thailand och paus

Precis när det började kännas segt med ickevintern och när J var helt utarbetad och jag kände att det här nog inte går längre fick vi en välförtjänt paus. Under hösten hade Js bror och hans fru hetsat oss att vi skulle åka till Thailand tillsammans under vintern och vi tackade ja och hakade på. Detta visade sig vara precis vad vi behövde så i slutet av februari var det tänkt att vi skulle tillbringa knappt tre veckor på Koh Lanta med Js bror och hans familj.

Maken till otursförföljd semester har vi då aldrig skådat. När vi packade kvällen innan vi skulle åka mådde J lite illa och det blev bara värre. Klockan fem på morgonen vaknade jag av att J kräktes gånger tusen och då kände även jag att jag inte mådde så bra. Så vi fick istället för att åka till Arlanda ligga och kräkas i omgångar och försöka boka om resan och fixa läkarintyg och när vi var som svagast och höll på att dö var T jättepigg och ville äta och leka. Hua.

Lyckligtvis gick resan att boka om så några dagar senare kom vi i alla fall iväg och efter typ ett dygns resa kom vi äntligen fram och kunde sammanstråla med vårt resesällskap. Det var faktiskt ljuvligt på Koh Lanta även om jag blivit långt ifrån sådär besatt som en del svenskar blir som ba "åh nu flyttar vi hit halvårsvis för allt är så bra och alla är så snälla och Sverige är ju så trist på vintern". Det var fint och skönt och vi bodde bra och T älskade, verkligen älskade, att bada och springa runt i sin lilla UV-dräkt på stranden. Själv var jag i mitt eget lilla paradis och fick massage varje dag eftersom det kostade typ 60 kr och då ingick havsutsikt och äkta vågskvalp. Och maten går ju inte att klaga på.

Dessutom - jag tog äntligen dykcert som jag funderat på i så många år och liksom velat göra men inte haft riktigt någon bra anledning eller tillräcklig ekonomi till. Jag tog en s k referal-kurs och gjorde teori och pooldyk hemma i Stockholm hos Alpin & Dyksport och gjorde sedan ett pooldyk och alla uppdyk + lite extra dyk på Koh Lanta hos Kon-tiki. Kan varmt rekommendera båda ställena. J och hans bror fräschade också upp sina dykkunskaper och gjorde en dykdag med Kon-tiki.
Det var ju ljuvligt att dyka och jag såg massa roliga djur och fiskar och framför allt är jag så sjukt nöjd över att nu ha ett dyk-cert så att jag dels kan fortsätta dyka och även att jag och J kan dyka tillsammans.

Efter ett par härliga veckor var det dags att åka hem - trodde vi. Två dagar innan vi skulle åka hem var vi på utflykt och T var lite hängig och varm och på kvällen hade hon feber. Hon hade även fått lite myggbett i ansiktet som blev rätt irriterade. Dagen innan vi skulle åka fick hon ännu mer utslag på händer och fötter och grät bara när hon skulle äta och hade fortfarande lite feber. Vi trodde hon fått någon allergisk reaktion på betten och blev oroliga och åkte till doktorn. Det visade sig att hon fått höstblåsor - en smittsam virussjukdom som ger feber och blåsor på händer, fötter och i ansiktet och i munnen och halsen (sjukdomen kallas hand-foot-mouth-diseaese på engelska). Inte så konstigt att stackarn inte ville äta - hon hade ju massa blåsor i halsen som gjorde ont.
Inte nog med det - eftersom sjukdomen smittar så var det inte tal om att hon skulle få sätta sig på ett flyplan hem till Sverige så vi blev helt sonika fast på Koh Lanta i en vecka till medan T blev frisk. Så det blev nya turer med avbokning och väntan och när hon mådde bättre var vi tvungna att åka tillbaka till doktorn för att få ett s k "fit-for-flight-intyg" som visade att Ts sjukdom var över och hon nu fick flyga igen.

Dock blev det ändå ganska bra. T fick inte bada i poolen eftersom blåsorna smittade men hon fick medicin som gjorde sjukdomen lättare att uthärda och hon kunde bada i havet så vi vilade på eftermiddagarna och badade i havet framåt kvällen och så hyrde vi bil och åkte runt hela ön under ett par dagar vilket var fantastiskt. Och jag och J satt på kvällarna utanför vår bungalow och drack drinkar, rökte lite och pratade och njöt av den tropiska natten. Så som bonus fick vi inte bara en härlig släktsemester utan även en privat familjesemester på tu man hand, helt och hållet bekostad av försäkringsbolaget. För det slutade med att vi fick alla extrakostnader ersatta utom att J var tvungen att ta några extra semesterdagar.

Så när vi kom hem igen i mitten på mars var vi inte bara utvilade och bruna utan vi längtade faktiskt hem också så det var ganska skönt att landa i Sverige. Och dessutom i ett Sverige där man kunde ana att våren var på väg.

vinter

Det blev ju ingen vinter. I alla fall ingen kyla och snö i mängder men för mig som jobbade och hade jourer var det lyxigt att slippa stå i femton minus och slabba med vatten och dropp och kolikhästar. Och det blev lättare att planera jobbet när T började på förskolan. Inskolningen gick lysande och hennes lärare C var ljuvlig och även om T bara var drygt ett år kunde hon ju gå och visa tydligt vad hon ville och det gjorde att det kändes ganska bra att skola in henne så tidigt. Och hon gick i en liten grupp med fem barn och alla var snälla och gulliga och de dagar jag jobbade så hämtade farmor eller mormor vid tre så att hon fick lite utav en mjukstart.

Såklart är alla barn och föräldrar olika men jag har aldrig känt det som fel att skola in T så tidigt och hon har alltid trivts bra på föris samtidigt som jag har trivts enormt bra med att kunna jobba eller göra något så i mina ögon är föris det bästa som finns. Givetvis är även T ledsen ibland när vi ska lämna och det klart jag inser att hon allra helst skulle vara med oss om hon fick välja men eftersom J jobbar massa (och ironiskt nog är den som har svårast att lämna när T är ledsen etc) så skulle det ju vara jag som var hemma med henne och det skulle inte jag vilja eller ens stå ut med. Och jag vill ju också jobba och tjäna pengar och göra lite karriär nu när jag äntligen slutat plugga.

Mammor (för det är flest mammor) skriver så mycket skräp i familjeforum och grupper och ba "det skär i mammahjärtat att vara ifrån min lille plutt så många timmar". Jag känner snarare att jag orkar vara en bra mamma till T när hon varit på föris och jag gjort något annat som att ex vis jobba. Det är jättemysigt att vara hemma allihopa men då får gärna J vara delaktig också - jag vill umgås som familj, inte vara mamman som sköter allt ensam.

Dock hade jag det ju väldigt lyxigt hela hösten och vintern för jag fick jobba en hel del med mitt drömjobb som distriktsveterinär och samtidigt hade jag ju tusen föräldradagar kvar så när jag inte jobbade tog jag bara ut föräldrapenning. Och dessutom fick jag en riktig självförtroendeboost när jag sökte och fick ett annat jobb som veterinär i december. Dock tackade jag nej eftersom det var på ca 80 % + jourer och trots att det var avtalsenligt lön insåg jag när jag räknade på det att jag tjänade nästan lika mycket på att bara jobba 40-50 % på DV så jag stannade kvar där.

Privat började familjeterapin ge resultat. Jag och J började lyssna på varandra och vi kunde prata mer utan att bråka och han började förstå hur jag hade haft det utan att bli arg. Och jag fick äntligen plats på Duvnäs föräldrastöd och det innebar en eftermiddag i veckan hela våren till en början och då visade det sig att familjerådgivningen och familjestödet samarbetade så att allt blev en jättebra enhet där vi och jag kunde få stöd på flera olika plan. Det började kännas hoppfullt.

julen

Så, vi kämpade på i den påbörjade familjeterapin och jag kämpade på och jobbade en del och då fick T vara med farmor eller mormor eftersom hon inte börjat på förskolan än. Dock hade vi fått plats på en (som det verkade då och som vi tycker nu) ljuvlig liten förskola som dels bara har max 24 barn i åldrarna 1-5 år och dels ligger två hus bort från vårt men där skulle hon inte skolas in förrän i början på januari.

