Alltså, jag undrar vad det är med mig och Göteborg?
Egentligen är det ju bara en helt vanlig stad som alla andra, den kan till och med anses som ganska fin eftersom den ligger vid vattnet och så. Men jag bara hatar den hjärtligt.
Göteborg har aldrig gjort mig något ont och inga människor som bor där har gett mig anledning att tycka illa om och ändå är det just det jag gör. Jag retar mig på långsamma spårvagnar, allas käcka dialekter och goa humör samt på allt annat som man bara kan reta sig på det allra minsta. Orättvist men sant.
Nu var jag ju förvisso förskonad från det mesta. Vi bodde hos J's kompis med fru och kompisens bror var även närvarande och mestadels hängde vi i deras fina lägenhet eller tog en liten promenad i kylan. De hade även en sweet balkong så på nyårsafton kunde champagne drickas, fyrverkerier beskådas och cigaretter rökas precis utanför dörren. Mycket värt.
Och två dagar in på det nya året kunde vi fly från framstjärten för att istället njuta av stillheten i Småland då vi hälsade på U med familj på vägen hem. Det bjöds i vanlig ordning på god mat och dryck, trevlig frukost samt mycket bra umgänge. Och J fick träffa en ny del av min bekantskapskrets och tyckte att deras barn var så trevliga att han tyckte att vi skulle skaffa några egna asap.
Jag är dock inte lika övertygad, det är ju inte han som måste sitta nykter på bröllopet om den eventuella bebisen skulle få för sig att dyka upp med en gång.
Men i alla fall. Nu är vi hemma igen och all helgsamvaro är överstökad. Kan det vara så att man måste börja med vardag och en massa skit nu helt plötsligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar