hösten

Slutet av hösten var verkligen ett kaos och det slutade med att jag som en sista livlina (inser jag nu efteråt) ringde till en familjerådgivare som min psykolog tipsat om och bara grät. Allt var misär med mig och med T och J och inget fungerade bra. Jag tror att J för första gången började inse exakt hur dåligt jag mått och hur dålig anknytning jag fått till Trassel och hur svårt allt varit och då var det som om han blev arg på mig. Och jag som första gången såg en ljusning i min och Ts relation och började inse att jag var hennes mamma och att jag älskade henne. Men J var ca 6 månader efter och vi bara bråkade och han förstod inte och vi kunde inte nå fram till varandra.

Till vår smala lycka visade det sig att den här familjerådgivningen var ljusår från den s k "familjeterapeuten" som vi gick hos innan sommaren som bara kostade pengar och inte gav oss någonting. Det här var för det första gratis och så var det två terapeuter - en man och en kvinna - och de hade en helt annan infallsvinkel och lade upp allt på ett helt annat sätt än den dumma tjuvgubben som vi gått hos innan. De första gångerna var svinjobbiga och jag grät och kände att allt var hopplöst men samtidigt var ju det här vår sista chans till att få det bra (som jag såg det) så det var ju bara att kämpa på. Samtidigt fick jag (även här via min psykolog) nys om ett ställe som hette Duvnäs föräldrastöd dit en kan söka och få komma om en har barn under 6 år och har någon form av problem i sin relation. Så dit mailade jag för att få en plats för nu kändes det som allt eller inget. Nu i efterhand är jag så himla stolt och nöjd med mig själv över att jag ändå orkade kämpa och fixa de här sakerna för min familj och för att vi skulle få det bättre när allt bara var kaos och tårar.