Jag älskar ju mitt jobb men eftersom de behövde mig och jag inte kunde tacka nej eftersom det var mitt drömjobb så blev det en väldigt hackig föräldraledighet (jag som nu äntligen skulle vara föräldraledig på "riktigt" hela hösten). Men bitvis hade jag ju lite lediga dagar när jag och T fräste runt på stan och fikade med vänner eller gick till öppna förskolan (som är jättebra här i vårt område).

J jobbade dock hur mycket som helst vilket blev jobbigt för mig som fick dra tyngsta lasset hemma och gav upphov till åtskilliga konflikter. Men vi hann i alla fall med att ha vår tradtionsenliga stora, härliga och röriga glöggfest innan jul vilket var en ljusglimt.

Julen firades med alla släktingar ute på Ön och jag vågade för första gången ställa krav på jobbet. Jag sa att jag inte ville jobba juldagarna eftersom jag skulle fira jul med min familj. Dels är julen väldigt viktig för mig och dels tänkte jag att det kan vara sista julen med pappa eftersom han är så gammal (föga anade jag hur rätt jag hade). Vi var så många att vårt dopp i grytan firades nere på värdshuset där det fanns hur mycket plats som helst och eftersom min storebror och hans familj lärt känna familjen som har hand om värdshuset så blev det firande tillsammans och det var väldigt trevligt.

Nyår hade jag däremot jour och jag jobbade ganska mycket de övriga juldagarna men jag slapp i alla fall fira tolvslaget med en kolikhäst el dyl utan kunde sitta hemma på trappen och titta på fyrverkerier med J & T.

hösten

Slutet av hösten var verkligen ett kaos och det slutade med att jag som en sista livlina (inser jag nu efteråt) ringde till en familjerådgivare som min psykolog tipsat om och bara grät. Allt var misär med mig och med T och J och inget fungerade bra. Jag tror att J för första gången började inse exakt hur dåligt jag mått och hur dålig anknytning jag fått till Trassel och hur svårt allt varit och då var det som om han blev arg på mig. Och jag som första gången såg en ljusning i min och Ts relation och började inse att jag var hennes mamma och att jag älskade henne. Men J var ca 6 månader efter och vi bara bråkade och han förstod inte och vi kunde inte nå fram till varandra.

Till vår smala lycka visade det sig att den här familjerådgivningen var ljusår från den s k "familjeterapeuten" som vi gick hos innan sommaren som bara kostade pengar och inte gav oss någonting. Det här var för det första gratis och så var det två terapeuter - en man och en kvinna - och de hade en helt annan infallsvinkel och lade upp allt på ett helt annat sätt än den dumma tjuvgubben som vi gått hos innan. De första gångerna var svinjobbiga och jag grät och kände att allt var hopplöst men samtidigt var ju det här vår sista chans till att få det bra (som jag såg det) så det var ju bara att kämpa på. Samtidigt fick jag (även här via min psykolog) nys om ett ställe som hette Duvnäs föräldrastöd dit en kan söka och få komma om en har barn under 6 år och har någon form av problem i sin relation. Så dit mailade jag för att få en plats för nu kändes det som allt eller inget. Nu i efterhand är jag så himla stolt och nöjd med mig själv över att jag ändå orkade kämpa och fixa de här sakerna för min familj och för att vi skulle få det bättre när allt bara var kaos och tårar.

sen sist (som var längesedan)

Läser mitt senaste inlägg från november förra året där jag skriver att jag nog borde skriva lite mer. Ack så sant men hur skulle jag hunnit? Jag märker att jag lätt prioriterar bort skrivande och läsande när det blir mycket, vilket på ett sätt kan ses som ett mognadstecken eftersom det betyder att jag ibland prioriterar vila och sömn först men samtidigt - det är ju viktiga saker som gör att en lever lättare och mer. Men sedan dess har det verkligen inte funnits mycket tid för så mycket har hänt. Bra och dåligt. För att få någon form av samlat grepp ska jag försöka sammanfatta allt som hänt i delar.