Her börjat läsa "Ge plats för familjen" och än så länge är den lovande. Men jag hinner bara läsa korta stycken innan jag ska sova och så får jag fundera lite på det jag läst innan jag somnar för annars ex-jobbar jag bara hela tiden, som en galning.
Hoppas på att se slutet snart, har läst alla artiklar till ungefär 2/3 av hela uppsatsen och håller nu på att skriva klart mittendelen. Dessutom går min studie åt skogen - har bara fått in 13 lyckade kor av 50 så jag hoppas att det leder till att mitt arbete blir skriftligt och att jag bara kan skippa all statistik... Håller tummarna för att min handledare inte hittar på något ambitiöst istället. Hon är så himla bra och snäll och hjälper till mycket men hon är även olidligt seriös...
Ska hetsskriva lite mer nu innan jag slutar för kvällen för i morgon är det ledig dag och jag ska bara ägna mig åt Trassel och J. Vi ska uppdatera projektlistan gällande allt som behöver fixas härhemma.
lördag 13 april 2013
fredag 12 april 2013
sammanbrott 2.0
Jag tror att det faktum att spädisgruppen blev inställd tillsammans med att jag inte får någon annan hjälp blev droppen. Jag är så extremt skör och stressad att jag hela tiden går som på en smal kant tiotusen meter upp i luften och bara längtar efter att få hoppa. Även om jag inte alls vill (är alltså inte alls suicidal - det är bara en liknelse).
Fick nämligen ett totalt psykbryt i tisdags kväll och gjorde en sådan där sak som man egentligen inte får göra - jag bara försvann. Jag skulle lägga Trassel och hon var lite bökig men ganska lugn till en början men efter ett tag blev hon arg och började skrika och ingenting hjälpte eller var bra. Hon hade precis ätit en timme tidigare men tänkte att jag skulle testa med mat bara för att utesluta att hon var hungrig och då började J kritisera mig och säga att det var helt fel att ge henne mat och att det inte kunde vara det och att om jag gav mat skulle jag få ta hand om henne för då skulle allt bli värre osvosv. Varpå jag blev arg och sa att han skulle ta hand om henne men då skulle han hålla på och göra klart i köket innan och jag kan inte med att bara lämna henne ensam när hon skriker som en galning (vilket iofs är bra). Hade kollat blöjan och allt och hittade verkligen ingen anledning till att hon skrek men J kom upp och tog henne och skulle prompt kolla blöjan och precis där var det som om något gick sönder.
Jag kände mig så extremt motarbetad, överflödig och värdelös att jag inte visste var jag skulle ta vägen men jag var ju tvungen att ta vägen någonstans. Mumlade till J att jag var tvungen att komma iväg ett tag, gick ut och satte mig i bilen och bara körde. Först till en mack för att köpa cigg och sedan körde jag bara runt på måfå. Ringde till ex-kombon men hon jobbade till tio och då ringde jag bästa E och pratade en massa samtidigt som jag stod vid vattnet och frös och rökte. Hämtade ex-kombon på jobbet och på vägen dit ringde jag Josie som också fick hjälpa till att få ur mig allt. Och sedan åkte vi hem till ex-kombons nya storlya där hon bor med sin kille och deras kompis ch där allt känns mjukt och ganska tryggt och så drack vi te och rökte och pratade en massa. Kände mig fortfarande helt rutten och visste inte hur jag skulle göra men jag stannade kvar och sov över. Låg och tänkte tusen jobbiga tankar i mörkret och försökte komma på hur jag skulle formulera mig i ett sms till J eller om jag skulle ringa. Problemet var att jag somnade medan jag tänkte och vid halv tre vaknade jag av att J ringde och var sjukt arg och orolig (med all rätt). Vi pratade lite, det kändes minimalt men bättre och jag åkte hem mitt i natten. Dagen efter när jag vaknade kändes allt som en dröm men med tomhet kvar. Vi har pratat lite och jag har lovat att inte göra så igen och försökt förklara hur jag kände och varför allt blev för mycket men jag vet inte om J förstår riktigt men det kändes i alla fall lite bättre.
Bakgrunden är nog ganska mycket att jag och J har så svårt att komma överens och diskutera saker kring Trassel. Han känner alltid en massa och blir så sjukt engagerad och känslosam medan jag försöker läsa och förstå och basera allt på fakta. Och jag blir så trött på att J aldrig tror på mig fast jag ofta läst det jag pratar om i en bok eller i alla fall har en ganska bra källa till det jag tycker och då blir jag sur och J blir fientlig och så blir det alltid gråt och tandagnisslan.
J är ju en sjukt engagerad och bra pappa till Trassel och jag antar att det är där det skär sig eftersom han blir så väldigt känslomässig och orolig medan jag (tyvärr) inte bryr mig på samma sätt - eller snarare är det väl så att jag bryr mig om mig själv först och Trassel sedan på något konstigt sätt. Jag ville att hon skulle sova i egen säng för jag klarade inte av att sova bra med henne bredvid mig och likadant vill jag lära henne sova hela natten för att jag behöver min sömn osv osv. Och då tycker J att jag är egoistisk och inte bryr mig om henne men samtidigt - det är ju det jag gör för jag måste ju funka för att vara en bra mamma och det gör jag inte alltid nu. Och jag känner mig ju redan som en ganska dålig mamma pga mina bristande känslor och problemen med att knyta an och då blir Js kritik som extra salt i såren.
Dessutom har vi extremt svårt att kommunicera och jag tycker att det känns som om J blivit en annan människa i sin papparoll medan jag känner mig mer som vanligt + alla jobbiga känslor och allt depp. Och vi bara bråkar och jag orkar inte med det när jag redan är ledsen, trött och deppig och dessutom måste försöka skriva på ex-jobbet hela dagarna. Och jag försöker förklarar för J hur dåligt jag mår och hur allting känns med ibland upplever jag det som att han inte vill förstå. Han pratar bara om att det nog är normalt och att "alla är ju ledsna" men jag vet ju att som jag mår nu är långt ifrån normalt. Och jag försöker förklara hur lättad jag är över att inte amma och hur mycket bättre jag känner för Trassel men jag tror inte att han vill höra det eftersom han tycker att amningen är så viktig. Han pratar om att jag måste offra mig för det ska man göra när man får barn osv osv och då blir jag tokig för jag mådde ju så sjukt dåligt av amningen och att offra så mycket av mig själv vill jag aldrig göra igen. Men han förstår inte den biten alls och tycker typ att jag mår likadant som innan jag slutade amma (väldigt mycket önsketänkande från hans sida).
Nu låter J ganska mycket som en bov och i tisdags kväll när jag hade mitt psykbryt var jag helt övertygad om att inget någonsin skulle gå att lösa och att jag var värdelös och att J inte ville ha mig och att det var bäst att jag inte fanns etc men redan dagen efter kändes det ju lite bättre och jag kunde se lite mer realistiskt på saken så nu känns det ok men inte bra. Längtar nu mer än någonsin till parterapin. Och hoppas att jag någonsin kommer iväg till den där spädisgruppen eller får tag på läkaren så att jag kan få lite mer hjälp själv. Klarar inte av att hantera allt inom mig på egen hand längre.
Fick nämligen ett totalt psykbryt i tisdags kväll och gjorde en sådan där sak som man egentligen inte får göra - jag bara försvann. Jag skulle lägga Trassel och hon var lite bökig men ganska lugn till en början men efter ett tag blev hon arg och började skrika och ingenting hjälpte eller var bra. Hon hade precis ätit en timme tidigare men tänkte att jag skulle testa med mat bara för att utesluta att hon var hungrig och då började J kritisera mig och säga att det var helt fel att ge henne mat och att det inte kunde vara det och att om jag gav mat skulle jag få ta hand om henne för då skulle allt bli värre osvosv. Varpå jag blev arg och sa att han skulle ta hand om henne men då skulle han hålla på och göra klart i köket innan och jag kan inte med att bara lämna henne ensam när hon skriker som en galning (vilket iofs är bra). Hade kollat blöjan och allt och hittade verkligen ingen anledning till att hon skrek men J kom upp och tog henne och skulle prompt kolla blöjan och precis där var det som om något gick sönder.
Jag kände mig så extremt motarbetad, överflödig och värdelös att jag inte visste var jag skulle ta vägen men jag var ju tvungen att ta vägen någonstans. Mumlade till J att jag var tvungen att komma iväg ett tag, gick ut och satte mig i bilen och bara körde. Först till en mack för att köpa cigg och sedan körde jag bara runt på måfå. Ringde till ex-kombon men hon jobbade till tio och då ringde jag bästa E och pratade en massa samtidigt som jag stod vid vattnet och frös och rökte. Hämtade ex-kombon på jobbet och på vägen dit ringde jag Josie som också fick hjälpa till att få ur mig allt. Och sedan åkte vi hem till ex-kombons nya storlya där hon bor med sin kille och deras kompis ch där allt känns mjukt och ganska tryggt och så drack vi te och rökte och pratade en massa. Kände mig fortfarande helt rutten och visste inte hur jag skulle göra men jag stannade kvar och sov över. Låg och tänkte tusen jobbiga tankar i mörkret och försökte komma på hur jag skulle formulera mig i ett sms till J eller om jag skulle ringa. Problemet var att jag somnade medan jag tänkte och vid halv tre vaknade jag av att J ringde och var sjukt arg och orolig (med all rätt). Vi pratade lite, det kändes minimalt men bättre och jag åkte hem mitt i natten. Dagen efter när jag vaknade kändes allt som en dröm men med tomhet kvar. Vi har pratat lite och jag har lovat att inte göra så igen och försökt förklara hur jag kände och varför allt blev för mycket men jag vet inte om J förstår riktigt men det kändes i alla fall lite bättre.
Bakgrunden är nog ganska mycket att jag och J har så svårt att komma överens och diskutera saker kring Trassel. Han känner alltid en massa och blir så sjukt engagerad och känslosam medan jag försöker läsa och förstå och basera allt på fakta. Och jag blir så trött på att J aldrig tror på mig fast jag ofta läst det jag pratar om i en bok eller i alla fall har en ganska bra källa till det jag tycker och då blir jag sur och J blir fientlig och så blir det alltid gråt och tandagnisslan.
J är ju en sjukt engagerad och bra pappa till Trassel och jag antar att det är där det skär sig eftersom han blir så väldigt känslomässig och orolig medan jag (tyvärr) inte bryr mig på samma sätt - eller snarare är det väl så att jag bryr mig om mig själv först och Trassel sedan på något konstigt sätt. Jag ville att hon skulle sova i egen säng för jag klarade inte av att sova bra med henne bredvid mig och likadant vill jag lära henne sova hela natten för att jag behöver min sömn osv osv. Och då tycker J att jag är egoistisk och inte bryr mig om henne men samtidigt - det är ju det jag gör för jag måste ju funka för att vara en bra mamma och det gör jag inte alltid nu. Och jag känner mig ju redan som en ganska dålig mamma pga mina bristande känslor och problemen med att knyta an och då blir Js kritik som extra salt i såren.
Dessutom har vi extremt svårt att kommunicera och jag tycker att det känns som om J blivit en annan människa i sin papparoll medan jag känner mig mer som vanligt + alla jobbiga känslor och allt depp. Och vi bara bråkar och jag orkar inte med det när jag redan är ledsen, trött och deppig och dessutom måste försöka skriva på ex-jobbet hela dagarna. Och jag försöker förklarar för J hur dåligt jag mår och hur allting känns med ibland upplever jag det som att han inte vill förstå. Han pratar bara om att det nog är normalt och att "alla är ju ledsna" men jag vet ju att som jag mår nu är långt ifrån normalt. Och jag försöker förklara hur lättad jag är över att inte amma och hur mycket bättre jag känner för Trassel men jag tror inte att han vill höra det eftersom han tycker att amningen är så viktig. Han pratar om att jag måste offra mig för det ska man göra när man får barn osv osv och då blir jag tokig för jag mådde ju så sjukt dåligt av amningen och att offra så mycket av mig själv vill jag aldrig göra igen. Men han förstår inte den biten alls och tycker typ att jag mår likadant som innan jag slutade amma (väldigt mycket önsketänkande från hans sida).
Nu låter J ganska mycket som en bov och i tisdags kväll när jag hade mitt psykbryt var jag helt övertygad om att inget någonsin skulle gå att lösa och att jag var värdelös och att J inte ville ha mig och att det var bäst att jag inte fanns etc men redan dagen efter kändes det ju lite bättre och jag kunde se lite mer realistiskt på saken så nu känns det ok men inte bra. Längtar nu mer än någonsin till parterapin. Och hoppas att jag någonsin kommer iväg till den där spädisgruppen eller får tag på läkaren så att jag kan få lite mer hjälp själv. Klarar inte av att hantera allt inom mig på egen hand längre.
måndag 8 april 2013
buhuu
I dag när vi var på BVC så ringde det en kvinna och sa att psykologen som håller i spädisgruppen är sjuk så det blir ingen grupp imorgon. Blev sjukt deppig eftersom jag sett fram mot detta så himla länge. Hoppas verkligen att det blir snart ändå, behöver verkligen det här.
Och inte fan har läkaren hört av sig heller. Hon kommer ju typ aldrig ringa, jag kommer att få jaga henne i evigheter och till slut gå på återbesöket får att lyckas. Blir tokig.
Nu måste jag försöka kämpa på lite med ex-jobbet igen.
Och inte fan har läkaren hört av sig heller. Hon kommer ju typ aldrig ringa, jag kommer att få jaga henne i evigheter och till slut gå på återbesöket får att lyckas. Blir tokig.
Nu måste jag försöka kämpa på lite med ex-jobbet igen.
söndag 7 april 2013
misär och planering
Har haft en misärhelg där jag och J bara bråkat och tjafsat och jag har varit ledsen hela tiden och jag orkar inte med att bråka hela tiden. Särskilt inte nu när jag redan är ganska ledsen över allt. Orkar egentligen inte gå in på några detaljer men det är mycket med Trassel och hur våra liv ser ut och hur vi ska få allt att gå ihop och hur vi ska kunna hålla sams nu när vi är en riktig familj och inte bara två vuxna. Det är ju fan skitsvårt.
Vi har i alla fall bokat in en tid för parterapi och bett Js mamma vara barnvakt då så om några veckor får vi förhoppningsvis lite hjälp på traven. Ett problem har vi dock redan prövat att hitta lösning på nu direkt. Vi har planerat våra veckor mycket mer i detalj och kommit överens om hur ofta vi ska tvätta och städa och handla och sånt. Vi har även bestämt hur vi ska vara lediga och när jag ska ex-jobba osv så att vi får struktur på våra veckor fast jag inte har några fasta tider. Så imorgon till exempel ska jag ex-jobba järnet hela dagen utom när vi ska till BVC och väga Trassel klockan 10. Och på tisdag har jag och Trassel spädisgrupp på förmiddagen och då är J ledig.
Vi åkte till och med till Skärholmen och köpte en familjealmanacka och förde in allt i så nu har vi struktur på vardagen och ska prova detta ett tag och sedan utvärdera. Jag som tycker om planering är givetvis i sjunde himlen - hoppas bara att det funkar bra för oss också.
Köpte även en bok som heter "Ge plats för familjen" och som handlar om familjerelationer och om när man får barn etc. Verkar bra och kanske kan ge några tips hur man ska få ihop livet som familj. Gud ska veta att vi behöver det.
Vi har i alla fall bokat in en tid för parterapi och bett Js mamma vara barnvakt då så om några veckor får vi förhoppningsvis lite hjälp på traven. Ett problem har vi dock redan prövat att hitta lösning på nu direkt. Vi har planerat våra veckor mycket mer i detalj och kommit överens om hur ofta vi ska tvätta och städa och handla och sånt. Vi har även bestämt hur vi ska vara lediga och när jag ska ex-jobba osv så att vi får struktur på våra veckor fast jag inte har några fasta tider. Så imorgon till exempel ska jag ex-jobba järnet hela dagen utom när vi ska till BVC och väga Trassel klockan 10. Och på tisdag har jag och Trassel spädisgrupp på förmiddagen och då är J ledig.
Vi åkte till och med till Skärholmen och köpte en familjealmanacka och förde in allt i så nu har vi struktur på vardagen och ska prova detta ett tag och sedan utvärdera. Jag som tycker om planering är givetvis i sjunde himlen - hoppas bara att det funkar bra för oss också.
Köpte även en bok som heter "Ge plats för familjen" och som handlar om familjerelationer och om när man får barn etc. Verkar bra och kanske kan ge några tips hur man ska få ihop livet som familj. Gud ska veta att vi behöver det.
lördag 6 april 2013
Trassels fadder
Tillbringade gårdagen med E - världens bästa E som jag bodde med förra sommaren. Jag och J frågade igår om hon vill bli fadder åt Trassel och hon blev jätteglad och rörd och sa ja. Då blev vi glada för vi har funderat lite på det där med fadder och J hade inga vänner eller släktingar som han tyckte passade och jag har massa vänner och släktingar som är bra men det har alltid funnits något litet aber med varenda en.
Vi valde E för att J tycker väldigt mycket om henne och tycker att hon är trevlig, hon är en av mina bästa, hon bodde med Trassel hela förra sommaren och har liksom varit med "från början" + att hon var den första som träffade Trassel på sjukhuset eftersom hon kom och hälsade på redan på BB. Och redan där visade hon rätt kvalitéer genom att ha med sig söta och trevliga presenter.
Jag tycker nämligen att en fadder ska vara precis sådan - gärna hänga med och skämma bort lite extra. E har ju dels god smak och kommer troligen ge trassel små fina saker lite nu och då + att hon inte har några egna barn än (och inte vet i nuläget om hon ens kommer att få/vilja ha några egna) och således kan strössla extra uppmärksamhet på Trassel. Och hon är lojal och kommer att komma ihåg Trassels födelsedag eftersom hon själv är född i början av december.
Nu ska vi bara komma på ett bra datum för namnfest också. Vi vill ju inte döpa Trassel eftersom jag inte är med i kyrkan och J inte tycker att det är viktigt och vi vill att hon ska kunna välja själv sedan. Men det är ju ändå kul med någon form av ceremoni och fest för att fira att hon är här och visa upp henne för släkten och eventuella vänner.
Vi valde E för att J tycker väldigt mycket om henne och tycker att hon är trevlig, hon är en av mina bästa, hon bodde med Trassel hela förra sommaren och har liksom varit med "från början" + att hon var den första som träffade Trassel på sjukhuset eftersom hon kom och hälsade på redan på BB. Och redan där visade hon rätt kvalitéer genom att ha med sig söta och trevliga presenter.
Jag tycker nämligen att en fadder ska vara precis sådan - gärna hänga med och skämma bort lite extra. E har ju dels god smak och kommer troligen ge trassel små fina saker lite nu och då + att hon inte har några egna barn än (och inte vet i nuläget om hon ens kommer att få/vilja ha några egna) och således kan strössla extra uppmärksamhet på Trassel. Och hon är lojal och kommer att komma ihåg Trassels födelsedag eftersom hon själv är född i början av december.
Nu ska vi bara komma på ett bra datum för namnfest också. Vi vill ju inte döpa Trassel eftersom jag inte är med i kyrkan och J inte tycker att det är viktigt och vi vill att hon ska kunna välja själv sedan. Men det är ju ändå kul med någon form av ceremoni och fest för att fira att hon är här och visa upp henne för släkten och eventuella vänner.
torsdag 4 april 2013
påsk och vardagens allvar
Påsken bara rullade på, inget speciellt hände men vi var hos mina föräldrar på Ön och gick mycket i solen och på isen med min lillebror och hans familj samt hängde massa med dem och åt och spelade spel och hade det ganska skönt.
På påskdagen lämnade vi barnen sovandes hos föräldrarna och gick ned till värdshuset och tog några glas eftersom de hade premiär. Det är nya arrendatorer i år och de verkar trevliga även om det inte var helt klockrent ordnat men det kan nog bli bra till sommaren om de får bli lite varma i kläderna. Älskar i alla fall att det går att göra så här och att vi kan få lite barnledigt på ett ganska enkelt sätt. Gud ska veta att i alla fall jag behöver det.
Jag var lite stressad över ex-jobbet men på fredagen mailade jag i alla fall iväg ett rejält utkast till handledaren och hon är uppenbarligen imponerad av hur mycket jag skrivit så det känns ändå skönt. Och nu är J föräldraledig så jag är helt Trasselfri och kan bara sitta och skriva hela dagarna (fast just nu smygbloggar jag och tjuvläser lite annat inför mig själv).
