hälsningar från källarhålet

Jag finns fortfarande och lever eventuellt fortfarande, Trassel har utvecklats till en mycket kavat snart-ettåring, snart är examensarbetet klart och jag kan eventuellt få min veterinärlegitimation, förhållandet till J varierar och likaså min psykiska status. Allt som oftast går det bra men bitvis är det nära ruinens brant. Så mycket mer orkar eller hinner jag inte skriva just nu men jag kan vara på väg tillbaka. Jag borde i alla fall skriva lite mer. Men vi får väl se.

kort uppdatering, hinner inte mer

Her börjat läsa "Ge plats för familjen" och än så länge är den lovande. Men jag hinner bara läsa korta stycken innan jag ska sova och så får jag fundera lite på det jag läst innan jag somnar för annars ex-jobbar jag bara hela tiden, som en galning.

Hoppas på att se slutet snart, har läst alla artiklar till ungefär 2/3 av hela uppsatsen och håller nu på att skriva klart mittendelen. Dessutom går min studie åt skogen - har bara fått in 13 lyckade kor av 50 så jag hoppas att det leder till att mitt arbete blir skriftligt och att jag bara kan skippa all statistik... Håller tummarna för att min handledare inte hittar på något ambitiöst istället. Hon är så himla bra och snäll och hjälper till mycket men hon är även olidligt seriös...

Ska hetsskriva lite mer nu innan jag slutar för kvällen för i morgon är det ledig dag och jag ska bara ägna mig åt Trassel och J. Vi ska uppdatera projektlistan gällande allt som behöver fixas härhemma.

sammanbrott 2.0

Jag tror att det faktum att spädisgruppen blev inställd tillsammans med att jag inte får någon annan hjälp blev droppen. Jag är så extremt skör och stressad att jag hela tiden går som på en smal kant tiotusen meter upp i luften och bara längtar efter att få hoppa. Även om jag inte alls vill (är alltså inte alls suicidal - det är bara en liknelse).

Fick nämligen ett totalt psykbryt i tisdags kväll och gjorde en sådan där sak som man egentligen inte får göra - jag bara försvann. Jag skulle lägga Trassel och hon var lite bökig men ganska lugn till en början men efter ett tag blev hon arg och började skrika och ingenting hjälpte eller var bra. Hon hade precis ätit en timme tidigare men tänkte att jag skulle testa med mat bara för att utesluta att hon var hungrig och då började J kritisera mig och säga att det var helt fel att ge henne mat och att det inte kunde vara det och att om jag gav mat skulle jag få ta hand om henne för då skulle allt bli värre osvosv. Varpå jag blev arg och sa att han skulle ta hand om henne men då skulle han hålla på och göra klart i köket innan och jag kan inte med att bara lämna henne ensam när hon skriker som en galning (vilket iofs är bra). Hade kollat blöjan och allt och hittade verkligen ingen anledning till att hon skrek men J kom upp och tog henne och skulle prompt kolla blöjan och precis där var det som om något gick sönder.

Jag kände mig så extremt motarbetad, överflödig och värdelös att jag inte visste var jag skulle ta vägen men jag var ju tvungen att ta vägen någonstans. Mumlade till J att jag var tvungen att komma iväg ett tag, gick ut och satte mig i bilen och bara körde. Först till en mack för att köpa cigg och sedan körde jag bara runt på måfå. Ringde till ex-kombon men hon jobbade till tio och då ringde jag bästa E och pratade en massa samtidigt som jag stod vid vattnet och frös och rökte. Hämtade ex-kombon på jobbet och på vägen dit ringde jag Josie som också fick hjälpa till att få ur mig allt. Och sedan åkte vi hem till ex-kombons nya storlya där hon bor med sin kille och deras kompis ch där allt känns mjukt och ganska tryggt och så drack vi te och rökte och pratade en massa. Kände mig fortfarande helt rutten och visste inte hur jag skulle göra men jag stannade kvar och sov över. Låg och tänkte tusen jobbiga tankar i mörkret och försökte komma på hur jag skulle formulera mig i ett sms till J eller om jag skulle ringa. Problemet var att jag somnade medan jag tänkte och vid halv tre vaknade jag av att J ringde och var sjukt arg och orolig (med all rätt). Vi pratade lite, det kändes minimalt men bättre och jag åkte hem mitt i natten. Dagen efter när jag vaknade kändes allt som en dröm men med tomhet kvar. Vi har pratat lite och jag har lovat att inte göra så igen och försökt förklara hur jag kände och varför allt blev för mycket men jag vet inte om J förstår riktigt men det kändes i alla fall lite bättre.

Bakgrunden är nog ganska mycket att jag och J har så svårt att komma överens och diskutera saker kring Trassel. Han känner alltid en massa och blir så sjukt engagerad och känslosam medan jag försöker läsa och förstå och basera allt på fakta. Och jag blir så trött på att J aldrig tror på mig fast jag ofta läst det jag pratar om i en bok eller i alla fall har en ganska bra källa till det jag tycker och då blir jag sur och J blir fientlig och så blir det alltid gråt och tandagnisslan.

J är ju en sjukt engagerad och bra pappa till Trassel och jag antar att det är där det skär sig eftersom han blir så väldigt känslomässig och orolig medan jag (tyvärr) inte bryr mig på samma sätt - eller snarare är det väl så att jag bryr mig om mig själv först och Trassel sedan på något konstigt sätt. Jag ville att hon skulle sova i egen säng för jag klarade inte av att sova bra med henne bredvid mig och likadant vill jag lära henne sova hela natten för att jag behöver min sömn osv osv. Och då tycker J att jag är egoistisk och inte bryr mig om henne men samtidigt - det är ju det jag gör för jag måste ju funka för att vara en bra mamma och det gör jag inte alltid nu. Och jag känner mig ju redan som en ganska dålig mamma pga mina bristande känslor och problemen med att knyta an och då blir Js kritik som extra salt i såren.

Dessutom har vi extremt svårt att kommunicera och jag tycker att det känns som om J blivit en annan människa i sin papparoll medan jag känner mig mer som vanligt + alla jobbiga känslor och allt depp. Och vi bara bråkar och jag orkar inte med det när jag redan är ledsen, trött och deppig och dessutom måste försöka skriva på ex-jobbet hela dagarna. Och jag försöker förklarar för J hur dåligt jag mår och hur allting känns med ibland upplever jag det som att han inte vill förstå. Han pratar bara om att det nog är normalt och att "alla är ju ledsna" men jag vet ju att som jag mår nu är långt ifrån normalt. Och jag försöker förklara hur lättad jag är över att inte amma och hur mycket bättre jag känner för Trassel men jag tror inte att han vill höra det eftersom han tycker att amningen är så viktig. Han pratar om att jag måste offra mig för det ska man göra när man får barn osv osv och då blir jag tokig för jag mådde ju så sjukt dåligt av amningen och att offra så mycket av mig själv vill jag aldrig göra igen. Men han förstår inte den biten alls och tycker typ att jag mår likadant som innan jag slutade amma (väldigt mycket önsketänkande från hans sida).

Nu låter J ganska mycket som en bov och i tisdags kväll när jag hade mitt psykbryt var jag helt övertygad om att inget någonsin skulle gå att lösa och att jag var värdelös och att J inte ville ha mig och att det var bäst att jag inte fanns etc men redan dagen efter kändes det ju lite bättre och jag kunde se lite mer realistiskt på saken så nu känns det ok men inte bra. Längtar nu mer än någonsin till parterapin. Och hoppas att jag någonsin kommer iväg till den där spädisgruppen eller får tag på läkaren så att jag kan få lite mer hjälp själv. Klarar inte av att hantera allt inom mig på egen hand längre.

buhuu

I dag när vi var på BVC så ringde det en kvinna och sa att psykologen som håller i spädisgruppen är sjuk så det blir ingen grupp imorgon. Blev sjukt deppig eftersom jag sett fram mot detta så himla länge. Hoppas verkligen att det blir snart ändå, behöver verkligen det här.

Och inte fan har läkaren hört av sig heller. Hon kommer ju typ aldrig ringa, jag kommer att få jaga henne i evigheter och till slut gå på  återbesöket får att lyckas. Blir tokig.

