all kollektivtrafik.

 35. Bloggy eller twitter?
Båda. Kräver olika och passar olika.

 36. Tv eller dator?
Dator.

 37. The Notebook eller Fast and the furious filmerna?
Vet inte, har inte sett en vettig film på evigheter och tror inte på någon av de ovan.

 38. Roligaste fyllehistoria?
Orka komma ihåg och återberätta.

 39. Pinsammaste fyllehistoria?
Det var ju ingen höjdare att hamna på akuten för spritförgiftning på skolasvlutningen i sjuan… Men jag var ju å andra sidan bara 13 år.

 40. Om du läser bästa vän, vem tänker du då på?
Klubb cozy, J, min bror, alla mina vänner från olika delar av livet etc etc etc.

 41. Något som du är riktigt rädd för? Spindlar, framtiden, att misslyckas etc.
Förlossningen. Att de jag älskar ska dö. Att ngt ska gå dåligt med Trassel.

 42. En vacker mening som har fastnat hos dig?
"Let no one think of me as humble or weak or passive... let them understand I am of a different kind, dangoerous to my enemies, loyal to my friends"
Ur Medea

43. Dra ett skämt?
Ingen skulle förstå utom mina nära och kära. Jobbar bara med internhumor.

 44. Ditt finaste minne från dina gymnasietider/universitets tider?
Gymnasiet – alla tusen timmar på alla söderfik när man pratade i hundra år och rökte sönder sig och drack kanelte.
Universitetet – alla tusen timmar som svetsat oss i klubb cozy samman till en enhet som är som en familj. Alla förfester och allt härj och häng där vi druckit vin och hängt och pratat.

 45. Det roligaste som hände dig under gymnasiet?
Alltså, var ganska deprimerad va? Men att öht gå på mediagymnasiet i Nacka Strand var ju skrattretande bara det.

 46. Någon som du önskar att du kunde ha gjort under gymnasiet?
Karriär? Pluggat ordentligt? Gjorde dock inget pga deprimerad?

 47. Något som du vill uppleva i livet som du inte hunnit göra än?
Segla runt en massa på jorden, få en familj med J, flytta ut till havet igen, få ett bra, fast jobb som veterinär.

 48. Nämn tre saker på din att-göra-lista?
BÖRJA SKRIVA PÅ EX-JOBBET NGN GÅNG!!!
Styra upp en massa saker i hemmet och förbereda för Trassel.
Köpa mera fina nagellack.

 49. Beskriv din favoritscen från en film/serie alt. länka med youtube.
Älskar ganska många delar men särskilt slutet på Human Traffic. Älskar även sjukt mycket från Skins och Sugar Rush men svårt att välja.

 50. Berätta tre saker om dig själv som ingen vet? (sjunger i duschen, äter baklänges middag etc)
Det ingen vet ska nog ingen heller få veta.

trött och ensam

Nä, det blev inget ex-jobbande igår. Istället sov jag mig igenom större delen av dagen. Kan inte förstå hur jag kan sova så mycket och ändå vara trött. Kanske är det min kropp som säger "det är nog nu, jag vill vila - jag har hjälpt dig jobba hela sommaren men nu är jag trött på riktigt".

Men ändå, jag simmade och promenerade vilket var väldigt skönt och gjorde att jag ändå kände mig - ja, lite produktiv i allt sovande. Och när J kom hem på kvällen lagade vi 12 l äppelmos som vi fyllde frysen med - och allt mos kom från våra egna äpplen som låg i högar under trädet vid vägen.

Men natten blev lite si och så. Jag vaknar hela tiden och måste vända på mig. Jag har ont i händerna eftersom jag eh, använt dem ordentligt (orkar inte ens gå in på historien om mina händers ineffektivitet). Och så vaknar jag igen och kan inte sova. Och tänker. Just nu extra mycket på vårt andra möte med bm på SöS, på att J igår undslapp sig att han tyckte att jag var lite krånglig vilket i nattens mörker fick mig att känna enorm ensamhet mitt i allt det trötta.
Jag är ju krånglig, jag gör inget med det här gravida som är normalt känns det som. Jag vill inte föda vaginalt, jag vill inte amma, jag önskar att jag hade sluppit vara gravid överhuvudtaget. Jag strålar inte av lycka men samtidigt tror jag att jag sakta men säkert börjar växa in i det, börjar vänja mig. Jag uppskattar att Trassel rör sig och pratar ibland med henne även när jag är ensam. Och jag försöker hålla fast vid tanken på att hon kommer att komma ut på något sätt - frisk och levande. Och att det ordnar sig - att allt kommer att bli bra.

