vuxen kvinna provar brudklänning

I dag var jag på banken med J eftersom han skulle kolla upp ett lån och lite andra saker. Kände mig väldigt vuxen och allt kändes helt underligt då banktjänstekvinnan frågade oss saker och pratade på som om vi vore vuxna.

Alltså, jag vet ju att jag är det och att alla tycker det men jag själv har inte riktigt förstått. Jag är ju över trettio nu och bor i hus och ska gifta mig, är snart klar i skolan och kanske kommer att ha barn om ett tag men ändå. Hur ska man få sig själv att passa in i rollen som vuxen och framför allt, hur ska man få sig själv att förstå att man är det?

Efter bankbesöket träffade vi ex-kombon och fikade och lade sista handen vid några eftersläntrande inbjudningar innan vi gick på dagens mission: prova brudklänningar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men det var både roligare och tråkigare än vad jag trodde att det skulle bli. Tråkigt för att allt såg nästan likadant ut och det jag gillade fanns inte alltid i rätt storlek eller var beställningsvara (man har ju exklusiv smak hehe). Roligt för att jag aldrig gjort det förut och när jag väl hittade något som var fint var det ju urkul och jättefint.
Vi var på bröllopsbutiken vid S:t Eriksplan och den ena som jobbade där var snäll och den andra ond men jag försökte hålla mig till den snälla.

Hittade till slut en klänning som gav lite inspiration men gud vad trötta vi blev. Det är ju värsta pärsen att hoppa i och ur klänningar som är som hus. Och om sanningen ska fram vill vi ju mest ha inspiration för om vi inte hittar något perfekt till rätt pris så kommer ex-kombon att sy klänningen åt mig och det vore ju roligast. Men jag måste ju hitta vad jag vill att hon ska sy.

Och vad är upp med tema och bröllop? Det första en av expediterna frågade var "vad ska ni ha för tema". Som om det skulle spela någon roll för brudklänningen. När jag sa att vi inte hade något men att vi hade sjökort på inbjudningarna tyckte hon att blått var en bra färg vilket bara visar hur obildad hon är på sjökortsfärger. Jag minns inte vem det var men det var antagligen den onda...

wedding-invitations

Nu har vi gjort inbjudningar till vårt bröllop och skickat ut.

Känns ganska konstigt att bjuda folk och kräva o.s.a. så himla tidigt men ute på öarna där vi ska gifta oss och där folk måste bo är det ett mayhem på somrarna. Vi fick byta dag och skjuta på allt en vecka eftersom någon annan skulle gifta sig samma dag som vi tänkt och således hade bokat upp alla båtar, hotell, vandrarhem och liknande just den helgen. Men nu har vi gjort likadant fast helgen efter och därefter var det bara att samsas om en gästlista och göra en fin inbjudan.

Och den blev så himla fin. Mycket finare än vi trodde att den skulle bli.
Vi skrev ut den på ett gulaktigt papper som var lite tjockare och strukturerat och på utsidan skrev vi ut en bit av ett sjökort över hela det inblandade området och inuti skrev vi bara fint det vi ville ha med. Och sedan stoppade vi dem i likadana kuvert och ex-kombon som skriver otroligt snyggt fick sätta sig och skriva typ 80 adresser. Vi blev så himla glada och imponerade över henne och oss själva. Inte ett sidenband eller ett brudpar så långt ögat når. Och inget djävla tema. Underbart.

Och totalt gick det på under tusenlappen - inklusive porto. De där tryckerierna som de gör reklam för i bröllopstidningarna borde gå i konkurs omedelbart. De gör ju urfula saker.

etik

I dag har vi haft etisk diskussion och föreläsning om etik i skolan. Den kom i samband med denna kurs och var väldigt bra men exakt det vi pratade om idag har jag och många av mina klasskompisar saknat under 2,5 års tid i skolan. Vi har pratat om det på en massa olika sätt men den här läraren var mycket bra och inledde med en timmes diskussion kring olika etiska djurfrågor ex vis slakt, jakt, tidelag m.m.

Jag tror att det är nyttigt för de som går på vårt program att börja tänka på allt det där tidigare eftersom jag tycker att det är helt orimligt att bli veterinär utan att en enda gång ha funderat över vår rätt att utnyttja djuren på det sätt vi gör.

En i klassen sa på allvar under köttätarpratet att "alltså egentligen tycker jag ju att det är fel att äta kött men jag gör det ju så då måste jag ju tycka att det är rätt". Det är skrämmande hur många som aldrig ens nuddat vid tanken att det kan vara på ett annat sätt.

Däremot fick jag ett mail idag via skolan där det inbjöds till föredrag om djurens kognition och som anordnades av en djuretisk grupp som någon/några har startat på skolan. Mycket bra initiativ, ska anmäla mig och gå dit.

de små gylliga råttorna...

...som vi knäcker ryggen på i forskningssyfte.

Just nu läser vi försöksdjursvetenskap i skolan och det är ganska svårt med allt det där. Svårt att egentligen inte tycka att det är ok att utnyttja andra levande varelser samtidigt som jag känner att lättnaden i att kunna lindra min mensvärk med ibuprofen är överväldigande. Att känna att man egentligen är mot djurförsök samtidigt som det gör att en bästa kompis barn eller pappa kan överleva en svår sjukdom.

Vi lär oss ju hur det är på riktigt. Det är extremt reglerat och många får avslag och det är inte tillåtet att testa meningslösheter som kosmetika och schampoo. Och många av djuren har det extremt bra och lever under förhållanden som säkert är mycket bättre än de våra små husdjur har hemma hos folk eller i en djuraffär. Och mycket forskning kräver vissa försök som skulle vara ännu mer oetiskt att göra på människor. Men ändå.

Jag kan inte komma ifrån den gnagande lilla klump i magen som säger att detta inte är rätt. Den som får en att bli lite ledsen under hanteringsövningarna när de fina råttorna klättrar omkring på en och man vet att de får ha det rätt kul och bra och bara behöver utsättas för våra försök att hålla en råtta. För att de hade tur och inte blev utvalda till experiment där de får ryggen knäckt eller får en inducerad reumatism som gör ont.

Men jag försöker äta mindre mediciner och hoppas att jag eller någon jag känner ska slippa bli sjuk. Så att jag ska slippa vilja offra hundra djur för att min bror eller mitt barn ska bli frisk.

För även om det är nödvändigt på ett sätt behöver jag inte tycka att det känns rätt.

det går bra nu

Och det var inget nyårslöfte men sedan det nya året började har jag fått med mig J i tränandet och statistiken blir så sjukt mycket bättre när man är två som tvingar iväg en istället för en själv. Och det är roligt att träna tillsammans. Även om vi inte direkt ligger i hårdträning blir det ändå tre gånger i veckan plus alla mina evinnerliga promenader och det är en bra början. En mycket bra början.

Vi simmar mest hela tiden för tillfället eftersom det är för mycket snö överallt för att riktigt kunna springa bra men det funkar ju också och jag älskar att vara i vatten. Och som grädde på moset började jag följa Linnas blogg typ veckan innan hon inledde sin träningsskola. Och jag tycker att hon är extremt bra på att skriva allt det där som folk som inte "älskar att träna aerobics/jympa/whatever" behöver tänka på när de ska komma igång.

Och nu längtar jag tills nästa gång jag får simma. Mysko men bra.

det där med att göra helg

Alltså, känslan av att ha ledigt på riktigt. Att få slippa kräk och diarrée. Att få slippa plugga (eller oplugga och ständigt ha dåligt samvete).

Jag vet att jag kommer att sakna denna frihet när jag väl är klar och börjar jobba (det verkar alla göra) men nu har jag varit så djävla trött. Sista två veckorna av kursen var ett privat helvete eftersom jag var så extremt trött, stressad och grinig. Jag ville inte göra något annat än att äta sova plugga träna och var sjukt otrevlig att vara ihop med. J var inte så högprioriterad och detta i samband med min trötthet som ofta yttrar sig i gråt och tandagnisslan var nog inte en picknick i det gröna för honom.

Men nu är det nya tider. Efter en ledig helg med god middag, kortspel och lång ispromenad samt häng med bästa familjen i världen samt med bästa och vackraste fästmannen någonsin är jag på väg tillbaka till livet.

Och framtiden bjuder på två veckors försöksdjursvetenskap med hemtenta samt tio veckors efterföljande kandidatarbete (a.k.a. hemma i stan hela tiden) som käckt avslutas med en och en halv veckas påsklov.

Ibland älskar jag min skola. Och det är detta jag kommer att sakna när jag är klar och har jourhelgerna från helvetet.

med facit i hand...

Jag och CK bestämde ju ganska tidigt under livsmedelssäkerhetskursen att vi skulle dela upp allt mellan oss vilket var en mycket bra plan. Hon går ju inte i skolan eftersom hon har bebis att attenda rätt ofta och jag slutade att gå i skolan eftersom det var tråkigt. Vi bestämde oss för att vara klara med alla sammanfattningar innan jul. Det hände inte.

