Det blev ju ingen vinter. I alla fall ingen kyla och snö i mängder men för mig som jobbade och hade jourer var det lyxigt att slippa stå i femton minus och slabba med vatten och dropp och kolikhästar. Och det blev lättare att planera jobbet när T började på förskolan. Inskolningen gick lysande och hennes lärare C var ljuvlig och även om T bara var drygt ett år kunde hon ju gå och visa tydligt vad hon ville och det gjorde att det kändes ganska bra att skola in henne så tidigt. Och hon gick i en liten grupp med fem barn och alla var snälla och gulliga och de dagar jag jobbade så hämtade farmor eller mormor vid tre så att hon fick lite utav en mjukstart.
Såklart är alla barn och föräldrar olika men jag har aldrig känt det som fel att skola in T så tidigt och hon har alltid trivts bra på föris samtidigt som jag har trivts enormt bra med att kunna jobba eller göra något så i mina ögon är föris det bästa som finns. Givetvis är även T ledsen ibland när vi ska lämna och det klart jag inser att hon allra helst skulle vara med oss om hon fick välja men eftersom J jobbar massa (och ironiskt nog är den som har svårast att lämna när T är ledsen etc) så skulle det ju vara jag som var hemma med henne och det skulle inte jag vilja eller ens stå ut med. Och jag vill ju också jobba och tjäna pengar och göra lite karriär nu när jag äntligen slutat plugga.
Mammor (för det är flest mammor) skriver så mycket skräp i familjeforum och grupper och ba "det skär i mammahjärtat att vara ifrån min lille plutt så många timmar". Jag känner snarare att jag orkar vara en bra mamma till T när hon varit på föris och jag gjort något annat som att ex vis jobba. Det är jättemysigt att vara hemma allihopa men då får gärna J vara delaktig också - jag vill umgås som familj, inte vara mamman som sköter allt ensam.
Dock hade jag det ju väldigt lyxigt hela hösten och vintern för jag fick jobba en hel del med mitt drömjobb som distriktsveterinär och samtidigt hade jag ju tusen föräldradagar kvar så när jag inte jobbade tog jag bara ut föräldrapenning. Och dessutom fick jag en riktig självförtroendeboost när jag sökte och fick ett annat jobb som veterinär i december. Dock tackade jag nej eftersom det var på ca 80 % + jourer och trots att det var avtalsenligt lön insåg jag när jag räknade på det att jag tjänade nästan lika mycket på att bara jobba 40-50 % på DV så jag stannade kvar där.
Privat började familjeterapin ge resultat. Jag och J började lyssna på varandra och vi kunde prata mer utan att bråka och han började förstå hur jag hade haft det utan att bli arg. Och jag fick äntligen plats på Duvnäs föräldrastöd och det innebar en eftermiddag i veckan hela våren till en början och då visade det sig att familjerådgivningen och familjestödet samarbetade så att allt blev en jättebra enhet där vi och jag kunde få stöd på flera olika plan. Det började kännas hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar