det där med amningen

Ja, jag ville ju egentligen inte amma. Jag tyckte att det verkade jobbigt, läskigt och lite äckligt. Och ingen förstod mig - alla ba "men det är så praktiskt och nyttigt och tänk vad bra och det är ju natuuurligt". Till och med J som stått bakom mig gällande förlossningen och kejsarsnittet fick någon naturlighetsvurm och ba "ska du förneka vårt barn den bästa maten" osv. Sjukt jobbigt.

Till slut fick jag ett sammanbrott och lyckades nog förklara för J hur jag tänkte och kände och vi kom fram till en kompromiss. Jag skulle vara öppen för att amma när Trassel kom men han skulle inte hetsa om saken och om jag absolut inte ville skulle han hjälpa till att försvara mig mot ev amningstalibaner (obs att det var bm på specialistmödravården på SöS som använde uttrycket amningstalibaner om sin yrkeskår). Vi hade ju heller inget förlossningsbrev eftersom vi födde med planerat snitt så jag kunde inte skriva ned mina önskemål men vi pratade lite med både vår bm på MVC som tipsade om ekologisk ersättning pga hon är lite hippie och bm på SöS som sa att "det är bra att vara tydlig med att man inte vill amma eftersom vi bm på BB är lite amningstalibaner".

Så jag försökte vara öppen för idén med amning och tänkte att med lite tur får jag en sådan där knäpp som min svägerska fick på BB (först hade hon amningsfobi men när ungen var ute blev hon helt amningsbesatt) för då skulle alla andra bli nöjda.
Det hände ju dock inte utan Trassel kom och jag kände ingen större lust att hon skulle suga på mina bröst. En gång på uppvaket kom vår bm och frågade lite hurtigt om vi "skulle lägga bebisen vid bröstet" men då sa jag bara nej tack och så var det bra med det. Ganska skönt att ingen hetsade där och då men samtidigt var jag ju rätt pigg efter snittet så jag kunde försvara mig vilket kändes väldigt skönt. Och medan jag låg där och funderade så försökte J också lite med att jag skulle prova men då sa jag bara åt honom att sluta vilket han gjorde.

Dock hade jag inte räknat med Trassels envetenhet i det hela. Hon var ju sjukt vital för att vara en utsnittad bebis och låg på mitt bröst och letade och letade helt förgäves och ville inget hellre än att hitta något att dia på. Till slut tyckte jag så synd om henne att jag petade henne lite försiktigt i riktning mot bröstet bara för att hon skulle få någonting att göra och på två röda hade hon hittat det och tog ett perfekt tag och började hetsdia. Mycket konstig känsla men det gjorde inte ont eller var sjukt obehagligt så jag lät henne hållas eftersom hon blev så himla nöjd.

Därefter gjorde Trassel bara allt helt rätt (som det A-barn hon är hehe) och hon tog alltid perfekt tag om bröstet och diade precis enligt regelboken och aldrig gjorde det ont eller blev obehagligt (förutom det faktum att någon sög på ens bröst i tid och otid) så först lät jag henne hållas i några dagar för att hon skulle få råmjölk men helt plötsligt hade mjölken runnit till och jag ammade. Jag tyckte inte om det och tycker fortfarande inte om det men jag gör det för hennes skull och för att det ändå är lite praktiskt, framför allt på natten.

Det bra var dock att jag hela tiden kunde prata med bm på BB om ersättning och att jag kanske inte ville amma och att de lyssnade. Och kanske var det detta samt att amningshetsen uteblev som gjorde att jag faktiskt fortsatte att amma ändå, trots allt. Jag började till och med fråga om råd och be dem kolla att Trassel gjorde rätt för jag tänkte att om jag nu ska amma så är det ju bra att kunna lite i alla fall.

Dock är jag glad att jag inte läste amningsbroschyrerna vi fick förrän långt senare eftersom de definitivt hade haft en avskräckande effekt. Där står det ju bara gräsliga saker om smärta och bebisar som kommer att tvinga en att amma nonstop i flera månader och annat hemskt. Den enda som sagt något bra gällande det där var min terapeut som när vi diskuterade amning och jag uttryckte rädsla över att bebisen skulle vilja amma hela tiden sa "men det där kan man ju styra själv". Och det är ju sant.
Jag insåg nämligen snabbt att Trassel bara åt effektivt ca 10 min och därefter låg hon bara och "okynnessnuttade" vid bröstet. När jag insett det och rådfrågat BVC-tanten så började vi ge henne napp istället eftersom jag vägrar vara en mänsklig sådan. Och vips var matningsstunderna förkortade med typ två tredjedelar och bara det var ju en lättnad.

Jaha, och då satt jag där och ammade helt plötsligt och visste varken ut eller in. Vi ville ju ge flaska men eftersom mjölken rann till så bra vågade vi inte göra det förrän vi hade en bröstpump. Och jag började känna paniken eftersom jag var den enda som kunde mata henne och började känna mig så sjukt instängd.

När hon var ca tre veckor köpte vi i alla fall en bröstpump och gav en flaska ersättning medan jag pumpade ur bröstet och det gick jättebra. Lättnaden var enorm. Sedan dess har vi varierat genom att ge ersättning eller bröstmjölk i flaska eller så har jag ammat och det är så himla skönt att inte vara fast med Trassel, att inte vara den enda som kan ge henne mat. Det är även skönt att jag kan pumpa ur bröstmjölk och ge henne flaska om jag inte vill amma på dagarna (på nätterna är jag för lat).

Dessutom kommer det ju något ännu bättre ur detta och det är att J kan mata Trassel och således kan ta lika bra hand om henne som jag, även nu i början. J tycker att det är ännu mysigare att han också kan mata henne och jag behöver inte tänka på att vara nära henne hela tiden. Det var särskilt skönt nu när jag tog examen och hade en amningsovänlig balklänning på mig + var ifrån J och trassel stora delar av dagen.

Jag vet inte hur länge jag kommer att amma. Ibland känns det helt ok att göra den här uppoffringen för Trassels skull och ibland känns det bara jobbigt och då vill jag sluta direkt. Det beror liksom på dagsformen. Men när vi var hos vår superba bm på MVC och jag pratade om att allt kändes jobbigt så pratade vi även om amningen och då sa hon att det kunde finnas en poäng i att bestämma när jag ska sluta. Eftersom jag tycker att det är lite jobbigt kan det vara skönt att se ett slut på det. Tror att hon kan ha en poäng med det men har svårt att veta när det skulle vara lagom att sluta. Just nu tänker jag att jag slutar när J går på föräldraledighet i april och så får vi se hur det känns. Jag kan ju alltid ändra mig åt båda hållen om jag vill.

Ibland kan jag känna mig dum som inte vill amma, särskilt när det nu har gått så bra. Jag tänker att det vore bättre om jag hade kunnat "ge bort" min lyckade amning till någon som verkligen, verkligen ville amma men där det inte gått så bra. Tyvärr kan man ju inte välja hur det ska gå och samtidigt har jag ju delvis fått det bästa av två världar - en bebis som både kan dia och ta flaskan och glatt äter både ersättning och bröstmjölk. Kanske just det gick så bra eftersom vi började tidigt. Men jag hade aldrig stått ut annars. Nu har jag min frihet - jag kan gå och komma som jag vill när J är med Trassel och det är värt så enormt mycket i min värld. Annars tror jag att jag hade blivit förlossningsdeprimerad på riktigt.

melankoli och stillsam lycka

Igår var jag på BVC med Trassel för att väga och greja och det visade sig att jag dessutom skulle fylla i ett formulär för att kolla om jag var i riskzonen för en förlossningsdepression. Det var tydligen mest fokus på modern under detta besök och förutom att BVC-tanterna inte direkt inger förtroende gällande annat än hur bebisar utvecklas och mår dvs inte gällande mig själv så gick det ju ganska bra.

Troligen gick det mest bra för att jag en vecka tidigare suttit och gråtit satan hos min barnmorska från MVC som är ljuvlig och verkligen inger förtroende. Hon pratade och stöttade och ska hjälpa mig att få kontakt med någon jag kan prata med från barn- och ungdomspsykiatrin. Och nu känns allt bättre.

Det är verkligen inte så att jag har någon regelrätt förlossningsdepression eller psykos Jag hyser inga planer på att skada mig eller Trassel, jag vet mina gränser och jag är inte deprimerad på riktigt - det vet jag eftersom jag en gång varit där. Men ändå är allt det här med att ha fött barn så himla jobbigt och omtumlande och komplicerat. Och jag har ju en tendens i allmänhet att hamna i melankoli, eller helt enkelt att bitvis känna mig mer ledsen än andra. Och jag måste ta hand om mig mycket mer för att inte bli för trött eller utmattad för då mår jag bara ännu sämre och den senaste tiden har det inte funnits så mycket tid till något alls.

Nu när examen är avklarad och jag egentligen inte har något alls som jag måste göra så ska jag faktiskt försöka att ta hand om mig mer. Försöka att göra nytta och skriva ex-jobb och planera för sommaren men samtidigt ta det lite lugnt och njuta av Trassel när hon är ljuvlig. Som nu när hon ligger borta i spjälsängen och sover och är helt stilla och lugn (efter att ha gastat mest hela dagen) och gör små sovljud och är sötast av alla bebisar i hela världen.
Och jag ska försöka få lite struktur och få in lite träning (nu när jag äntligen kan) och framför allt försöka njuta av vintersol och vänner och lyxen att kunna disponera tiden helt fritt. Och hoppas att det hjälper mig att må bättre.

Och jag ska försöka skriva mer eftersom det också hjälper mig att må bättre och se saker klarare och jag ska läsa mer eftersom det ger mig styrka och inspiration. Dock ska jag rensa lite bland allt jag läser och bara behålla guldkornen nu när tiden är knappare. Jag har inte längre tid med krafs och idioter, jag vill bara ta in det som ger mig något på riktigt.

En av de bloggarna är i kroppen min. När jag läser där gråter jag ofta - lika många gånger av glädje och tacksamhet som för att det är så sorgligt alltsammans. Jag läser vad han skriver om barnen han aldrig kommer att få och känner en stillsam lycka över mitt liv och att Trassel är här - frisk och kry - och att jag fått uppleva detta. Och att min pappa fått uppleva detta. Orättvisan i att vara tvungen att dö för tidigt ger samtidigt insikten om livets skörhet och det faktum att det inte är konstigt att varje dag vara lycklig över att leva. Och vara lycklig över att alla jag älskar lever. Än så länge.

när Trassel var ny

Nu har jag börjat skriva lite om hur det var när Trassel föddes och var helt ny i världen. Dessa inlägg publicerar jag ungefär när de hände - dvs i december och framåt. Så man kan gå in på december 2012 och hitta nya inlägg ibland. Nu har jag till exempel skrivit om hur det var när Trassel föddes.

slutet, och början

Igår var det en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var dagen då jag tog examen från veterinärprogrammet och firade att 5,5 års ofattbara ansträngningar är över. Vi firade allt med en examensceremoni på UKK och därefter var det bal på slottet. Och idag kan jag inte ens tänka på gårdagen utan att börja gråta.

Jag gråter av saknad och lycka. Jag gråter för att dessa år gett mig så mycket som jag velat ha. Jag gråter för alla de fantastiska vänner jag hittat. Och för alla fiender som jag älskat att hata. Jag gråter för alla de dagar och nätter vi kämpat och pluggat och hjälpt varandra. Jag gråter för att gårdagen var en så perfekt avslutning och för att vi fick fira vårt hårda jobb på ett så storslaget sätt. Jag gråter för att jag är bakfull och sentimental och för att tanken på varenda liten detalj får mig att bli nostalgisk. Jag gråter för att det är över och för att en väldigt speciell period i mitt liv är slut. Och för att även om det var en evighet känns det som om jag började igår.

Nu är jag här, nu är jag framme. Och jag blev inte bara veterinär utan även en bättre människa. Min handledare höll i egenskap av inspektor ett tal på balen igår där hon sa att det viktigaste av allt är att vara en bra människa. Och jag tycker att jag är närmare det målet nu än då.

Framför allt har jag ett bättre liv och det beror inte bara på att jag nu har ett yrke som gör att jag kan försörja mig och ge mig själv ett bra liv. Det beror också på att jag har träffat J som är en av de bästa människorna i världen och som jag älskar över allt annat. Och det beror på att lilla Trassel i detta nu ligger mellan oss och snusar med sitt duniga huvud och sina minimala falanger och sin lilla, lilla mjuka kropp som man bara vill krama hela tiden.

Jag har även fått en massa fantastiska vänner som högst troligt kommer att vara en del av mig resten av mitt liv. Och jag hade aldrig träffat dem om det inte vore för att vi alla blev antagna till veterinärprogrammet hösten 2007.
På vår privata examensfest förra helgen höll jag ett välkomsttal där jag pratade om när vi började. Hur orolig jag var för att inte hitta någon att umgås med under alla dessa år. Och hur oron var helt obefogad eftersom jag hittade de allra bästa.

Och med de allra bästa och våra ljuvliga familjer och vänner firade vi igår alla dessa år tillsammans. Det har varit de jobbigaste men bästa åren i mitt liv och nu när de är över vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Jag har ju givetvis kvar större delen av mitt examensarbete att slutföra under våren. Och jag måste hitta ett jobb till sommaren då J ska vara hemma med Trassel. Och det är ju en hel del jobb med att se till att Trassel trivs med livet. Men allt det där är praktiska grejer och det kommer inte att fylla tillräckligt inuti mig. Det kommer inte att fylla tomrummet efter alla dessa människor som med sin närvaro gjort mitt liv uthärdligt dessa 5,5 år. Det kommer inte att lindra saknaden efter att tvingas träffa dem varje dag i skolan och umgås alla lediga stunder i ett annars späckat schema.
Det kommer inte trösta att vi högst troligt kommer att höras varje dag och ses med jämna mellanrum. För det kommer att vara som att helt plötsligt förlora någonting man vant sig vid ska finnas där - varje dag, varje minut. Och det kommer att vara så sorgligt att jag nog kommer att gråta lite igen. En annan dag också.

Emma, Johanna, Martin, Karin, Ellen, Frans, Cissi, Karin, Mia, Niclas och Dinah. Ni är det bästa som hänt mig under dessa år. För utan er hade jag inte varit någonting och inte haft ett jota. Inte ens J (eftersom det var ni som hetsade mig till att dejta honom). Och för det och allt annat är jag er evigt tacksamma.

2012

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?
Jag jobbade som veterinär för första gången. Det var inte så läskigt som jag trodde även om jag ibland vill dö av trötthet och hade hjärtat i halsgropen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, min kompis Y fick en son i våras. Och jag fick precis veta att en av mina bästa vänner ska ha sitt andra barn nästa år. Annars var jag mest i sällskap av idioter i min klass som också födde barn nu under hösten och givetvis skulle prata graviditet etc med mig trots att jag hatar dem.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, som tur är inte men jag har varit så rädd att min pappa ska dö och aldrig hinna se Trassel eller vara med på min examen.

Vilka länder besökte du?
Kroatien med J. Välförtjänt semester.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Mera tid att leva och umgås med familj och vänner. Mera hälsa och lycka till de jag tycker om.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Den 3 december när vår dotter Trassel föddes.

Vad var din största framgång 2012?
Att jag klarade skolan och jobbade som veterinär trots att jag var gravid och mådde illa som satan hela första delen av graviditeten. Att jag gjorde bukpunktat på en häst i fält alldeles själv och räddade ett föl. Att jag tjänade en massa pengar.

Största misstaget?
Att jag inte njöt mer av graviditeten utan bara jobbade och fixade. Att jag inte förberedde mig mera mentalt på Trassel. Att jag valde fel handledare till mitt ex-jobb till en början.

Bästa köpet?
Alla söta kläder till Trassel och upprustningen av vår segelbåt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, Trassel och bensin.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jobbet och att bo med E hela sommaren. Att Trassel kom ut och var en frisk och enkel bebis. Mina kompisar i skolan och vår facebooksida där vi kan umgås trots att vi inte kan ses.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Strövtåg i hembygden med Mando Diao.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Går oftast upp och ned men har nog ändå varit mera glad. Saker och ting har ändå gått bra.

Vad önskar du att du gjort mer?
Umgåtts med familj och vänner, seglat och skrivit mer.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Pratat med idioter.

Blev du kär i år?
Ja, i Trassel, J och alla mina vänner.