Nu måste jag försöka kämpa på lite med ex-jobbet igen.

misär och planering

Har haft en misärhelg där jag och J bara bråkat och tjafsat och jag har varit ledsen hela tiden och jag orkar inte med att bråka hela tiden. Särskilt inte nu när jag redan är ganska ledsen över allt. Orkar egentligen inte gå in på några detaljer men det är mycket med Trassel och hur våra liv ser ut och hur vi ska få allt att gå ihop och hur vi ska kunna hålla sams nu när vi är en riktig familj och inte bara två vuxna. Det är ju fan skitsvårt.

Vi har i alla fall bokat in en tid för parterapi och bett Js mamma vara barnvakt då så om några veckor får vi förhoppningsvis lite hjälp på traven. Ett problem har vi dock redan prövat att hitta lösning på nu direkt. Vi har planerat våra veckor mycket mer i detalj och kommit överens om hur ofta vi ska tvätta och städa och handla och sånt. Vi har även bestämt hur vi ska vara lediga och när jag ska ex-jobba osv så att vi får struktur på våra veckor fast jag inte har några fasta tider. Så imorgon till exempel ska jag ex-jobba järnet hela dagen utom när vi ska till BVC och väga Trassel klockan 10. Och på tisdag har jag och Trassel spädisgrupp på förmiddagen och då är J ledig.
Vi åkte till och med till Skärholmen och köpte en familjealmanacka och förde in allt i så nu har vi struktur på vardagen och ska prova detta ett tag och sedan utvärdera. Jag som tycker om planering är givetvis i sjunde himlen - hoppas bara att det funkar bra för oss också.

Köpte även en bok som heter "Ge plats för familjen" och som handlar om familjerelationer och om när man får barn etc. Verkar bra och kanske kan ge några tips hur man ska få ihop livet som familj. Gud ska veta att vi behöver det.

Trassels fadder

Tillbringade gårdagen med E - världens bästa E som jag bodde med förra sommaren. Jag och J frågade igår om hon vill bli fadder åt Trassel och hon blev jätteglad och rörd och sa ja. Då blev vi glada för vi har funderat lite på det där med fadder och J hade inga vänner eller släktingar som han tyckte passade och jag har massa vänner och släktingar som är bra men det har alltid funnits något litet aber med varenda en.

Vi valde E för att J tycker väldigt mycket om henne och tycker att hon är trevlig, hon är en av mina bästa, hon bodde med Trassel hela förra sommaren och har liksom varit med "från början" + att hon var den första som träffade Trassel på sjukhuset eftersom hon kom och hälsade på redan på BB. Och redan där visade hon rätt kvalitéer genom att ha med sig söta och trevliga presenter.
Jag tycker nämligen att en fadder ska vara precis sådan - gärna hänga med och skämma bort lite extra. E har ju dels god smak och kommer troligen ge trassel små fina saker lite nu och då + att hon inte har några egna barn än (och inte vet i nuläget om hon ens kommer att få/vilja ha några egna) och således kan strössla extra uppmärksamhet på Trassel. Och hon är lojal och kommer att komma ihåg Trassels födelsedag eftersom hon själv är född i början av december.

Nu ska vi bara komma på ett bra datum för namnfest också. Vi vill ju inte döpa Trassel eftersom jag inte är med i kyrkan och J inte tycker att det är viktigt och vi vill att hon ska kunna välja själv sedan. Men det är ju ändå kul med någon form av ceremoni och fest för att fira att hon är här och visa upp henne för släkten och eventuella vänner.

påsk och vardagens allvar

Påsken bara rullade på, inget speciellt hände men vi var hos mina föräldrar på Ön och gick mycket i solen och på isen med min lillebror och hans familj samt hängde massa med dem och åt och spelade spel och hade det ganska skönt.
På påskdagen lämnade vi barnen sovandes hos föräldrarna och gick ned till värdshuset och tog några glas eftersom de hade premiär. Det är nya arrendatorer i år och de verkar trevliga även om det inte var helt klockrent ordnat men det kan nog bli bra till sommaren om de får bli lite varma i kläderna. Älskar i alla fall att det går att göra så här och att vi kan få lite barnledigt på ett ganska enkelt sätt. Gud ska veta att i alla fall jag behöver det.

Jag var lite stressad över ex-jobbet men på fredagen mailade jag i alla fall iväg ett rejält utkast till handledaren och hon är uppenbarligen imponerad av hur mycket jag skrivit så det känns ändå skönt. Och nu är J föräldraledig så jag är helt Trasselfri och kan bara sitta och skriva hela dagarna (fast just nu smygbloggar jag och tjuvläser lite annat inför mig själv).
Är enormt lättad och glad över att inte ha huvudansvaret för Trassel längre men vet inte om det är som om luften gått ur mig för nu är jag så obeskrivligt trött. Tänker att jag ska gå upp tidigt och skriva men orkar bara inte utan sover och sover och sover. Förvisso kanske jag behöver det men ex-jobet behöver också bli klart så jag måste få fart och ordning på allt nu.

I dag ska jag även till läkaren som jag fick remiss till från Huddinge. Vet egentligen inte alls vad det ska leda till men all hjälp är bra hjälp nu och jag känner att det fortfarande är jobbigt. Jag går liksom bara runt och överlever istället för att leva och jag tycker inte om att ha mitt liv så. Tror att det kommer att bli bättre när huvuddelen av ex-jobbet är klart men jag måste ju orka göra klart det också. Har till och med börjat fundera på antidepressiva och på om inte det skulle hjälpa. Jag kan inte ha det såhär i alla fall, det orkar jag inte.

Det jobbiga med medicin är dock att alla jag ätit innan har alltid haft biverkningar som varit tristare än depressionen i sig. Ett preparat gjorde att jag typ inte kunde få orgasm och inte hade något sexlust vilket vore sjukt trist eftersom jag äntligen blev lite pepp på sex igen när jag slutade amma. Ett annat funkade bra på mitt humör men gjorde att jag gick upp sjukt mycket i vikt pga var hungrig jämt och jag har redan gått upp ett par kilo pga slutat amma och ätit för mycket så det känns verkligen inte som ett alternativ. Nu har jag slutat äta allt onyttigt just pga av det och jag måste försöka hålla det + börja träna lite så att jag kan börja må bra fysiskt också.

Och ibland känns det dumt att börja med antidepressiva nu eftersom jag för första gången på länge börjar känna mig som vanligt igen efter graviditet och amning och alla skithormoner som sabbar... Svårt att veta vad som blir bäst. Hoppas att läkaren är bra och kan hjälpa mig reda ut lite av detta.

lättnad och ånger

Var på möte på BUP med hela familjen och träffade kvinnan som har hand om spädisgruppen i dag. Så himla bra verkar det och så himla skönt att sitta och prata om allt. Har liksom hållit mycket känslor inom mig och bara försökt överleva senaste veckorna och det var så skönt att berätta hur jag mår och hur allt känns.

Jag satte även ord på lite hur jag kände med amningen och berättade att jag slutat och att jag nu mår mycket bättre och faktiskt tycker bättre om Trassel nu. Insåg då exakt hur dåligt jag mådde av att amma och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen. Om vi kan få Pysen (Trassels förhoppningsvis framtida syskon) så tänker jag inte amma hen alls eller möjligen kan jag tänka mig att ge lite råmjölk via pump eller amning precis i början. Men aldrig så mycket och länge som med Trassel.

Däremot blir jag mer och mer ledsen när jag tänker på att jag tvingade mig att amma så länge, att jag inte fattade att det fick mig att må sämre och att det förstörde min och Trassels relation. Det är så mycket jag förlorat - både på att amma och på att stressa så mycket med ex-jobbet. Nu är det försent att ändra på något - nu är det bara att skriva klart ex-jobbet asap så att jag blir klar och bara kan tänka på Trassel och jobbet sedan. Och det kommer ju att ordna sig, jag kommer ju att älska Trassel massa sedan. Önskar bara att det hade gått bra från början.

jag kommer aldrig...

Kitty skrev i ett inlägg och frågade sina läsare om vad de gjort eller sagt nu när de har barn som de aldrig trodde innan och jag började fundera lite över mig själv.
Jag tycker inte att det är så mycket som har ändrats eller att jag håller på och obsessar en massa kring Trassel. Tyvärr skulle det kunna bero på att jag är deppig och inte är så dedikerad av villkorslös kärlek som jag trodde att jag skulle vara så vi får väl se tiden an. Men än så länge tycker jag själv att jag är ganska normal.

Jag har nämligen aldrig förstått alla som ba "man ville ju vara snygg men sen blev man gravid och sunkig" eller "trodde aldrig jag skulle ha på mig en urtvättad t-shirt med kräls och bajs på".
Jag är verkligen inget modelejon eller någon direkt trendsetter i världen men jag skulle typ aldrig gå utanför dörren i ett par sunkiga mjukisbyxor. Till och med de kläder jag har på mig hemma tycker jag är rätt fina dvs har inga "sunkiga" muikisbyxor utan rätt trevliga svarta träningsbyxor eller mjukisbyxor som sitter bra men är sköna. Likaså tröjor och linnen. De kan få vara lite trasiga, särskilt de jag har hemma och om jag älskar dem bryr jag mig inte om små fläckar som inte går bort men blir de fläckiga eller äckliga under dagen så byter jag. Gäller särskilt nu när jag har Trassel och hon kräks ned mig hela tiden. Jag tycker själv det är äckligt att ha kräks på mig så jag byter kläder rätt ofta nuförtin.

Likadant har jag svårt att förstå folk som aldrig "hinner" duscha eller fräscha till sig. Jag kan vara sunkig ett tag - typ i somras när man åkte mellan gårdarna och ombytena var slut och man fick fortsätta till nästa gård trots att jeansen var fulla med bajs och efterbörd - men så fort det går vill jag duscha och byta kläder. Om jag själv känner mig sunkig dvs - orkade inte alltid duscha efter jobbet i somras om jag själv kände mig fräsch men hade hår som luktade lite ko och jag var trött. Men nu när jag har barn hinner jag fan duscha varenda dag om jag vill - jag är ju hemma typ 90 % av tiden.

Jag gjorde även en deal med J innan Trassel kom. Om allt är normalt med hennes avföring så behöver vi inte orda så mycket om den. Vi berättar ju vad det var i blöjan pga bra att veta (särskilt nu när hon äter ersättning och gör en megasprocket typ varannan dag) men har alltså kodord som i alla fall jag tycker låter roligare när man nu måste prata om vad något gjort i blöjan. Bajs är sprocket och kiss är krocket och med lite tur hinner främlingar knappt fatta vad vi pratar om. Kanske underlig lösning men den funkar för mig.

Fast ibland undrar jag om jag inte har lite för mycket självinsikt för jag har nästan svårt att prata om Trassel med andra eftersom jag hela tiden försöker göra bedömningen huruvida de är intresserade av ev Trasselprat eller inte. I föräldragruppen är det ju ok för där pratar ju alla om sina barn hela tiden och det är ju det man främst har gemensamt men i vanliga livet har jag ganska svårt att prata om henne helt otvunget. Till och med när folk frågar och verkar intresserade kan jag känna mig lite obekväm - särskilt när de är sjukt entusiastiska och bara bubblar av bebisprat. Typ min svägerska som i julas helt andäktigt och entusiastiskt utbrast "jamen nu är du äntligen mamma - hur kääännns det?" och jag ba "eeeh, som vanligt typ förutom att man måste ta hand om en bebis". Kände inte att jag levererade det hon ville höra.

Däremot vet jag en sak som jag faktiskt aldrig trodde och det var att jag skulle vara så deppig efter förlossningen. Jag trodde jag skulle ha koll på mig själv och att jag skulle fixa det praktiska galant (vilket jag iofs gör) och att känslorna skulle komma naturligt. Kanske inte direkt men ändå ganska snart. Jag har ju alltid haft väldigt mycket känslor och när jag älskar någon eller blir kär blir jag ju helt galen av känslor. Älskar ju J massa och sjukt mycket. Men med Trassel är det som om inte en enda känsla kommit gratis efter de där första sprudlande dagarna när jag faktiskt var rörd och lycklig över att hon var ute och verkade helt normal och frisk. Eller också har det bara med deppigheten att göra.

Och till sist (precis som Kitty också skriver) - jag har väl inte direkt blivit intresserad av barnvagnar men trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle bry mig så mycket som jag gör. Vi fick ju en gammal Emmaljunga av Js bror som vi först lånade ut till brorsonen M innan Trassel fick den och dels har jag ju fixat och tvättat och gjort den ren men inte nog med det. Jag har även tagit reda på hur man färgar sufletten svart igen (den var typ ljusbrun pga solblekt) samt gjort det så att den numera ser helt ny och fin ut, pimpat den med tusen reflexer från veterinärmötet (pga måste synas i mörkret) och dessutom köpt ett nytt chassi eftersom det gamla hade en svinjobbig varukorg som släpade i marken hela tiden (pga hittade ett fint med bra varukorg och vikbart handtag för 400 kr på fb). Och längs med färden har jag lärt mig att vår vagn är en Emmaljunga Duo Edge 06:a med sportchassi (det jobbiga) men att vi nu har ett classic chassi och att det här med barnvagnar är en hel vetenskap och att folk på riktigt kan ha ett osunt intresse för dem. Dessa människor förtjänar dock ett helt eget inlägg så det kan nog komma något om det i framtiden.

minimal

I dag var jag och Baggie bro på Huddinge sjukhus och hälsade på vår låtsassyster/barndomsgranne som precis fått en liten bebis. Med betoning på liten. Hon föddes i vecka 33 + 3 och har nu varit ute i världen drygt tio dagar. Hon föddes med akut snitt och allt har gått bra med både henne och hennes mamma. I dag var hon uppe på födselvikten igen så det verkar gå åt rätt håll.

Vi fick så klart inte träffa henne pga risken att hon ska bli sjuk av något men de rullade fram henne till fönstret så vi kunde ta lite bilder och få se henne. Och hon var verkligen sjukt liten. Helt plötsligt kändes Trassel som ett gigantiskt barn. Insåg även att det är mycket känslomässigare att träffa folk man gillar som har fått barn nu än tidigare eftersom det finns något att relatera till.

Hade köpt pyttekläder till henne och en liten kanin  på apoteket (Trassel har en likadan som hon fått av sin mormor) och vi hann fika lite tillsammans med båda föräldrarna (de bytte av varandra för en ville hela tiden vara hos bebisen). Sen åkte jag och bro in till stan och gick runt lite innan jag gittade hem med Trassel som bara sov och sov och sov. Skönt då men nu i kväll har hon varit megapigg i soffan ända till halv nio medan jag bara ville att hon skulle somna så jag kunde få en lugn kväll ensam (J är ute med jobbet). Tänkte plugga men nu är jag så trött att jag bara vill däcka så jag ska nog gå och lägga mig strax.

I morgon är det möte med spädisgruppen. Hoppas att det blir bra.

nedräkning

Nu är det bara två arbetsdagar kvar innan J blir ledig och jag kan göra klart mitt liv.

paus

Har försökt göra lite bra saker nu. I fredags när jag inte hade hjälp med Trassel längre så var jag istället ute och gick med en tjej från föräldragruppen som verkade snäll och det var hon. Vi gick typ en mil, fikade och pratade massa om bara bebissaker som graviditet, förlossning och våra barn. Det var ganska skönt att bara prata prata prata. Längtar till spädisgruppen nästa vecka.

Har också fått kallelse till öppenvården så dit ska jag veckan efter påsk. Hoppas att det kan hjälpa också. Och när J blir föräldraledig ska vi gå i parterapi. Då ska jag ta tag i allt - vill att hela vår familj blir bra och fungerar på alla plan.

Och i fredags messade min bästis C och frågade om jag ville gå ut och äta med henne och hennes kompis som jag också känner på lördagen. Och eftersom J var och spelade kort med sina vänner förra lördagen hade jag ju lite fördel så för första gången sedan examen fick jag alltså chansen att vara helt Trasselledig. Först blev jag skitpepp och glad eftersom jag längtat efter det här i evigheter. Men när jag sedan satt på tunnelbanan på väg in till stan fick jag ångest. Dels för att jag kände mig så deppig och utarbetad att jag blev orolig att jag skulle få ett sammanbrott nu när jag äntligen skulle få gå ut och dels för att det inte kändes något roligt att jag bara vill bort från mitt barn.

Men sen kom jag fram och gick till hotellet där C bodde, köpte med mig ett glas champagne och en alkoholfri drink till C som är preggo och gick upp på hennes rum och öste ur mig allt. Och det var så skönt att prata med någon som jag känner bra och som också har barn om det.

Så kom kompisen CS och vi gick ner till baren och drack vin och till East och åt svingod mat. Vid elva när C var dödstrött och gick tillbaka till hotellet för att sova tog jag och CS en taxi hem till vår hood (hon bor också i vår villaförort) och fortsatte festen hemma hos en av hennes kompisar som hade haft middag. Alla var sjukt trevliga och snälla och jag kunde prata om alla mina jobbiga bebis-issues och folk fattade och vi drack massa vin, rökte och dansade till fem på morgonen.

Då kände jag helt plötsligt att jag var trött och saknade både Trassel och J så då gick jag hem och det började ljusna och massa fåglar kvittrade och jag njöt av känslan att för första gången längta lite efter min bebis.

I dag har jag fått sova till halv tolv och trots bakfyllan från helvetet har det ändå varit ok med långpromenad och fika och lite pyssel hemma. Och nu har jag fått första feedbacken på mitt ex-jobb från handledaren så jag skrev ut det och ska sätta mig och titta på det i morgon.

Jag tror att den här helgen var precis vad jag behövde. Om jag nu bara kan sova ikapp lite i natt så kanske min sista vecka som ensam med Trassel blir riktigt uthärdlig.

arg

Det är så hemskt för jag är så arg och irriterad på J hela tiden. Fast han är helt gullig och snäll och säger att han älskar mig hela tiden så känner jag bara ilska, tomhet och irritation.

Fast jag vet ju att det inte är på riktigt, jag vet ju att jag egentligen älskar honom och bara vill vara med honom och att det inte finns någon bättre men just nu känns allt bara deppigt och hemskt. Och jag tror egentligen att en del av ilskan bottnar i att jag är avundsjuk på honom för att han älskar Trassel så naturligt och förbehållslöst och att jag inte gör det. Och det gör mig irriterad och missunsam och så är jag trött och deppig och måste lägga all energi på ex-jobbet och på att överhuvudtaget överleva med Trassel. Och då kommer J i kläm fast jag egentligen vet bättre.

Jag hoppas så himla mycket på att det blir bättre när han blir ledig. Nu är det bara nio dagar kvar.

fortfarande på väg bakåt

I dag är en värre dag. I dag orkar jag nästan inget, framför allt orkar jag inte vara mamma. Jag pratade med en kvinna på facebook om att inte älska sitt barn från början och hon sa att hon en gång stått i köket och sagt "Vad har vi gjort?" när deras barn var helt nytt. Och jag kände igen mig vilket var så himla jobbigt samtidigt som det var skönt att inte vara ensam.

Det värsta är att jag vill bli klar med det där förbannade ex-jobbet och att det är det enda jag har i huvudet. Det är ju bra att jag får hjälp med Trassel men det är som att det inte räcker, jag vill bara åka iväg, sitta själv i en vecka och skrivaläsaskrivaläsaskriva så att jag slipper det sen. Samtidigt som jag vet att jag är trött och irriterad och inte orkar eftersom jag pressar mig så satans hårt och sitter och skriver och läser halva nätterna. Det är en väldigt ond cirkel och jag kan inte riktigt ta mig ur den.

Funderar faktiskt på att ringa återbud till Huddinge i morgon så att jag kan sitta och skriva istället. Orkar inte åka så långt bara för att göra samma sak som förra veckan. Och om jag är kvar här kan jag ju skriva och läsa och få hjälp. Och det jag verkligen väntar på som hjälp är ju spädisgruppen och det är ju nästa vecka. Samtidigt som jag ju faktiskt inte mår så bra. Men till Huddinge kan jag ju ringa och prata och åka till närsomhelst om det blir panik.

På fredag ska jag i alla fall träffa snälla tjejen från föräldragruppen och promenera och äta lunch. Jag hoppas att det blir trevligt och framför allt hoppas jag att jag ska kunna koppla bort ex-jobbet lite och bara ha en ledig dag.

Allt känns så himla tungt och jobbigt och jag hoppas så himla mycket att det lättar lite när jag blir klar med huvuddelen av skrivandet och när J också blir ledig. Måste försöka få undan allt ex-jobb bara så att jag kan vila lite och försöka öva på att vara mamma lite innan sommaren. Det måste bli bättre. Måste.

ett steg framåt, två bakåt

Trodde att allt skulle bli lite bättre nu men idag är en ny dag med bakslag. Har varit trött och håglös och allt har tagit massa energi trots att jag är ute på landet hos mamma och pappa och får hjälp med Trassel. Min brors unge var också här och det var lite rörigt så jag har inte alls hunnit göra så mycket på mitt ex-jobb som jag borde. Tur att jag har tisdag och torsdag på mig också.

Ska till Huddinge på återbesök på onsdag och ska då prova att åka buss från ön in till stan med Trassel. Blir ett spännande projekt. Vet egentligen inte vad jag ska göra där, vad de ska kunna hjälpa mig med mera. Väntar ju bara på spädisgruppen och på min utredning och kontakt inom öppenvården. Men samtidigt mår jag inte så bra idag och tänker att det nog är bäst att åka dit. Orkar bara inte berätta allt en gång till, nu får de läsa journalen.

Men ändå, det är små steg framåt. Min mamma var mest med Trassel idag och när jag matade henne en gång så kändes allt så himla mysigt och bra. Och när jag "tog över" henne efter kvällsmatningen och skulle byta till pyjamas och lägga henne kände jag att jag älskade henne så mycket och blev alldeles varm i hela kroppen. Och hon tittade på mig och log och var sitt gulligaste jag.

Och i söndags var vi ute på isen i solen och Trassel låg och sov i vagnen och vi hörde måsar som skrek och det kändes som vår. Och i morse var det helt ljust och soligt när Jonas åkte till jobbet. Jag hoppas att de bra dagarna sakta blir fler för jag orkar inte så mycket mer tror jag.

hoppfullt

Idag är en ganska bra dag. Skrev en massa igår, både privat och på ex-jobbet och det blev sent. Så i morse var jag trött men sov lite längre eftersom Trassel först var med J och sedan låg och softade och var glad bredvid mig i sängen. Och när jag vaknade såg hon så glad ut och lyste upp med hela ansiktet.
Då kände jag faktiskt att jag tyckte så himla mycket om henne och varje sådan sekund är värt så himla mycket just nu.

Sedan sov hon så snällt medan jag åt frukost och läste och fixade. Och solen lyste fint och jag drack te och läste Alex blogg och det ingav hopp. Hon beskriver familjelivet sådär mysigt och bra som jag hoppas att det blir sedan. När jag är gladare och Trassel större och hon har ett syskon.

Själva anledningen till att jag ville ha barn från början var ju just det - att ha en underbar familj, att ha en gemenskap och att göra roliga saker med små människor som växer och blir bra. Jag hade aldrig någon längtan efter bebisar eller småbarn, jag vill helst att de ska bli stora snabbt och börja tänka och prata och vara människor. Och ändå tycker jag mer om Trassel som bebis än jag trodde att jag skulle göra - hon är ju så himla liten och gullig och det är så roligt att klä henne i minikläder. Och när hon ligger på ens bröst och snusar eller när hon tittar på en med sina intensiva gråblå ögon och ler - då är det väldigt mysigt.

Nu ligger hon i sitt babygym och är ganska glad och peppad verkar det som. Och jag kan göra saker, som att diska nappflaskor och hänga tvätt. Och skriva - vilket är ljuvligt. Och nu snart kommer Js mamma och hänger lite med Trassel så jag ska kunna plugga ostört. Hon tar alltså semester för detta vilket jag tycker är helt fantastiskt.

Hade väldigt svårt först att ta mot hjälp från henne eftersom vi inte känner varandra så bra och för att hon inte är min egen mamma. Ens egen mamma har ju hjälpt en jämt så det känns inte konstigt men Js mamma har jag ju bara känt i några år. Och det känns dumt eftersom de hjälper mig med något jag tycker är jobbigt. Men så sa min terapeut något klokt och det var att farmödrar inte alltid får så bra kontakt med sina barnbarn eftersom mamman ibland "står i vägen" (medvetet el omedvetet) och att jag istället skulle se det som att jag gav henne något - dvs bra kontakt med Trassel. Och då blev det lättare för jag har hela tiden försökt tänka på att involvera Js familj lika mycket som min precis som jag tänker på att involvera J i Trassel hela tiden fast det är jag som är mest med henne just nu.

Och en dag när Js mamma var med Trassel frågade jag om hon ville ha något för hon satt i soffan och matade henne och hon sa nej och sedan hörde jag henne säga till Trassel att "jag behöver inget nu när jag sitter här med dig". Då slutade jag ha dåligt samvete för att hon hjälper mig. Och jag måste ju vända på perspektivet - att vara med Trassel är ju mest mysigt för mormor och farmor - det är ju jag som är med henne hela tiden som ibland blir helt less och galen. Och jag har alltid velat dela med mig av min familj och vill att Trassel ska gilla alla och vara en del av en stor gemenskap. Och då är det ju fantastiskt att alla vill vara med henne redan från början och att jag kan få den här hjälpen. Är så himla glad att ha så bra släktingar omkring mig.

tröst

Via flaskmatargruppen som jag är med i på facebook återupptäckte jag Kitty Jutbrings blogg. Läste lite i den gamla om när hon var gravid eftersom vi var gravida ungefär samtidigt men tappade sedan bort den.

Men nu har hon en ny och när jag började läsa den visade sig att hon inte bara fött en dotter på exakt samma dag som Trassel kom till världen utan att hon och hennes kille också gett sin dotter arbetsnamnet från livis som riktigt namn. Deras dotter heter förutom tilltalsnamnet Nikki-Lo även Krabban (sjukt gulligt och extra roligt eftersom det var ett av mina smeknamn i tolvårsåldern). Vi har också lagt till Trassel som andranamn men vet inte om det gått igenom än eftersom vi skickade in papperena i sista sekunden.

Och, dessutom, är även hon drabbad av detta svinjobbiga i att inte vara särskilt glad trots att man precis fått barn och borde få njuta och vara gladast av alla. Så de senaste dagarna har jag sträckläst alla hennes inlägg sedan hon startade nya bloggen och jag känner igen mig i en hel del och det är så himla skönt.

Största skillnaden är väl att hon är peppad på att amma och att hon inte har ett djävla ex-jobb att slutföra men annars känns så mycket lika. Minns att jag kände igen mig i mycket av det hon skrev när hon var gravid också och jag älskar när sådant händer. Man tror att man är ensammast i världen och så hittar man en blogg eller en bok eller vad som helst och inser att man inte är det. Det är en ljuvlig känsla.

det där med amningen del II

Och - jag har slutat amma. Funderade och velade fram och tillbaka. Kunde inte bestämma mig men till slut var det en av BVC-sköterskorna som hjälpte mig via läkaren på vårdcentralen. Jag frågade läkaren vad hon trodde och berättade att jag har en teori om att min deppighet blev värre av amningen eftersom jag uppenbarligen är känslig för hormoner (hade väldigt svårt att hitta p-piller som inte gjorde mig deppig när jag var yngre) och att jag dessutom inte tyckte om det särskilt. Och hon gick och rådgjorde med de på BVC och då hade sköterskan spontant sagt att hon tyckte att jag skulle sluta amma vilket var det jag behövde höra för att kunna ta ett beslut. Tänkte att om jag bara blir en centimeter gladare av att sluta så är det värt det.

En annan sak som jag funderade en massa på och som också var en av huvudanledningarna till att jag bestämde mig för att sluta var även att jag hoppades på att jag skulle knyta an bättre till Trassel. Det var ju inte så att jag hatade att amma eller fick ångest av det men jag märkte att jag liksom "kopplade bort" när jag gav henne bröstet. Jag distanserade mig från henne och bara lät henne äta och ville få det överstökat så snabbt som möjligt. Detta gjorde dock att jag även distanserade mig från henne i känslomässigt och jag kom på mig själv med att ibland känna mig helt likgiltig inför henne vilket skrämde mig (i början var det ju massa känslor och även om jag var ledsen så tyckte jag ju massa om henne). Så när jag bestämde mig för att sluta tänkte jag att om det bara får mig att tycka om Trassel ett endaste gram mer så är det värt det.

Så jag började dra ner och bytte ut några mål mot ersättning och varvade sedan ersättning och bröstmjölk och pumpade ur när det blev för mycket. Och mina bröst är nog bra på att anpassa sig för det tog bara en dryg vecka och sedan ammade jag bara på natten. Och efter några dagar gick inte ens det för det fanns inte tillräckligt med mjölk och sista natten gjorde det bara ont för att Trassel försökte få ut mjölk fast brösten var helt tomma och då slutade jag nattamma och sedan dess har jag ammat någon enstaka gång när brösten blivit lite fyllda. Och som tur är går det jättebra med ersättningen, Trassel äter hipps ekologiska och verkar helnöjd och har inga problem med magen vilket också känns bra (bebisar kan tydligen bli förstoppade när de bara äter ersättning).

Nu när jag slutat helt och bara ger flaska och kan gå runt i mina vanliga kläder och slipper mata någon med mina bröst är jag faktiskt lite mindre deppig. Det kanske bara hjälpte några centimeter på deppigheten men jag tycker flera hundra gram mer om Trassel. Numera tittar jag på henne när jag ger henne mat och vi gosar och kramas på ett helt annat sätt. Och det är värt allt i världen. Till och med min mamma sa  häromdagen att "nu tittar du på henne när du matar, när du ammade lade du henne bara till bröstet och gjorde sedan något annat" (och hon var ändå tveksam till att jag skulle sluta amma först). Kanske tyckte jag mer illa om det än jag insåg då, kanske var problemet större än jag trodde.

Att sluta amma är i alla fall (näst kejsarsnittet) det absolut bästa beslutet jag tagit på länge. Och det har blivit lite bättre totalt sett också, jag bara önskar att det gick snabbare och att allt var över nu. För jag tror ju att allt kommer att bli bra och att jag till slut kommer att älska Trassel över allt annat och att jag kommer bli glad igen. Men det är så jobbigt att vänta på det och jag tycker faktiskt att jag var värd att få det bra med min bebis från början.

...det blev bara värre

När jag hade fått det där sammanbrottet hos MVC-bm på återbesöket fick jag ju en remiss till en psykolog på BUP och dit fick jag en tid i början av februari. Det var väl under kontroll då och först var jag där själv med Trassel och sedan efter två veckor med Jonas och Trassel.

Hon bad mig gå till en läkare för en medicinsk bedömning och först fick jag en tid en vecka fram i tiden men insåg snabbt att det inte skulle funka. Hade megaångest en kväll och kände inte igen mig och blev livrädd. Dagen efter ringde jag och fick en akuttid medan Jonas var hemma med Trassel. Och då blev jag remitterad till jourmottagningen på Huddinge och där har jag varit två gånger nu. Jag ska tillbaka dit för koll nästa vecka och de ska skicka en remiss till öppenvården så att jag dels får komma på en utredning och dels får en ny kontakt här där jag bor. Min gamla terapeut sitter ju i hemstaden och det funkar inte riktigt att åka ända dit nu.

Om knappt två veckor ska vi på möte på BUP igen och då ska jag förhoppningsvis få börja i en grupp med andra mammor som är deppiga och har fått bebisar. Hoppas väldigt mycket på den gruppen för jag orkar inte med allt längre och det är så sjukt jobbigt att inte ha någon att prata med.

Jag går ju på en vanlig föräldragrupp också på BVC och där var jag ganska ärlig med hur jag kände och ingen verkade titta snett på mig. Men samtidigt känns det som lite fel forum att sitta där och prata ut eftersom de flesta andra verkar vara lite mer "normallyckliga" (men det vet man ju iofs aldrig).

I dag när BVC-sköterskan som har gruppen började fråga om vi hade "varit iväg själva eller gjort några aktiviteter med bebisen" och huruvida vi "tyckte att det var svårt att komma iväg" var jag bara tyst. Orkade inte redogöra för hur jag åkte runt i halva Mälardalen och hängde i lagårdar med Trassel när hon var typ fem veckor eller att jag ständigt packar in henne i bilen eller vagnen och gör något bara för att slippa vara ensam med mig själv eller för att få hjälp att ta hand om min bebis. Jag vill inte framstå som dryg eller duktig men för mig är det inte det praktiska som är problemet. Det är det psykiska och känslomässiga som är så djävla tungt och svårt och konstigt.

Och när en av de andra mammorna sa "men man ska ju inte stressa fram sådant, man känner nog när man är redo att lämna bebisen första gången" berättade jag inte att jag även var ensam på fest när Trassel var fem veckor. Och att det var den bästa kvällen på länge. Och jag orkade inte berätta att jag inte vill något hellre än att lämna bort min bebis och för några timmar bara känna mig helt fri.

Men det finns en tjej som brukar sitta bredvid som verkar snäll och ganska lågmäld och inte verkar så käck. Vi har pratat lite och nu är vi vänner på facebook och vi pratade om att fika någon dag innan nästa möte. Kan nog vara skönt med någon i närheten som jag kanske kan prata lite med i alla fall. 

