känns som evigheten

Ibland kan man ju försöka hinna med. Ibland kan man ju försöka att andas, leva, stanna upp. Men det går inte eftersom det är för mycket att göra.

Ibland undrar jag över mitt beslut att sitta och åka mellan Uppsala och Stockholm. Det finns ju egentligen inget alternativ, jag vantrivdes massivt och älskade att komma tillbaka till Stockholm, till mitt hem.
Och nu är det ju mitt hem i allra högsta grad, mitt och J's hem och här trivs jag fantastiskt bra men jag börjar på riktigt tröttna på att gå upp halv sex varje morgon för att gå iväg mitt i natten och sätta mig på ett tåg bara för att åka till skolan. Jag står inte ut. För sedan kommer jag hem så sent att det bara är att äta och gå och lägga sig.

Kan ha att göra med denna höst och detta mörker och detta att jag bara känner att allt är skräpigt och dåligt och värdelöst. Orkar inget, vill inget och all energi går åt till obligatorisk undervisning.

Det borde vara kul, det borde vara fest - jag är ju på hästkliniken och har hand om djur som jag tycker om på riktigt och är intresserad av men jag orkar inte ens vara glad. Jag är bara trött och less och känner mig dålig och osäker och tror att inget ska gå och att jag inte kommer att klara av mitt jobb sedan när jag är klar. Vet ju att det går över någon gång och att det bara är nu och tröttheten och avsaknaden av energi. Men ändå.

Kanske borde ringa till min terapeut innan jag blir deprimerad på riktigt.

läs igen

Hinner inte blogga just nu. Har för mkt annat och min twitter är mitt nya bästa. Den hinner jag uppdatera på tåget, bussen eller närsom. Är nämligen på hästkliniken nu och det är så mycket hela tiden.

Men via Linna hittade jag denna text som är bra. Får dela den eftersom jag inte hinner skriva själv.

Läs det här.