Pratade med J imorse när vi låg tillsammans i soffan framför nyhetsmorgon och såklart sa han att jag borde väckt honom, att jag inte skulle ligga och tänka massa ledsna saker ensam mitt i natten. Och att han inte menade så - jag är inte krånglig. Och det blev ändå rätt bra och vi ska gå på det där mötet tillsammans - jag behöver ha hans stöd i detta, utan det går det inte.

Låg kvar i soffan, kom att tänka på Linna Johansson och hennes inlägg om graviditet, förlossning och amning. Läste igen och fann tröst - jag är inte ensam, det finns andra som liknar mig lite i sitt sätt att tänka och förhålla sig till sin egen reproduktion. Och det är viktigt för mig att komma ihåg ibland när jag tappar bort mig.

äntligen en helg hemma

Som vanligt när jag borde göra nytta (dvs börja skriva på ex-jobbet) är det mer lockande med annat (ex vis ******). Har så mycket som borde göras både i skolan och här hemma att jag inte tar mig för någonting.

Det gick i alla fall bra på det där första mötet med bm på psykosociala enheten. Hon var helt ok, inte strålande som vår "riktiga" bm men bra ändå. Vi pratade mest och jag grät typ hälften av tiden men de verkar vana för hon hade en jättestor korg med näsdukar på bordet. Dock hann vi bara prataprataprata så nu ska vi dit igen på tisdag och prata mera och troligen göra ett studiebesök på förlossningen. Det ska bli bra och intressant men vet inte om själva rädslan blivit mindre. Det är dock väldigt skönt att ha en plats där jag kan prata om den. Och att J är med så han förstår mig ännu bättre.
Det är iofs bra med J för han har inga som helst åsikter om hur Trassel ska komma till världen och tycker att det är ok även om det skulle bli kejsarsnitt. Men han är personligen mer rädd för snitt pga att det är en operation även om han tycker att det verkar "jätteläskigt" att föda barn.
Men det känns i alla fall hoppfullt för även om bm inte kan besluta om snitt så blir det isf ett möte med en läkare angående detta men bm lugnade mig och sa att det aldrig blir "försent" att välja det ena eller andra. Och det var tack vare det som jag gick med på ett till möte med bm innan ett ev möte med läkare.

Det är bara så sjukt mycket att göra här hemma innan Trassel ska komma (gud förbjude att hon skulle födas för tidigt) och vi är ju aldrig hemma ordentligt så inget blir gjort men i helgen hann vi i alla fall med tusen bra saker. Det var första helgen sedan sommaren som inget var planerat och vi äntligen hade tid att göra något vettigt här hemma.

Så nu har Trassel en spjälsäng, ett ursött, vägghängt skötbord från Brio med ett handmålat motiv av en musmamma och hennes barn, lite lakan och saker till spjälsängen och en badbalja medan vi har en svart, snygg och (som det verkar) väldigt funktionell skötväska från PoP. Egentligen fick vi både skötbord och spjälsäng av Js brors familj men skötbordet stod på golvet och vårt minimala badrum ville inte det och spjälsängen matchade inte vårt sovrum och vi orkade inte måla det vitt utan köpte bara en ny istället. Vi tänker på alla pengar vi sparar på att inte behöva köpa en ny barnvagn...

Dessutom har vi bytt ut alla tusen små lampor som gått sönder i köket och ute och köpte nya ljusslingor till altanen och vardagsrummet.  Jag tycker nästan det är konstigt att en kan känna en sådan tillfredsställelse i att göra så små saker.

Det bästa var dock höstmarknaden på Zetas trädgård där vi traditionsenligt drack äppelmust och köpte 3 kg lokalproducerad honung samt äntligen fick a ur v och köpte två nya buskar istället för de stackare som rådjuren gått bärsärk på och som aldrig kommer att bli sitt forna jag igen. J spårade givetvis ur så vi köpte även sex plantor vildvin att sätta runt vedboden vilket blev ett projekt i sig pga var tvungen att bygga en rabatt till dem eftersom jordlagret bara var 20 cm djupt där de skulle planteras. Men J grävde som en galning medan jag klippte gräs och fixade nät till buskarna (som skydd mot nya rådjursattacker) och igår kväll i mörkret hann vi precis linda in utemöblerna i presenning innan det började regna. Så nu börjar det äntligen bli lite ordning i trädgården i alla fall. Bara insidan av huset kvar...

Går fortfarande runt och oroar mig lite för allt med Trassel (typ tänker att hon kan dö och sånt) men det känns på ett sätt lite bättre nu när vi börjat med samtalen på SöS och ganska ofta är jag glad och peppad jag med. Och nu har vi ju börjat planera på riktigt och fixa med allt för samtidigt kan vi ju inte skjuta upp det längre eftersom vi har så lite tid att fixa allt tillsammans. Och jag försöker vila men det är sjukt svårt för mig som bara vill fräsa och fixa med saker hela tiden. I lördags var jag typiskt sur och irriterad hela dagen och insåg efter ett tag att det troligen var pga att jag hade lite ont i ryggen och mådde lite illa och var lite allmänt ur form och att det faktiskt beror på graviditeten. Har så svårt att tänka så och har så svårt att låta det begränsa mig men jag kanske måste försöka, lite i alla fall. Är så sjukt ruttet att vara gravid i dessa fall - och då har jag ju inte ens särskilt mycket besvär av det vad jag tycker själv.

I dag är det dock ganska ok och någon gång snart kanske jag orkar ta tag i det där med ex-jobbet också. Men det finns ju så mycket annat att göra som känns roligare så vi får väl se. Och så skulle jag ju behöva simma lite också...

hela huvudet stormar

Behöver skriva men har för mycket som snurrar i huvudet. Och är för tillfället helt under isen och känner mig rutten, trött, illamående, på gränsen till förkyld osvosvosv.

Åkte söderut och jobbade i helgen. Var ensam på stationen från fredag morgon till måndag morgon pga alla andra var på konferens och det gick strålande. Var lite nervös pga inte jobbat på en månad men så fort jag kom dit så kändes allt som i somras. Och det var kul. Ingen stress eftersom jag kände mig varm i kläderna och ingen trötthet eftersom jag inte jobbat på en månad. Vilket bådar gott för framtiden som veterinär. I augusti var jag så trött att det knappt kändes kul (men sen kom lön för mödan den 25:e och allt blev bra).

Det bästa med helgen var att J följde med och att vi bodde på ett ljuvligt bed & breakfast bara några minuter från stationen samt att jag inte hade så mycket resor så vi hann med både tårtbuffé, långa frukostar och en långlunch med bästa E (som jobbade nästgårds) på söndagen.

Och på vägen hem måndag morgon stannade vi till i Järna och köpte världens godaste kardemummabullar på bageriet vid Saltå Kvarn. J blev noijig pga alla antroposofer som har röda hund så jag fick lugna honom med att jag inte bara är vaccinerad utan att blodprov även visat att jag har antikroppar mot sjukdomen.

Resten av veckan har varit en salig blandning av tjafs med min gamla handledare angående ett stipendium som jag fått och hon vill ha, en massa pyssel med papper och skolsaker och en röra i mitt huvud gällande nästa veckas förlossningsförberedande samtal på SöS. Försöker läsa på och fundera på allt men det är så himla svårt att få ordning på tankarna för det är så mycket jag är rädd för och undrar över. Är även sjukt nervös för samtalet och hur det kommer att gå och hur bm som ska ha samtalet kommer att vara.

Skulle testat vattengympa för gravida idag men var så trött och hängig att jag somnade i soffan så fort jag kom hem och vaknade alldeles försent. Ska planera in det bättre nästa vecka istället. Hade några sådana här dagar för ett tag sedan också och jag undrar om det inte är en förkylning som kommer och går och som jag aldrig blir riktigt bra ifrån pga graviditetens muckande med immunförsvaret?

