Läste något mycket bra som jag hittade via kompis på facebook. Förklarar varför jag fick utmattningsdepression i tjugoplus-åldern. Mina ansträngningar ledde ju ingenvart, jag jobbade ju för sjutton gubbar på ett illa planerat hemglass...
Prestationerna borde inte förminskas bara för att det är tjejer som gör dem, de är likväl riktigt bra prestationer. Och allt det där tjatet om att "den svenska skolan inte är anpassad för killarna" avskyr jag också. Så djävla svårt är det ju inte att vara väluppfostrad, sitta still och lära sig något. Vare sig för killar eller tjejer. Kanske för enstaka individer men det är ju en helt annan diskussion.
Fast man måste inte prestera helt tiden heller. Om man då och då prioriterar på riktigt och tänker enligt "det finns inget som är så viktigt att det inte går att skita i" så brukar det mesta ordna sig.
måndag 29 mars 2010
lördag 27 mars 2010
kvinnor, män och vänskap (fritt efter andra)
Jag läste linnas och tanjas texter om kvinnor, män och vänskapsrelationer och började fundera på mina egna förehavanden i frågan.
Hela min uppväxt präglades av det faktum att jag nog inte på riktigt förstod att det var så stor skillnad på killar och tjejer. Eller, rättare sagt, att gemene man/kvinna tyckte att det var skillnad på killar och tjejer.
Min familj är till hälften ganska könsrollsinriktad (mamma tog ansvar för allt socialt och höll allt i huvudet och drog runt familjen medan pappa mest bara var) och till hälften helt upp och ned (pappa var pensionär och således hemmaman och världens snällaste och pyssligaste medan mamma var chef och tjänade pengar, sågade motorsåg och var mer grovhuggen).
Nu när jag är vuxen tycker jag att de lyckades att på ett bra sätt uppfostra oss någosånär jämlikt och min brors syn på världen och det motsatta könet är sådan att jag bara vill ge bort honom till bästa tjejen som förtjänar det (redan gjort). Personligen gjorde det mig till en individ som aldrig sett sin kön som någon form av begränsande faktor.
Vi växte upp ute på en ö och det fanns således inte så många människor i ens egen ålder att välja på om man ville ha vänner. Tjejer, killar - spela roll, de var ju någon att leka med.
När jag väl blev tonåring hade jag en så enorm sorg, ansvarskänsla och brådmogenhet omvartannat att jag knappt tyckte att någon förstod mig. Tjej, kille - spela roll, de kunde ändå inte förstå mig på riktigt.
Men, någonstans händer något. Man träffar någon som faktiskt förstår en. På riktigt. Och då spelar det verkligen ingen roll - den här personen förstod ju mig, på riktigt.
Jag tror att jag på riktigt förstod feminismen och diskrimineringen först när jag var 16 och började skatea. För då fick man ständigt höra detta eviga "men du är ju jättebra på att skatea - för att vara tjej" (sanningen är att jag var rätt kass hela tiden men det verkade inte spela så stor roll, jag var ju tjej och således gjorde det inget för jag var ju rätt bra ändå - för att vara tjej).
Just denna värdering utifrån kön är något jag sedan dess blivit hjärtligt trött på och detta har fått mig att avsky olika könsuppdelade aktiviteter. Alltifrån herrmiddagar och grabbseglingar till tjejmiddagar och "tjejbåtar" (som om segelbåten blir helt unik bara för att alla som seglar den har fitta). Och att överhuvudtaget antyda att jag har särintressen enbart beroende på det faktum att jag är kvinna får mig att se rött.
Samtidigt, om det nu inte ska vara någon särskillnad, om könet inte ska spela så stor roll så borde det ju inte göra så mycket att det bara är kvinnor eller bara män på en tillställning. Och jag tycker inte heller att det är det men jag blir enormt provocerad när andra gör det.
Om jag bjuder hem mina kompisar och alla råkar vara kvinnor, inte fan går jag lös på att det är tjejmiddag och bjuder på lätt sallad, vitt vin och en mustig dessert och sätter upp smink-prat på agendan.
Men det är en så svår balansgång för även om J bara är med sina kompisar på ett helt vanligt häng så är det ofta någon som ska benämna det herrmiddag och då, helt plötsligt, känner jag mig sjukt utanför. Och om jag på riktigt inte får följa med på en helt random grej för att det ska vara "grabbsegling" eller liknande så blir jag helt galen för jag kan inte förstå hur dessa människor tänker. Jag skulle aldrig exkludera en bra person på grund av kön.
Och samtidigt, jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om detta beteende. Är jag ogin och missunsam eller är det bara mitt rättvisetänkande som talar?
Och det är likadant med dessa "flickvänner/fruar" som det antas att man ska ha något gemensamt med bara för att man har samma kön. Jag säger inte att man inte har det, många människor är urtrevliga precis som många är rätt trista och gärna får vara för min del. Dock säger min erfarenhet att det alltid är lättare att inte ha fördrag med en partner av hanligt kön eftersom det inte förväntas att vi delar intressen i form av bantning, smink och amning.
Mina vänner är mina vänner för att de är fantastiska människor, inte på grund av att de tillhör någon kategori. Och J är min fästman för att han är den bästa människan i världen och ingen kan mäta sig med honom, både vänskapligt och sexuellt.
Och jag tror att jag är ganska rak i min framtoning. Kanske för rak. Jag säger hellre vad jag tycker än svamlar omkring och blir sur i dunkla vrår. Och jag anser att man bör göra det om man ska ha rätt att ställa några som helst krav på sin omgivning.
Folk kan vanligtvis inte läsa tankar och har svårt att förstå om man säger en sak och menar en annan. Och beter man sig så får man skylla sig själv om ingen förstår. Och det har gått alldeles utmärkt att omge sig med vänner enligt denna norm och könet brukar spela föga roll i sammanhanget.
Däremot gjorde det J förvirrad i början eftersom han har extremt få (om ens några) kompisar av honligt kön. Han kunde inte riktigt förstå konceptet och flertalet diskussioner har handlat om just detta. På den punkten visade han sig vara väldigt traditionell och nästan lite förra seklet i sina tankegångar men jag tror att vi löst de flesta motsättningarna gällande detta.
Detta blev ett extremt långt inlägg (som ofta när jag börjar skriva om hela könsgrejen) men jag skulle tro att summan av kardemumman är - alla människor har potential att bli din vän, bara ni passar ihop, så stirra dig inte blind på könet.
Hela min uppväxt präglades av det faktum att jag nog inte på riktigt förstod att det var så stor skillnad på killar och tjejer. Eller, rättare sagt, att gemene man/kvinna tyckte att det var skillnad på killar och tjejer.
Min familj är till hälften ganska könsrollsinriktad (mamma tog ansvar för allt socialt och höll allt i huvudet och drog runt familjen medan pappa mest bara var) och till hälften helt upp och ned (pappa var pensionär och således hemmaman och världens snällaste och pyssligaste medan mamma var chef och tjänade pengar, sågade motorsåg och var mer grovhuggen).
Nu när jag är vuxen tycker jag att de lyckades att på ett bra sätt uppfostra oss någosånär jämlikt och min brors syn på världen och det motsatta könet är sådan att jag bara vill ge bort honom till bästa tjejen som förtjänar det (redan gjort). Personligen gjorde det mig till en individ som aldrig sett sin kön som någon form av begränsande faktor.
Vi växte upp ute på en ö och det fanns således inte så många människor i ens egen ålder att välja på om man ville ha vänner. Tjejer, killar - spela roll, de var ju någon att leka med.
När jag väl blev tonåring hade jag en så enorm sorg, ansvarskänsla och brådmogenhet omvartannat att jag knappt tyckte att någon förstod mig. Tjej, kille - spela roll, de kunde ändå inte förstå mig på riktigt.