Jag trodde nog att det skulle bli bättre när jag började få hjälp och när jag liksom "tog tag" i problemen men jag vet inte, det känns mest som om det blivit lite värre. Kanske är det för mycket med ex-jobbet också men jag kan bara inte släppa det, då känns det som att jag skulle sugas ned i ett svart hål och aldrig mera komma ut. Jag måste ha kvar en del av mitt "yrkes/universitets-jag" annars har jag inget kvar att hålla fast i av den jag en gång var.

Men jag har i alla fall fått massa hjälp och stöd av min mamma och Js mamma som hjälper till med Trassel så att jag kan skriva och bara det är ju en enorm lättnad och guld värt. Att det sedan även är en lättnad psykiskt är ju bara bonus.

Och nu kan jag se ljuset i slutet av tunneln och försöker hålla ut. Den första april börjar J sin föräldraledighet och då kan jag börja "jobba heltid" och bara fokusera på ex-jobbet. Och jag kommer att kunna åka iväg utan att tänka på Trassel och på hur allt ska passa in med henne. Och jag kan vara borta när jag vill och åka på "jobbresa" i en vecka och bara sova hela nätterna. Men det jag hoppas på mest är att jag ska börja längta efter Trassel istället för att se henne som mitt krångliga "jobb". Jag vill ju också bli glad av att komma hem och träffa henne istället för att bara känna lättnad när kvällen kommer och J äntligen är hemma.

det blev bara mer...

Ja, det var ganska längesedan jag skrev något nu. För allt det där trevliga och bra som jag tänkte blev liksom aldrig av. Nu när jag ser tillbaka förstår jag inte hur jag någonsin orkat.

I slutet av januari pratade jag med min handledare och sa att jag ville bli klar med examensarbetet asap. Det skulle inte gå tills nästa redovisning som är i april men jag hoppas på att få ihop det tills i maj så att jag kan redovisa då och få ut mitt leg till sommaren. Annars blir nämligen min chef i sommar lite besviken. Så sedan dess har jag ständigt levt med examensarbetet på ena axeln vilket å ena sidan är bra eftersom jag tycker om att göra det (delvis för att det är min sista utpost i detta bebishav och delvis för att jag bara vill få undan allt asap och bli av med det) men å andra sidan är extremt stressande - särskilt när en liten bebis inte alltid vill sova och låta sin mamma skriva och läsa i fred.

Jag skrev även in mig på arbetsförmedlingen - var nog deras första "kund" med en sju-veckors-bebis. Tänkte att det var lika bra att finnas med i systemet eftersom jag inte plockar ut någon föräldrapenning och inte arbetar eller studerar MED CSN. Hade en ganska förstående handläggare som enbart bokade in rapportering via telefon under våren och ny utvärdering i slutet av maj då jag har sommarjobb. Hon sa till och med lite inofficiellt att "jag borde inte säga såhär men du kanske inte behöver söka tusen jobb i veckan, var lite med din bebis också". Bra handläggare.

Hela första halvan av februari ägnades åt att söka sommarjobb och prata med olika DV-chefer hit och dit. Var sjukt orolig för hur det skulle gå men (som vanligt) ordnade det sig till slut. Blev erbjuden sommarvikariat både på min gamla station söderöver, uppe i Borlänge och, till sist, här i södra Stockholm. Och så klart tackade jag ja till Stockholm - det är ju hemma, bara två mil bort!
Jag vill ju jobba på distrikt och jag vill ju bo i Stockholm så denna fot in i detta område är ju min smala lycka så nu gäller det bara att försöka få ut leget till sommaren och vara briljant hela sommaren så att jag får fortsätta i detta område på ett eller annat sätt. Det enda jobbiga var att det satte ytterligare press på ex-jobbet.

I slutet av februari åkte Jonas till New York på jobbresa i nästan en vecka. Jag höll på att få panik bara av tanken men det slutade med att jag körde honom till Arlanda och åkte ut till mina föräldrar och bodde där hela veckan för att sedan hämta upp honom igen när han kom hem. Det hade aldrig gått annars. Dels behövde jag hjälp med Trassel för att kunna ex-jobba och dels behövde jag hjälp med Trassel för att jag hela tiden var ledsen och deppig.

Sedan dess är det bara ex-jobb och ta hand om bebis som gäller. Och att försöka ta hand om mig mitt i allt detta men allt det kommer i nästa inlägg. Energin är slut för nu och ex-jobbet väntar.

det där med amningen

Ja, jag ville ju egentligen inte amma. Jag tyckte att det verkade jobbigt, läskigt och lite äckligt. Och ingen förstod mig - alla ba "men det är så praktiskt och nyttigt och tänk vad bra och det är ju natuuurligt". Till och med J som stått bakom mig gällande förlossningen och kejsarsnittet fick någon naturlighetsvurm och ba "ska du förneka vårt barn den bästa maten" osv. Sjukt jobbigt.

Till slut fick jag ett sammanbrott och lyckades nog förklara för J hur jag tänkte och kände och vi kom fram till en kompromiss. Jag skulle vara öppen för att amma när Trassel kom men han skulle inte hetsa om saken och om jag absolut inte ville skulle han hjälpa till att försvara mig mot ev amningstalibaner (obs att det var bm på specialistmödravården på SöS som använde uttrycket amningstalibaner om sin yrkeskår). Vi hade ju heller inget förlossningsbrev eftersom vi födde med planerat snitt så jag kunde inte skriva ned mina önskemål men vi pratade lite med både vår bm på MVC som tipsade om ekologisk ersättning pga hon är lite hippie och bm på SöS som sa att "det är bra att vara tydlig med att man inte vill amma eftersom vi bm på BB är lite amningstalibaner".

Så jag försökte vara öppen för idén med amning och tänkte att med lite tur får jag en sådan där knäpp som min svägerska fick på BB (först hade hon amningsfobi men när ungen var ute blev hon helt amningsbesatt) för då skulle alla andra bli nöjda.
Det hände ju dock inte utan Trassel kom och jag kände ingen större lust att hon skulle suga på mina bröst. En gång på uppvaket kom vår bm och frågade lite hurtigt om vi "skulle lägga bebisen vid bröstet" men då sa jag bara nej tack och så var det bra med det. Ganska skönt att ingen hetsade där och då men samtidigt var jag ju rätt pigg efter snittet så jag kunde försvara mig vilket kändes väldigt skönt. Och medan jag låg där och funderade så försökte J också lite med att jag skulle prova men då sa jag bara åt honom att sluta vilket han gjorde.

Dock hade jag inte räknat med Trassels envetenhet i det hela. Hon var ju sjukt vital för att vara en utsnittad bebis och låg på mitt bröst och letade och letade helt förgäves och ville inget hellre än att hitta något att dia på. Till slut tyckte jag så synd om henne att jag petade henne lite försiktigt i riktning mot bröstet bara för att hon skulle få någonting att göra och på två röda hade hon hittat det och tog ett perfekt tag och började hetsdia. Mycket konstig känsla men det gjorde inte ont eller var sjukt obehagligt så jag lät henne hållas eftersom hon blev så himla nöjd.

Därefter gjorde Trassel bara allt helt rätt (som det A-barn hon är hehe) och hon tog alltid perfekt tag om bröstet och diade precis enligt regelboken och aldrig gjorde det ont eller blev obehagligt (förutom det faktum att någon sög på ens bröst i tid och otid) så först lät jag henne hållas i några dagar för att hon skulle få råmjölk men helt plötsligt hade mjölken runnit till och jag ammade. Jag tyckte inte om det och tycker fortfarande inte om det men jag gör det för hennes skull och för att det ändå är lite praktiskt, framför allt på natten.

Det bra var dock att jag hela tiden kunde prata med bm på BB om ersättning och att jag kanske inte ville amma och att de lyssnade. Och kanske var det detta samt att amningshetsen uteblev som gjorde att jag faktiskt fortsatte att amma ändå, trots allt. Jag började till och med fråga om råd och be dem kolla att Trassel gjorde rätt för jag tänkte att om jag nu ska amma så är det ju bra att kunna lite i alla fall.

Dock är jag glad att jag inte läste amningsbroschyrerna vi fick förrän långt senare eftersom de definitivt hade haft en avskräckande effekt. Där står det ju bara gräsliga saker om smärta och bebisar som kommer att tvinga en att amma nonstop i flera månader och annat hemskt. Den enda som sagt något bra gällande det där var min terapeut som när vi diskuterade amning och jag uttryckte rädsla över att bebisen skulle vilja amma hela tiden sa "men det där kan man ju styra själv". Och det är ju sant.
Jag insåg nämligen snabbt att Trassel bara åt effektivt ca 10 min och därefter låg hon bara och "okynnessnuttade" vid bröstet. När jag insett det och rådfrågat BVC-tanten så började vi ge henne napp istället eftersom jag vägrar vara en mänsklig sådan. Och vips var matningsstunderna förkortade med typ två tredjedelar och bara det var ju en lättnad.

Jaha, och då satt jag där och ammade helt plötsligt och visste varken ut eller in. Vi ville ju ge flaska men eftersom mjölken rann till så bra vågade vi inte göra det förrän vi hade en bröstpump. Och jag började känna paniken eftersom jag var den enda som kunde mata henne och började känna mig så sjukt instängd.

När hon var ca tre veckor köpte vi i alla fall en bröstpump och gav en flaska ersättning medan jag pumpade ur bröstet och det gick jättebra. Lättnaden var enorm. Sedan dess har vi varierat genom att ge ersättning eller bröstmjölk i flaska eller så har jag ammat och det är så himla skönt att inte vara fast med Trassel, att inte vara den enda som kan ge henne mat. Det är även skönt att jag kan pumpa ur bröstmjölk och ge henne flaska om jag inte vill amma på dagarna (på nätterna är jag för lat).

Dessutom kommer det ju något ännu bättre ur detta och det är att J kan mata Trassel och således kan ta lika bra hand om henne som jag, även nu i början. J tycker att det är ännu mysigare att han också kan mata henne och jag behöver inte tänka på att vara nära henne hela tiden. Det var särskilt skönt nu när jag tog examen och hade en amningsovänlig balklänning på mig + var ifrån J och trassel stora delar av dagen.

Jag vet inte hur länge jag kommer att amma. Ibland känns det helt ok att göra den här uppoffringen för Trassels skull och ibland känns det bara jobbigt och då vill jag sluta direkt. Det beror liksom på dagsformen. Men när vi var hos vår superba bm på MVC och jag pratade om att allt kändes jobbigt så pratade vi även om amningen och då sa hon att det kunde finnas en poäng i att bestämma när jag ska sluta. Eftersom jag tycker att det är lite jobbigt kan det vara skönt att se ett slut på det. Tror att hon kan ha en poäng med det men har svårt att veta när det skulle vara lagom att sluta. Just nu tänker jag att jag slutar när J går på föräldraledighet i april och så får vi se hur det känns. Jag kan ju alltid ändra mig åt båda hållen om jag vill.

Ibland kan jag känna mig dum som inte vill amma, särskilt när det nu har gått så bra. Jag tänker att det vore bättre om jag hade kunnat "ge bort" min lyckade amning till någon som verkligen, verkligen ville amma men där det inte gått så bra. Tyvärr kan man ju inte välja hur det ska gå och samtidigt har jag ju delvis fått det bästa av två världar - en bebis som både kan dia och ta flaskan och glatt äter både ersättning och bröstmjölk. Kanske just det gick så bra eftersom vi började tidigt. Men jag hade aldrig stått ut annars. Nu har jag min frihet - jag kan gå och komma som jag vill när J är med Trassel och det är värt så enormt mycket i min värld. Annars tror jag att jag hade blivit förlossningsdeprimerad på riktigt.

melankoli och stillsam lycka

Igår var jag på BVC med Trassel för att väga och greja och det visade sig att jag dessutom skulle fylla i ett formulär för att kolla om jag var i riskzonen för en förlossningsdepression. Det var tydligen mest fokus på modern under detta besök och förutom att BVC-tanterna inte direkt inger förtroende gällande annat än hur bebisar utvecklas och mår dvs inte gällande mig själv så gick det ju ganska bra.

Troligen gick det mest bra för att jag en vecka tidigare suttit och gråtit satan hos min barnmorska från MVC som är ljuvlig och verkligen inger förtroende. Hon pratade och stöttade och ska hjälpa mig att få kontakt med någon jag kan prata med från barn- och ungdomspsykiatrin. Och nu känns allt bättre.

Det är verkligen inte så att jag har någon regelrätt förlossningsdepression eller psykos Jag hyser inga planer på att skada mig eller Trassel, jag vet mina gränser och jag är inte deprimerad på riktigt - det vet jag eftersom jag en gång varit där. Men ändå är allt det här med att ha fött barn så himla jobbigt och omtumlande och komplicerat. Och jag har ju en tendens i allmänhet att hamna i melankoli, eller helt enkelt att bitvis känna mig mer ledsen än andra. Och jag måste ta hand om mig mycket mer för att inte bli för trött eller utmattad för då mår jag bara ännu sämre och den senaste tiden har det inte funnits så mycket tid till något alls.

Nu när examen är avklarad och jag egentligen inte har något alls som jag måste göra så ska jag faktiskt försöka att ta hand om mig mer. Försöka att göra nytta och skriva ex-jobb och planera för sommaren men samtidigt ta det lite lugnt och njuta av Trassel när hon är ljuvlig. Som nu när hon ligger borta i spjälsängen och sover och är helt stilla och lugn (efter att ha gastat mest hela dagen) och gör små sovljud och är sötast av alla bebisar i hela världen.
Och jag ska försöka få lite struktur och få in lite träning (nu när jag äntligen kan) och framför allt försöka njuta av vintersol och vänner och lyxen att kunna disponera tiden helt fritt. Och hoppas att det hjälper mig att må bättre.

Och jag ska försöka skriva mer eftersom det också hjälper mig att må bättre och se saker klarare och jag ska läsa mer eftersom det ger mig styrka och inspiration. Dock ska jag rensa lite bland allt jag läser och bara behålla guldkornen nu när tiden är knappare. Jag har inte längre tid med krafs och idioter, jag vill bara ta in det som ger mig något på riktigt.

En av de bloggarna är i kroppen min. När jag läser där gråter jag ofta - lika många gånger av glädje och tacksamhet som för att det är så sorgligt alltsammans. Jag läser vad han skriver om barnen han aldrig kommer att få och känner en stillsam lycka över mitt liv och att Trassel är här - frisk och kry - och att jag fått uppleva detta. Och att min pappa fått uppleva detta. Orättvisan i att vara tvungen att dö för tidigt ger samtidigt insikten om livets skörhet och det faktum att det inte är konstigt att varje dag vara lycklig över att leva. Och vara lycklig över att alla jag älskar lever. Än så länge.

när Trassel var ny

Nu har jag börjat skriva lite om hur det var när Trassel föddes och var helt ny i världen. Dessa inlägg publicerar jag ungefär när de hände - dvs i december och framåt. Så man kan gå in på december 2012 och hitta nya inlägg ibland. Nu har jag till exempel skrivit om hur det var när Trassel föddes.

slutet, och början

Igår var det en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var dagen då jag tog examen från veterinärprogrammet och firade att 5,5 års ofattbara ansträngningar är över. Vi firade allt med en examensceremoni på UKK och därefter var det bal på slottet. Och idag kan jag inte ens tänka på gårdagen utan att börja gråta.

Jag gråter av saknad och lycka. Jag gråter för att dessa år gett mig så mycket som jag velat ha. Jag gråter för alla de fantastiska vänner jag hittat. Och för alla fiender som jag älskat att hata. Jag gråter för alla de dagar och nätter vi kämpat och pluggat och hjälpt varandra. Jag gråter för att gårdagen var en så perfekt avslutning och för att vi fick fira vårt hårda jobb på ett så storslaget sätt. Jag gråter för att jag är bakfull och sentimental och för att tanken på varenda liten detalj får mig att bli nostalgisk. Jag gråter för att det är över och för att en väldigt speciell period i mitt liv är slut. Och för att även om det var en evighet känns det som om jag började igår.

Nu är jag här, nu är jag framme. Och jag blev inte bara veterinär utan även en bättre människa. Min handledare höll i egenskap av inspektor ett tal på balen igår där hon sa att det viktigaste av allt är att vara en bra människa. Och jag tycker att jag är närmare det målet nu än då.

Framför allt har jag ett bättre liv och det beror inte bara på att jag nu har ett yrke som gör att jag kan försörja mig och ge mig själv ett bra liv. Det beror också på att jag har träffat J som är en av de bästa människorna i världen och som jag älskar över allt annat. Och det beror på att lilla Trassel i detta nu ligger mellan oss och snusar med sitt duniga huvud och sina minimala falanger och sin lilla, lilla mjuka kropp som man bara vill krama hela tiden.

Jag har även fått en massa fantastiska vänner som högst troligt kommer att vara en del av mig resten av mitt liv. Och jag hade aldrig träffat dem om det inte vore för att vi alla blev antagna till veterinärprogrammet hösten 2007.
På vår privata examensfest förra helgen höll jag ett välkomsttal där jag pratade om när vi började. Hur orolig jag var för att inte hitta någon att umgås med under alla dessa år. Och hur oron var helt obefogad eftersom jag hittade de allra bästa.

Och med de allra bästa och våra ljuvliga familjer och vänner firade vi igår alla dessa år tillsammans. Det har varit de jobbigaste men bästa åren i mitt liv och nu när de är över vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Jag har ju givetvis kvar större delen av mitt examensarbete att slutföra under våren. Och jag måste hitta ett jobb till sommaren då J ska vara hemma med Trassel. Och det är ju en hel del jobb med att se till att Trassel trivs med livet. Men allt det där är praktiska grejer och det kommer inte att fylla tillräckligt inuti mig. Det kommer inte att fylla tomrummet efter alla dessa människor som med sin närvaro gjort mitt liv uthärdligt dessa 5,5 år. Det kommer inte att lindra saknaden efter att tvingas träffa dem varje dag i skolan och umgås alla lediga stunder i ett annars späckat schema.
Det kommer inte trösta att vi högst troligt kommer att höras varje dag och ses med jämna mellanrum. För det kommer att vara som att helt plötsligt förlora någonting man vant sig vid ska finnas där - varje dag, varje minut. Och det kommer att vara så sorgligt att jag nog kommer att gråta lite igen. En annan dag också.

Emma, Johanna, Martin, Karin, Ellen, Frans, Cissi, Karin, Mia, Niclas och Dinah. Ni är det bästa som hänt mig under dessa år. För utan er hade jag inte varit någonting och inte haft ett jota. Inte ens J (eftersom det var ni som hetsade mig till att dejta honom). Och för det och allt annat är jag er evigt tacksamma.

2012

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?
Jag jobbade som veterinär för första gången. Det var inte så läskigt som jag trodde även om jag ibland vill dö av trötthet och hade hjärtat i halsgropen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, min kompis Y fick en son i våras. Och jag fick precis veta att en av mina bästa vänner ska ha sitt andra barn nästa år. Annars var jag mest i sällskap av idioter i min klass som också födde barn nu under hösten och givetvis skulle prata graviditet etc med mig trots att jag hatar dem.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, som tur är inte men jag har varit så rädd att min pappa ska dö och aldrig hinna se Trassel eller vara med på min examen.

Vilka länder besökte du?
Kroatien med J. Välförtjänt semester.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Mera tid att leva och umgås med familj och vänner. Mera hälsa och lycka till de jag tycker om.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Den 3 december när vår dotter Trassel föddes.

Vad var din största framgång 2012?
Att jag klarade skolan och jobbade som veterinär trots att jag var gravid och mådde illa som satan hela första delen av graviditeten. Att jag gjorde bukpunktat på en häst i fält alldeles själv och räddade ett föl. Att jag tjänade en massa pengar.

Största misstaget?
Att jag inte njöt mer av graviditeten utan bara jobbade och fixade. Att jag inte förberedde mig mera mentalt på Trassel. Att jag valde fel handledare till mitt ex-jobb till en början.

Bästa köpet?
Alla söta kläder till Trassel och upprustningen av vår segelbåt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, Trassel och bensin.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jobbet och att bo med E hela sommaren. Att Trassel kom ut och var en frisk och enkel bebis. Mina kompisar i skolan och vår facebooksida där vi kan umgås trots att vi inte kan ses.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Strövtåg i hembygden med Mando Diao.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Går oftast upp och ned men har nog ändå varit mera glad. Saker och ting har ändå gått bra.

Vad önskar du att du gjort mer?
Umgåtts med familj och vänner, seglat och skrivit mer.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Pratat med idioter.

Blev du kär i år?
Ja, i Trassel, J och alla mina vänner.

Favoritprogram på TV?
Hinner typ aldrig titta på tv men jag streamade Gossip girl och tittade ibland på "På spåret" med J.

Bästa boken du läste i år?
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Stordjurs-, häst- och smådjurs-vademecum.

Största musikaliska upptäckten?
Allt möjligt. Gillar nya låtar hela tiden.

Något du önskade dig och fick?
En frisk dotter och ett välbetalt sommarjobb.

Något du önskade dig och inte fick?
Blommor och överraskningar samt svindyr hudvård från Decleor (den köpte jag själv istället).

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Mådde illa hos mina föräldrar.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att försäkringskassan inte gjort så mycket fel och varit så ineffektiva att jag inte får någon ordentlig sjukpenning förrän i höst.

Vad fick dig att må bra?
Segling till Norrpada, att sitta ensam i veterinärbilen och lyssna på P1, mina vänner och min familj. Att många djurägare verkade uppskatta mitt arbete i somras.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen, är sällan sugen på kändisar.

Vem saknade du?
Min mormor och alla mina bästa i klassen som jag inte träffat lika mycket nu under hösten.

De bästa nya människorna du träffade?
Trassel.

Mest stolt över?
Att jag jobbade som veterinär för första gången. Att jag klarade av graviditeten och förlossningen trots att allt var jobbigt och att jag stod på mig och valde att föda med planerat kejsarsnitt. Det gjorde att allt blev bra med Trassel.

Högsta önskan just nu?
Att alla jag älskar ska få vara friska och må bra och att min pappa ska leva så länge som möjligt och så länge han har ett bra liv och mår bra. Att allt ska gå bra med Trassel. Att få ett bra och kul jobb som veterinär.

jul och nyår

Vi firade jul hos Js bror och hans familj vilket visade sig bli en ljuvlig historia. Vi åkte dit dagen innan julafton och fick deras master bedroom precis vid toaletten och snusade i en stor säng med Trassel hela helgen.

Och inget behövde vi göra utan maten stod ständigt på bordet, det fanns godis i överflöd och jag fick dricka vin och glögg när jag ville. Och Trassel blev bortskämd eftersom det ständigt fanns en famn som ville bära en liten, liten bebis. På julafton gick jag och Trassel världens längsta promenad och tittade på snön och hästarna och alla tusen mistlar som finns på norra Ekerö.

Det enda som var jobbigt var när julklapparna skulle delas ut och alla de äldre barnen löpte amok under granen och slet upp hälften av sina tusen paket, tröttnade pga fick för mycket och inte ens märkte eller tackade för de julklappar som vi köpt (vi försökte vara pedagogiska och köpa genomtänkta böcker men det hade vi inget för). Där och då bestämde vi oss för att Trassel och hennes framtida syskon aldrig ska få sådär mycket paket och att de alltid ska ha så lite saker att de i alla fall uppskattar de flesta av dem.

Vi fastnade där till annandagen för att allt var så trevligt och då åkte vi till Js pappa och hans nya familj innan vi kom hem och var tvungna att ta en paus. För sedan skulle vi fortsätta ut till Ön och hänga lite med mina föräldrar innan nyår som vi skulle fira med min syssling på hennes gård. Men deras ridhus höll på rasa pga tusen kilo snö så det blev inget firande hos henne utan vi stannade på Ön och firade med mina brorsbarn och deras respektive istället.

Min brorson har ju jobbat som kock så trots kort varsel räckte maten även till oss och var så god att vi höll på att gå upp i atomer. Vi bidrog med champagne och amarone och allt var ljuvligt. Ganska lugnt och disigt tolvslag på berget ovanför färjan med Trassel i vagnen och champagne och en festcigarett trots amningen. Undrar om nikotinet gick över i mjölken eller om Trassel bara ville fira det nya året för när vi kom hem vid halv tre var hon helpeppad och sprattlade och var glad i nästan en timme medan hennes föräldrar höll på att somna av utmattning.

I dag har vi promenerat och ätit hamburgare och softat. Sedan skulle vi precis packa in allt i bilen för att åka hemåt eftersom vår svarta katt ska till tandis i morgon men då hörde jag ett pysande ljud och det visade sig att vi hade kört på en skruv och fått punka. Så allt får skötas i panik imorgon istället. Härligt.