Vi bestämde därefter att vi skulle plugga under jullovet vilket inte heller hände men - efter nyår kom jag i alla fall igång med pluggandet och sammanfattningarna fräste ut ur skrivaren. Jag låg mycket bra till om det hade varit tidigare kurser då jag gjorde allt själv. Jag var nämligen typ klar flera (läs två) dagar innan tentan. Mycket bra, jag hade koll på det jag skrivit och hyste hopp om livet som student.

Ända tills insikten om att hälften av sammanfattningarna kom från CK slog mig (ungefär samtidigt som CK insåg att hon inte ens läst en rad av mina sammanfattningar).
Snillen spekulerar och inte alltid rätt. Kanske hade det varit bättre att göra sina egna sammanfattningar - eller att börja plugga i tid (men det verkar inte riktigt vara vår grej).

Dagen innan tentan träffades vi för att skriva ut de sista sammanfattningarna, panikplugga gamla tentor och kolla på matförgiftningsfall som enbart handlade om kräk och diarrée (eeuuu). Hela natten pluggade vi på varsitt håll för att ses igen efter 3 timmars sömn. På tåget på väg till tentan pratade vi kräk och diarrée (kul för de andra i vagnen). Väldigt mycket handlade om kräk och diarrée samt den exakta tiden mellan ätandet, kräkandet och diarréeandet. Härligt!

Dock, nu är tentan skriven och det känns ändå ok. Jag kanske till och med har klarat mig. Och om jag slipper kräk och diarrée någonsin mer kommer jag att vara en lycklig människa.

ice storm

Nu börjar det likna något. Minus tjugo grader eller under i stora delar av Sverige. Nu skriver löpen om hur den sibiriska kylan slår till och nu kan jag tänka mig att börja hålla med. Ansiktet kändes som en fryst skinka under promenaden på dagen. Men det var fint med all snö och min nya jacka jobbar på fint här i subarktis.

Själv sitter jag just nu och pluggar (läs bloggar) på nedervåningen med sockor, varma tofflor, dubbla tröjor och filt runt benen. Den mysiga golvvärmen fick inte bo i matrummet där jag har min plugghörna utan här får man värma sig med te och ljus istället.

Och självklart bloggas det ikapp lite eftersom det är tenta om en dryg vecka.

global warming

När vi skulle åka ned till Göteborg började medierna varna för "arktiska vindar", "extremkyla" och "isstormar". Men ingen väderleksrapport visade någonsin prognoser på temperaturer under -20. Det kallar jag ynklig arktisk vinter.

Dock har jag med hjälp av (eller ska jag kanske skriva tyvärr på grund av) hittat en helt ny grupp i samhället, de s.k. klimatskeptikerna. De skriver glatt på sina bloggar att det minsann inte alls finns någon global uppvärmning eftersom det är råkallt nu och har varit det de senaste åren. Till dem vill jag bara säga: klimat är något som händer under flera decennier eller sekel, väder är det som händer just nu samt under några år.

Att jag hittade dessa bloggar berodde på att ett av samtalsämnena under nyåret rörde den globala uppvärmningen och huruvida den har eller inte har antropogent ursprung. J's kompis P är kemist och enormt intressant att diskutera med för han är dessutom väldigt lik ett barn som bubblar av idéer och ständigt funderar över olika frågor.
Dock hade han börjat intressera sig för den teori som anser att den globala uppvärmningen inte har med mänsklig påverkan att göra och att det är slöseri att lägga så mycket pengar på åtgärder som ska minska utsläppen av s.k. växthusgaser.

Det var intressant ur den synvinkeln att jag faktiskt inte tidigare förstått hur stor denna debatt blivit. Jag såg en dokumentär om något liknande för ett tag sedan där en forskare påstod att jorden egentligen blev kallare och kallare men i programmet framkom också att mycket av hans statistik och resultat var tvivelaktiga och jag tänkte nog mest att ja, ja - se den skeptikern hade inte så mycket att komma med.

Det var även intressant eftersom jag insåg hur mycket jag glömt av det som miljövetenskapen på universitetet lärde mig och jag blev lite peppad att kolla upp en massa fakta igen. Samt att det var intressant att hitta hela den här debatten på nätet. P var ju väldigt peppad för sin sak och tänkte att han skulle starta en klimatskeptikerblogg men efter att ha googlat lite insåg jag att han är långt efter sin tid. Detta finns redan.
Det jag behöver är lite uppfriskning av minnet samt mera koll på läget så att jag kan bemöta klimatskeptiker på ett bra sätt. Plus lite argumentationsteknik, har insett att om jag inte är totalt hundra på något använder jag det inte som argument. Dock gör andra det och då känns det som att de vinner. Hmm.

Jag tror helt klart att vi människor har ett finger med i spelet när det gäller den globala uppvärmningen precis som vi har ett finger med i spelet gällande det mesta som förorenar jorden. Det säger sig självt att det inte kan vara bra att ta en massa ämnen som lagrats under miljontals år och plocka upp dem samt gärna omvandla dem till andra ämnen som inte är biologiskt nedbrytbara och som inte gör nytta för levande varelser annat än en människa som ska åka till affären och handla.

Det är självklart att man ska vara skeptisk till olika fakta som läggs fram och allt är inte svart eller vitt. Men efter att ha läst miljövetenskap samt brytt mig om miljön i ungefär halva mitt liv kan jag inte annat än att heja på varenda initiativ som gör någonting överhuvudtaget för miljön. Samt att jag är en anhängare av försiktighetsprincipen vilket innebär att om man misstänker att något är farligt ska det betraktas som farligt tills man är säker på att det inte är det.

Jag tycker att det görs sorgligt lite för att lösa miljöproblemen på vår jord och alla dessa problem är människans problem eftersom det är vi som till syvende och sist kommer att bry oss om huruvida vi eller någon/något annat överlever. En isbjörn går knappast och oroar sig för global uppvärmning utan kommer bara att dö när det är dags. Jorden skiter högaktniningsfullt i om vi kommer att överleva och den kommer antagligen alltid att finnas där, med eller utan oss. Så om vi bryr oss om vår överlevnad, vilket vi verkar göra, är det underlig att vi inte bryr oss mer.

Och de kritiker som i en debattartikel i expressen i sista stycket skriver:

"Följaktligen slösar vi enorma resurser på ett hjärnspöke samtidigt som vi tvingar fattiga människor kvar i fattigdom. Sedan bör vi hålla i minnet att det inte saknas verkliga problem att ta itu med: havens utfiskning och regnskogarnas avverkning, till exempel. Och rent vatten, medicin, läkarvård och undervisning till alla dem som i dag går utan."

...verkar helt ha missat det faktum att miljöproblem och fattigdom ofta går hand i hand och att många av dessa frågor hänger samman med arbetet att minska utsläppen av växthusgaser. Samt att de flesta som bryr sig om klimatförändringar även bryr sig om andra miljöproblem samt tänker i banor som solidaritet och omtanke om andra människor (och då inte bara närmaste familjen och vännerna).

hata göteborg

Alltså, jag undrar vad det är med mig och Göteborg?

Egentligen är det ju bara en helt vanlig stad som alla andra, den kan till och med anses som ganska fin eftersom den ligger vid vattnet och så. Men jag bara hatar den hjärtligt.
Göteborg har aldrig gjort mig något ont och inga människor som bor där har gett mig anledning att tycka illa om och ändå är det just det jag gör. Jag retar mig på långsamma spårvagnar, allas käcka dialekter och goa humör samt på allt annat som man bara kan reta sig på det allra minsta. Orättvist men sant.

Nu var jag ju förvisso förskonad från det mesta. Vi bodde hos J's kompis med fru och kompisens bror var även närvarande och mestadels hängde vi i deras fina lägenhet eller tog en liten promenad i kylan. De hade även en sweet balkong så på nyårsafton kunde champagne drickas, fyrverkerier beskådas och cigaretter rökas precis utanför dörren. Mycket värt.

Och två dagar in på det nya året kunde vi fly från framstjärten för att istället njuta av stillheten i Småland då vi hälsade på U med familj på vägen hem. Det bjöds i vanlig ordning på god mat och dryck, trevlig frukost samt mycket bra umgänge. Och J fick träffa en ny del av min bekantskapskrets och tyckte att deras barn var så trevliga att han tyckte att vi skulle skaffa några egna asap.
Jag är dock inte lika övertygad, det är ju inte han som måste sitta nykter på bröllopet om den eventuella bebisen skulle få för sig att dyka upp med en gång.

Men i alla fall. Nu är vi hemma igen och all helgsamvaro är överstökad. Kan det vara så att man måste börja med vardag och en massa skit nu helt plötsligt?