Men, någonstans händer något. Man träffar någon som faktiskt förstår en. På riktigt. Och då spelar det verkligen ingen roll - den här personen förstod ju mig, på riktigt.
Jag tror att jag på riktigt förstod feminismen och diskrimineringen först när jag var 16 och började skatea. För då fick man ständigt höra detta eviga "men du är ju jättebra på att skatea - för att vara tjej" (sanningen är att jag var rätt kass hela tiden men det verkade inte spela så stor roll, jag var ju tjej och således gjorde det inget för jag var ju rätt bra ändå - för att vara tjej).
Just denna värdering utifrån kön är något jag sedan dess blivit hjärtligt trött på och detta har fått mig att avsky olika könsuppdelade aktiviteter. Alltifrån herrmiddagar och grabbseglingar till tjejmiddagar och "tjejbåtar" (som om segelbåten blir helt unik bara för att alla som seglar den har fitta). Och att överhuvudtaget antyda att jag har särintressen enbart beroende på det faktum att jag är kvinna får mig att se rött.
Samtidigt, om det nu inte ska vara någon särskillnad, om könet inte ska spela så stor roll så borde det ju inte göra så mycket att det bara är kvinnor eller bara män på en tillställning. Och jag tycker inte heller att det är det men jag blir enormt provocerad när andra gör det.
Om jag bjuder hem mina kompisar och alla råkar vara kvinnor, inte fan går jag lös på att det är tjejmiddag och bjuder på lätt sallad, vitt vin och en mustig dessert och sätter upp smink-prat på agendan.
Men det är en så svår balansgång för även om J bara är med sina kompisar på ett helt vanligt häng så är det ofta någon som ska benämna det herrmiddag och då, helt plötsligt, känner jag mig sjukt utanför. Och om jag på riktigt inte får följa med på en helt random grej för att det ska vara "grabbsegling" eller liknande så blir jag helt galen för jag kan inte förstå hur dessa människor tänker. Jag skulle aldrig exkludera en bra person på grund av kön.
Och samtidigt, jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om detta beteende. Är jag ogin och missunsam eller är det bara mitt rättvisetänkande som talar?
Och det är likadant med dessa "flickvänner/fruar" som det antas att man ska ha något gemensamt med bara för att man har samma kön. Jag säger inte att man inte har det, många människor är urtrevliga precis som många är rätt trista och gärna får vara för min del. Dock säger min erfarenhet att det alltid är lättare att inte ha fördrag med en partner av hanligt kön eftersom det inte förväntas att vi delar intressen i form av bantning, smink och amning.
Mina vänner är mina vänner för att de är fantastiska människor, inte på grund av att de tillhör någon kategori. Och J är min fästman för att han är den bästa människan i världen och ingen kan mäta sig med honom, både vänskapligt och sexuellt.
Och jag tror att jag är ganska rak i min framtoning. Kanske för rak. Jag säger hellre vad jag tycker än svamlar omkring och blir sur i dunkla vrår. Och jag anser att man bör göra det om man ska ha rätt att ställa några som helst krav på sin omgivning.
Folk kan vanligtvis inte läsa tankar och har svårt att förstå om man säger en sak och menar en annan. Och beter man sig så får man skylla sig själv om ingen förstår. Och det har gått alldeles utmärkt att omge sig med vänner enligt denna norm och könet brukar spela föga roll i sammanhanget.
Däremot gjorde det J förvirrad i början eftersom han har extremt få (om ens några) kompisar av honligt kön. Han kunde inte riktigt förstå konceptet och flertalet diskussioner har handlat om just detta. På den punkten visade han sig vara väldigt traditionell och nästan lite förra seklet i sina tankegångar men jag tror att vi löst de flesta motsättningarna gällande detta.
Detta blev ett extremt långt inlägg (som ofta när jag börjar skriva om hela könsgrejen) men jag skulle tro att summan av kardemumman är - alla människor har potential att bli din vän, bara ni passar ihop, så stirra dig inte blind på könet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)