Jag och J har i alla fall passerat en magisk gräns nu. I helgen köpte vi ett fårskinn till Trassel som hon kan ha och värma sig med när det är kallt ute. Och igår gick vi runt och tittade på lite kläder och saker och det slutade med att vi totalt spårade och köpte massa gylliga små kläder och saker. Och idag köpte jag lite till när jag var på Lindex.

Att köpa saker gör det hela lite mer verkligt (plus att vi kom fram till att det är ok att köpa en hel del trevliga saker om vi vill pga att vi sparar massa pengar genom att ärva barnvagn, babyskydd, säng, skötbord etc). Och nu är det snart bara två månader kvar och någon gång måste man ju våga börja planera (och ffa planera och förbereda om man inte vill hetsa omkring höggravid sista veckan och det orkar jag verkligen inte). Vi har ju varit lite fega på den punkten pga oron för att något ska gå fel men från och med nu känns det som om vi kanske kan börja få en känsla för det här att vi ska bli föräldrar.

Och som en del så riktigt har påpekat: att ta ut lite glädje i förskott har ju aldrig skadat.

hen blev hon

Ja, nu outade jag det troligaste könet på Trassel också. Orkar inte vara neutral och skriva hen längre för vi pratar om Trassel som hon eftersom det såg mest ut så på ultraljudet. Men vem vet.

Dock dödar jag den djävel som bara tänker ge henne rosa volangkjolar och prata med ljus röst bara pga att hon eventuellt har en snippa.

sanningen och ensamheten

Känner mig så otroligt ensam nu när jag väntar barn, hittar ingen som jag och det är så svårt att prata med folk för ingen förstår mig riktigt. Ingen är livrädd för att föda barn, ingen tycker att amning verkar jobbigt och tråkigt. Alla njuter av graviditeten och går runt med sina magar och riktigt strålar. De köper helt nya barnvagnar (för man vill ju ha ngt lätt och bekvämt) och inreder en djävla barnkammare efter halva tiden. Och i böckerna står det om hur man kommer att känna sig och om förlossningar och amning och nattvak och hur bebisarna utvecklas och jag kan inte ta det till mig för allt känns så främmande. Jag orkar knappt berätta när Trassel är beräknad att födas för jag vill inte prata om förlossningen och verkligen inte avslöja att hon troligen föds två veckor innan dess pga jag är så djävla rädd för förlossningen. Och jag orkar inte prata om föräldraledigheten för då börjar alla prata om att ”men du ammar ju där i början” och det vet jag inte ens om jag vill.

Jag vet att jag får göra som jag vill och jag vet att ingen kommer att kunna bestämma över mig och att vad vi än gör med Trassel så kommer hon nog att må bra ändå för vi är ju hennes föräldrar och kommer att älska henne massa och hon kommer att bli bra för vi är normala och har sunt förnuft men det hjälper inte alltid. Trots min enorma styrka så är det så lätt att bli trött och rädd och känna sig ensam och som ett djävla miffo som inte vill göra som alla andra.

Och bara för att jag känner mig ganska normal (dvs ungefär som innan), inte vill göra en massa saker i förväg eller drömmer om hur underbart det är att ”sitta hemma och gosa med bebben sen” och inte vill offra hela mig för barnet så känns det som att jag inte vill ha barn eller som att Trassel inte är lika önskad som alla andra bebisar fast det stämmer ju inte.

Jag vill ha Trassel en massa och när J säger att han älskar henne tror jag faktiskt att jag också gör det lite redan. Men det är så himla läskigt att släppa lös alla sina känslor för tänk om det händer något, tänk om hon dör innan hon föds eller om något går fel?

Och även om jag troligen vill ha kejsarsnitt för att jag är så himla rädd så känner jag mig otroligt dum som bara inte kan vara som alla andra frisläppta människor och bara tänka att det kommer att gå bra och att de kommer att klara det och förlossningen är ju ”ett nödvändigt ont” och man ”glömmer ju så fort ungen är ute”.

Och sen känner jag mig dum som inte vill amma och inte vill erbjuda Trassel ”de bästa förutsättningarna” enligt majoriteten dvs amning. Och så tänker jag att jag kanske borde prova men då blir jag rädd att det ska gå bra fysiskt men att jag ska må dåligt psykiskt och så går det inte att sluta för Trassel vill bara amma och inte äta ur flaska.

Och jag vill inte ta ut något i förskott men samtidigt kan jag ju inte gå runt och bara vänta på att något hemskt ska hända för det blir ju också misär. Ibland går jag runt i affärer och tittar på bebiskläder men köper aldrig något för ”tänk om det händer något” eller så vet jag inte vilken storlek jag ska köpa för tänk om hon föds för tidigt eller är jättestor och hur fan ska man veta vilken storlek som är bäst. Om hon är jättestor kanske hon inte kan ha de gulliga kläderna och då har jag köpt dem helt i onödan.

Och jag träffade en klass”kamrat” förra veckan som också väntar barn och hon var helt naiv och bara ”jag tänker att allt går bra, jag tänker att det inte händer mig” och hon drömde på natten om hur hääärligt allt var och att ungen var tre månader och amningen gick fint och allt var en lyckodröm.

Jag tänker aldrig att det ”händer inte mig” för det var vad jag trodde ända tills jag var tretton och min pappa höll på att dö i en bilolycka. Och till och med nu blir jag orolig för mina föräldrar för att papi är så gammal och mami har varit så mycket sjuk och tänk om de inte ens får leva tills Trassel är född. Jag tänker aldrig ”det händer inte mig” utan är alltid medveten om att hela livet är en enda skör tråd som när som helst bara kan gå av. Och Trassels tråd inte ens är testad ute i verkligheten än.

om det neutrala med att vara gravid

Ja, nu har jag ju tröskat mig igenom allt gnäll och all misär som uppenbarligen hör till att vara gravid för mig. Så nu tänkte jag dela med mig av de saker som varit förvånande eller som jag inte känner igen från det alla pratar om.

Har inga som helst "cravings" fast det är vad folk frågar om mest och är nyfikna på. Alla vill antagligen att man ska svara typ potatis, daimglass och murbruk men sanningen är att jag inte märkt någon skillnad på vad jag vill äta nu och innan. Å andra sidan har jag haft perioder liknande cravings hela mitt liv. En period är jag besatt av att bara äta gröt till frukost eller äter bara avokado till mellis eller måste äta leverpastej på typ alla mackor. J tyckte jag hade cravings på jordgubbar i somras men det har jag ju varje sommar (man måste ju passa på att sluka överflödet).

Däremot kommer jag aldrig att kunna äta bragokex igen eftersom det var vad jag försökte häva illamåendet med sekunden innan traumat då jag spydde på bussen ut till universitetet.

Och jag kanske ibland "glömmer bort" vad man inte ska äta och "råkar" äta lite mögelost eller en korv som jag inte är hundra på är "rätt" tillagad. Men det är faktiskt bara när jag inte står ut längre. Har inte haft ost- och vinkväll med hundra opastöriserade ostar direkt. Och det är ju faktiskt sjukt ovanligt med listeria och toxoplasma, det står t.o.m. på livsmedelsverkets hemsida.

Har inte heller så mycket hormonella känslostormar som alla andra verkar ha. Har t.o.m. frågat J om han tycker att jag är annorlunda och han sa då "alltså, du gråter ju och är arg ibland men det är du ju jämt". Ibland undrar jag om inte folk skyller på graviditetshormoner för att för en gångs skull få uttrycka sina äkta känslor. Eller också är jag helt okänslig för hormoner.

Fast imorse fick jag nästan tårar i ögonen pga en man erbjöd mig sittplats på tunnelbanan. Dock var jag ganska trött och då är man ju rätt lättrörd ändå. Och jag antar att jag kommer grina järnet i samband med och efter Trassels födelse.