Favoritprogram på TV?
Hinner typ aldrig titta på tv men jag streamade Gossip girl och tittade ibland på "På spåret" med J.

Bästa boken du läste i år?
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Stordjurs-, häst- och smådjurs-vademecum.

Största musikaliska upptäckten?
Allt möjligt. Gillar nya låtar hela tiden.

Något du önskade dig och fick?
En frisk dotter och ett välbetalt sommarjobb.

Något du önskade dig och inte fick?
Blommor och överraskningar samt svindyr hudvård från Decleor (den köpte jag själv istället).

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Mådde illa hos mina föräldrar.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att försäkringskassan inte gjort så mycket fel och varit så ineffektiva att jag inte får någon ordentlig sjukpenning förrän i höst.

Vad fick dig att må bra?
Segling till Norrpada, att sitta ensam i veterinärbilen och lyssna på P1, mina vänner och min familj. Att många djurägare verkade uppskatta mitt arbete i somras.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen, är sällan sugen på kändisar.

Vem saknade du?
Min mormor och alla mina bästa i klassen som jag inte träffat lika mycket nu under hösten.

De bästa nya människorna du träffade?
Trassel.

Mest stolt över?
Att jag jobbade som veterinär för första gången. Att jag klarade av graviditeten och förlossningen trots att allt var jobbigt och att jag stod på mig och valde att föda med planerat kejsarsnitt. Det gjorde att allt blev bra med Trassel.

Högsta önskan just nu?
Att alla jag älskar ska få vara friska och må bra och att min pappa ska leva så länge som möjligt och så länge han har ett bra liv och mår bra. Att allt ska gå bra med Trassel. Att få ett bra och kul jobb som veterinär.

jul och nyår

Vi firade jul hos Js bror och hans familj vilket visade sig bli en ljuvlig historia. Vi åkte dit dagen innan julafton och fick deras master bedroom precis vid toaletten och snusade i en stor säng med Trassel hela helgen.

Och inget behövde vi göra utan maten stod ständigt på bordet, det fanns godis i överflöd och jag fick dricka vin och glögg när jag ville. Och Trassel blev bortskämd eftersom det ständigt fanns en famn som ville bära en liten, liten bebis. På julafton gick jag och Trassel världens längsta promenad och tittade på snön och hästarna och alla tusen mistlar som finns på norra Ekerö.

Det enda som var jobbigt var när julklapparna skulle delas ut och alla de äldre barnen löpte amok under granen och slet upp hälften av sina tusen paket, tröttnade pga fick för mycket och inte ens märkte eller tackade för de julklappar som vi köpt (vi försökte vara pedagogiska och köpa genomtänkta böcker men det hade vi inget för). Där och då bestämde vi oss för att Trassel och hennes framtida syskon aldrig ska få sådär mycket paket och att de alltid ska ha så lite saker att de i alla fall uppskattar de flesta av dem.

Vi fastnade där till annandagen för att allt var så trevligt och då åkte vi till Js pappa och hans nya familj innan vi kom hem och var tvungna att ta en paus. För sedan skulle vi fortsätta ut till Ön och hänga lite med mina föräldrar innan nyår som vi skulle fira med min syssling på hennes gård. Men deras ridhus höll på rasa pga tusen kilo snö så det blev inget firande hos henne utan vi stannade på Ön och firade med mina brorsbarn och deras respektive istället.

Min brorson har ju jobbat som kock så trots kort varsel räckte maten även till oss och var så god att vi höll på att gå upp i atomer. Vi bidrog med champagne och amarone och allt var ljuvligt. Ganska lugnt och disigt tolvslag på berget ovanför färjan med Trassel i vagnen och champagne och en festcigarett trots amningen. Undrar om nikotinet gick över i mjölken eller om Trassel bara ville fira det nya året för när vi kom hem vid halv tre var hon helpeppad och sprattlade och var glad i nästan en timme medan hennes föräldrar höll på att somna av utmattning.

I dag har vi promenerat och ätit hamburgare och softat. Sedan skulle vi precis packa in allt i bilen för att åka hemåt eftersom vår svarta katt ska till tandis i morgon men då hörde jag ett pysande ljud och det visade sig att vi hade kört på en skruv och fått punka. Så allt får skötas i panik imorgon istället. Härligt.