sammanbrott 2.0

Jag tror att det faktum att spädisgruppen blev inställd tillsammans med att jag inte får någon annan hjälp blev droppen. Jag är så extremt skör och stressad att jag hela tiden går som på en smal kant tiotusen meter upp i luften och bara längtar efter att få hoppa. Även om jag inte alls vill (är alltså inte alls suicidal - det är bara en liknelse).

Fick nämligen ett totalt psykbryt i tisdags kväll och gjorde en sådan där sak som man egentligen inte får göra - jag bara försvann. Jag skulle lägga Trassel och hon var lite bökig men ganska lugn till en början men efter ett tag blev hon arg och började skrika och ingenting hjälpte eller var bra. Hon hade precis ätit en timme tidigare men tänkte att jag skulle testa med mat bara för att utesluta att hon var hungrig och då började J kritisera mig och säga att det var helt fel att ge henne mat och att det inte kunde vara det och att om jag gav mat skulle jag få ta hand om henne för då skulle allt bli värre osvosv. Varpå jag blev arg och sa att han skulle ta hand om henne men då skulle han hålla på och göra klart i köket innan och jag kan inte med att bara lämna henne ensam när hon skriker som en galning (vilket iofs är bra). Hade kollat blöjan och allt och hittade verkligen ingen anledning till att hon skrek men J kom upp och tog henne och skulle prompt kolla blöjan och precis där var det som om något gick sönder.

Jag kände mig så extremt motarbetad, överflödig och värdelös att jag inte visste var jag skulle ta vägen men jag var ju tvungen att ta vägen någonstans. Mumlade till J att jag var tvungen att komma iväg ett tag, gick ut och satte mig i bilen och bara körde. Först till en mack för att köpa cigg och sedan körde jag bara runt på måfå. Ringde till ex-kombon men hon jobbade till tio och då ringde jag bästa E och pratade en massa samtidigt som jag stod vid vattnet och frös och rökte. Hämtade ex-kombon på jobbet och på vägen dit ringde jag Josie som också fick hjälpa till att få ur mig allt. Och sedan åkte vi hem till ex-kombons nya storlya där hon bor med sin kille och deras kompis ch där allt känns mjukt och ganska tryggt och så drack vi te och rökte och pratade en massa. Kände mig fortfarande helt rutten och visste inte hur jag skulle göra men jag stannade kvar och sov över. Låg och tänkte tusen jobbiga tankar i mörkret och försökte komma på hur jag skulle formulera mig i ett sms till J eller om jag skulle ringa. Problemet var att jag somnade medan jag tänkte och vid halv tre vaknade jag av att J ringde och var sjukt arg och orolig (med all rätt). Vi pratade lite, det kändes minimalt men bättre och jag åkte hem mitt i natten. Dagen efter när jag vaknade kändes allt som en dröm men med tomhet kvar. Vi har pratat lite och jag har lovat att inte göra så igen och försökt förklara hur jag kände och varför allt blev för mycket men jag vet inte om J förstår riktigt men det kändes i alla fall lite bättre.

Bakgrunden är nog ganska mycket att jag och J har så svårt att komma överens och diskutera saker kring Trassel. Han känner alltid en massa och blir så sjukt engagerad och känslosam medan jag försöker läsa och förstå och basera allt på fakta. Och jag blir så trött på att J aldrig tror på mig fast jag ofta läst det jag pratar om i en bok eller i alla fall har en ganska bra källa till det jag tycker och då blir jag sur och J blir fientlig och så blir det alltid gråt och tandagnisslan.

J är ju en sjukt engagerad och bra pappa till Trassel och jag antar att det är där det skär sig eftersom han blir så väldigt känslomässig och orolig medan jag (tyvärr) inte bryr mig på samma sätt - eller snarare är det väl så att jag bryr mig om mig själv först och Trassel sedan på något konstigt sätt. Jag ville att hon skulle sova i egen säng för jag klarade inte av att sova bra med henne bredvid mig och likadant vill jag lära henne sova hela natten för att jag behöver min sömn osv osv. Och då tycker J att jag är egoistisk och inte bryr mig om henne men samtidigt - det är ju det jag gör för jag måste ju funka för att vara en bra mamma och det gör jag inte alltid nu. Och jag känner mig ju redan som en ganska dålig mamma pga mina bristande känslor och problemen med att knyta an och då blir Js kritik som extra salt i såren.

Dessutom har vi extremt svårt att kommunicera och jag tycker att det känns som om J blivit en annan människa i sin papparoll medan jag känner mig mer som vanligt + alla jobbiga känslor och allt depp. Och vi bara bråkar och jag orkar inte med det när jag redan är ledsen, trött och deppig och dessutom måste försöka skriva på ex-jobbet hela dagarna. Och jag försöker förklarar för J hur dåligt jag mår och hur allting känns med ibland upplever jag det som att han inte vill förstå. Han pratar bara om att det nog är normalt och att "alla är ju ledsna" men jag vet ju att som jag mår nu är långt ifrån normalt. Och jag försöker förklara hur lättad jag är över att inte amma och hur mycket bättre jag känner för Trassel men jag tror inte att han vill höra det eftersom han tycker att amningen är så viktig. Han pratar om att jag måste offra mig för det ska man göra när man får barn osv osv och då blir jag tokig för jag mådde ju så sjukt dåligt av amningen och att offra så mycket av mig själv vill jag aldrig göra igen. Men han förstår inte den biten alls och tycker typ att jag mår likadant som innan jag slutade amma (väldigt mycket önsketänkande från hans sida).

Nu låter J ganska mycket som en bov och i tisdags kväll när jag hade mitt psykbryt var jag helt övertygad om att inget någonsin skulle gå att lösa och att jag var värdelös och att J inte ville ha mig och att det var bäst att jag inte fanns etc men redan dagen efter kändes det ju lite bättre och jag kunde se lite mer realistiskt på saken så nu känns det ok men inte bra. Längtar nu mer än någonsin till parterapin. Och hoppas att jag någonsin kommer iväg till den där spädisgruppen eller får tag på läkaren så att jag kan få lite mer hjälp själv. Klarar inte av att hantera allt inom mig på egen hand längre.