Jag känner inte heller av det här med "livets mirakel" så mycket. Alltså, det är ju fint att vi kunde få barn och det är ju helt otroligt att allt gått bra så långt och att våra två sammansmälta celler har lyckats dela sig miljoner gånger och hittills skapat en helt normal liten människa (pepparpeppar) men jag går inte runt och känner hur jag riktigt strålar av lycka och moderskärlek. Det är mest som vanligt plus att min mage nu börjar vara i vägen hela tiden. Och så har det börjat kännas hemtrevligt att Trassel ligger därinne och bökar och visar att hen lever med jämna mellanrum.

nöjd men deppig

Lurade tröttheten genom att åka in till stan med dator och ex-jobbspapper och sätta mig på Vurma i Hornstull och göra massa bra saker. Blev klar med det viktigaste och kände mig sjukt nöjd.

Lallade sedan bort till LouieLouie för en sen lunch och lite slösurf innan jag och J skulle på ett nytt "möte" hos barnmorskan*. Det var ganska händelselöst - allt var bra med Trassel - förutom att mina järnvärden sjunkit igen och det kan mycket väl vara anledningen till min trötthet.

Däremot blev jag lite deppig eftersom vi pratade om mötet på specialistmödravården där vi ska prata om förlossningsskräcken och det eventuella kejsarsnittet. Blir alltid illa till mods av detta men ska nu försöka tänka lite på och skriva lite om min rädsla för att vara mer förberedd inför mötet.

Vår barnmorska tyckte att jag dock hade rätt bra koll på situationen och att jag kunde sätta bra ord på mina rädslor och att jag bara skulle säga allt det vi pratade om första gången vi var hos henne. Det känns ju betryggande men jag oroar mig ändå eftersom det är en helt ny person vi ska träffa som kanske är helt knasig.

Hon (alltså vår bm) är för övrigt helt ljuvlig och precis lagom rejäl, inkännande och snäll. När vi träffat henne första gången insåg vi hur "dålig" vår förra bm var. Min förlossningsrädsla togs på allvar redan vid första mötet när vi pratade om den och lättnaden var enorm när hon redan då sa "om du vill kan jag skicka remiss till psykosociala enheten på SöS men vet du - ingen kommer att tvinga dig att föda vaginalt om du inte vågar det".

Den ondskefulla bm från förra året sa bara "det är för tidigt att prata om det nu, remiss skickar man inte förrän i vecka 20 när man vet att det är på allvar". Vilket inte direkt minskade oron. Och den här graviditeten har jag haft tillräckligt att tänka på ändå, utan att behöva oroa mig för förlossningen också.


*J refererar alltid till besöken som "möten" och undrar varje gång varför det är så mycket "möten" hela tiden. Nu har vi fått lära oss att det kallas kontroller och att det är många för att de undersöker att bebisen växer ok varje gång.

om det osköna med att vara gravid

Det här med att vara gravid är inget jag kan rekommendera till någon.
Först blev jag och J lite glada eftersom vi bara haft en misslyckad graviditet innan och för att det tog ganska lång tid innan vi lyckades igen. Sedan dess har det mest varit jämmer och elände.

I vecka djävligt tidigt började jag må illa. Och sen mådde jag illa mest hela tiden, enda trösten var att jag var så trött att jag mest sov och när jag lyckats somna mådde jag inte illa. Sen fick jag halsbränna och var tvungen att kissa jämt och när jag var sjuk och hostade satan kissade jag på mig. Väldigt festligt.

Minns att jag satt och läste en föräldratidning på barnmorskemottagningen där ledaren handlade om att det alltid är ett mirakel när man är gravid och att man bara känner lyckan spira inom sig etc. Jag ville skrika rakt ut och elda upp tidningen på plats.

Jag som har extrem spyfobi tvingades spy på bussen till universitetet, i bilen på Liljeholmsbron i rusningstrafik och tusen gånger hemma på morgonen och några gånger under telefontiden på jobbet. Som tur är fungerade medicinen som jag fick utskrivet av läkaren innan sommaren ganska ok och om jag åt lite hela tiden blev det sakta men säkert uthärdligt.

När det blivit uthärdligt och nästan lite bra och jag inte mådde så illa längre och hade klarat av att jobba hela sommaren som distriktsveterinär och hade två dagar kvar att jobba började jag må lite illa igen. Och min sista jourkväll fick jag satans ont i magen efter middagen och sedan hade jag det hela natten och var tvungen att gå upp att kräkas vid fem. Och vid sju när jag skulle vakna. Och efter halva telefontiden. Och efter telefontiden.

Klarade av en resa och ringde sedan till sjukvårdsupplysningen som med panik i rösten hänvisade mig till förlossningen. Jag var dock ganska säker på att det var magkatarr vilket de på förlossningen också trodde men de tyckte jag skulle "åka hem och vila". Lättare sagt än gjort när man är ute och jobbar på landet 17 mil hemifrån.

Lyckades i alla fall få mina snälla kollegor att ta de två andra resorna men den planerade avskedslunchen på lokal med favoritassistenten och min favvo-kollega blev ju hämtmat på stationen som jag kräktes upp efter fem minuter. Sedan åkte jag hem till mitt riktiga hem och låg i plågor ett halvt dygn till innan allt började lägga sig och jag sakta kunde äta lite mera. Därefter blev det sakta men säkert bättre och dagen innan vi skulle på semester var det nästan ok och vi åkte till barnmorskan för kontroll. Hon kollade alla värden som såg bra ut och sa "åk ni - det lär ju vara magkatarr, fråga inte en läkare om råd - de är livrädda för gravida kvinnor". Tydligen är magkatarr sjukt vanligt pga hormonerna påverkar glatt muskulatur så allt blir misär i magen. Verkligen festligt. Nu äter jag omeprazol varje morgon och slipper i alla fall halsbrännan.

Efter denna magtortyr började det istället märkas att något växte i magen och att detta något gjorde att alla bukmuskler och ligament blev sjukt trötta. Så då fick jag ont i ryggen, magen, höfterna och livmodern. Plus att min meralgia paresthetica som jag tidigare hade i vänster ben har blivit maxad där OCH nu även gått över till höger ben också. Dock fick jag veta att det har tydligen min pappa haft "hela livet" när vi pratade om det så nu vet jag vem den genetiska boven är.

Har tänkt som satan och kan hittills bara komma på två saker som är ok med att vara gravid. Ett - man behöver inte bekymra sig för mens längre (vilket jag dock gärna hade bytt mot allt ovan). Två - man blir ganska ompysslad och får mycket uppmärksamhet vilket ju förvisso är trevligt men samtidigt lite sjukt eftersom det bygger på folks besatthet av fortplantning.

Alltså, jag vill ju ha familj och så men ibland har jag undrat varför det måste vara så plågsamt under tiden (och förbannat orättvisan i att inte J kan hjälpa mig med detta). Och då har vi inte ens börjat nosa på förlossningsskräcken och det faktum att jag är grymt osugen på det här med amning.

förlossningskurs

Nu har jag och J varit på en s.k. förlossningsförberedande utbildning som ordnades via vår barnmorskemottagning mama mia söder. Vår barnmorska tyckte att det var en bra idé att gå dit innan vi ska på psykosociala samtal på SÖS pga min förlossningsskräck.

Vi fick alltså gitta bort till Huddinge sjukhus och sitta i en aula med en massa andra blivande föräldrar och lyssna på när två barnmorskor (varav en hade typ "livets träd" intatuerat på armen) pratade i 2 h om olika öppningsstadier, smärtlindring etc. Allt illustrerat med autentiska foton på "Jessica och Daniel" - ett överviktigt WT-par från gissningsvis Tumba som kämpade sig igenom en förlossning på ett flertal mer el mindre osmakliga bilder.

Själv satt jag mest och försökte djupandas pga skräck, åt ganska mkt godis för att hålla mig vaken och förhörde mig om exakt hur lång tid det ev tar innan narkosläkaren kommer och lägger epidural (hen betjänar tydligen hela sjukhuset...) samt vem som syr bristningar och andra liknande saker man undrar när man är livrädd. Det var bara jag och de blivande papporna som frågade saker.

När jag efteråt frågade Jonas om vad han lärt sig sa han "alltså, det var ju en nyhet att det är så viktigt att kissa hela tiden..."

För övrigt har jag svårt att vänja mig vid att vara en del i en folksamling där alla har putande magar och ska göra samma sak pga har ett foster i magen. Det är en mycket märklig känsla.