Är enormt lättad och glad över att inte ha huvudansvaret för Trassel längre men vet inte om det är som om luften gått ur mig för nu är jag så obeskrivligt trött. Tänker att jag ska gå upp tidigt och skriva men orkar bara inte utan sover och sover och sover. Förvisso kanske jag behöver det men ex-jobet behöver också bli klart så jag måste få fart och ordning på allt nu.
I dag ska jag även till läkaren som jag fick remiss till från Huddinge. Vet egentligen inte alls vad det ska leda till men all hjälp är bra hjälp nu och jag känner att det fortfarande är jobbigt. Jag går liksom bara runt och överlever istället för att leva och jag tycker inte om att ha mitt liv så. Tror att det kommer att bli bättre när huvuddelen av ex-jobbet är klart men jag måste ju orka göra klart det också. Har till och med börjat fundera på antidepressiva och på om inte det skulle hjälpa. Jag kan inte ha det såhär i alla fall, det orkar jag inte.
Det jobbiga med medicin är dock att alla jag ätit innan har alltid haft biverkningar som varit tristare än depressionen i sig. Ett preparat gjorde att jag typ inte kunde få orgasm och inte hade något sexlust vilket vore sjukt trist eftersom jag äntligen blev lite pepp på sex igen när jag slutade amma. Ett annat funkade bra på mitt humör men gjorde att jag gick upp sjukt mycket i vikt pga var hungrig jämt och jag har redan gått upp ett par kilo pga slutat amma och ätit för mycket så det känns verkligen inte som ett alternativ. Nu har jag slutat äta allt onyttigt just pga av det och jag måste försöka hålla det + börja träna lite så att jag kan börja må bra fysiskt också.
Och ibland känns det dumt att börja med antidepressiva nu eftersom jag för första gången på länge börjar känna mig som vanligt igen efter graviditet och amning och alla skithormoner som sabbar... Svårt att veta vad som blir bäst. Hoppas att läkaren är bra och kan hjälpa mig reda ut lite av detta.
På påskdagen lämnade vi barnen sovandes hos föräldrarna och gick ned till värdshuset och tog några glas eftersom de hade premiär. Det är nya arrendatorer i år och de verkar trevliga även om det inte var helt klockrent ordnat men det kan nog bli bra till sommaren om de får bli lite varma i kläderna. Älskar i alla fall att det går att göra så här och att vi kan få lite barnledigt på ett ganska enkelt sätt. Gud ska veta att i alla fall jag behöver det.
Jag var lite stressad över ex-jobbet men på fredagen mailade jag i alla fall iväg ett rejält utkast till handledaren och hon är uppenbarligen imponerad av hur mycket jag skrivit så det känns ändå skönt. Och nu är J föräldraledig så jag är helt Trasselfri och kan bara sitta och skriva hela dagarna (fast just nu smygbloggar jag och tjuvläser lite annat inför mig själv).
Är enormt lättad och glad över att inte ha huvudansvaret för Trassel längre men vet inte om det är som om luften gått ur mig för nu är jag så obeskrivligt trött. Tänker att jag ska gå upp tidigt och skriva men orkar bara inte utan sover och sover och sover. Förvisso kanske jag behöver det men ex-jobet behöver också bli klart så jag måste få fart och ordning på allt nu.
I dag ska jag även till läkaren som jag fick remiss till från Huddinge. Vet egentligen inte alls vad det ska leda till men all hjälp är bra hjälp nu och jag känner att det fortfarande är jobbigt. Jag går liksom bara runt och överlever istället för att leva och jag tycker inte om att ha mitt liv så. Tror att det kommer att bli bättre när huvuddelen av ex-jobbet är klart men jag måste ju orka göra klart det också. Har till och med börjat fundera på antidepressiva och på om inte det skulle hjälpa. Jag kan inte ha det såhär i alla fall, det orkar jag inte.
Det jobbiga med medicin är dock att alla jag ätit innan har alltid haft biverkningar som varit tristare än depressionen i sig. Ett preparat gjorde att jag typ inte kunde få orgasm och inte hade något sexlust vilket vore sjukt trist eftersom jag äntligen blev lite pepp på sex igen när jag slutade amma. Ett annat funkade bra på mitt humör men gjorde att jag gick upp sjukt mycket i vikt pga var hungrig jämt och jag har redan gått upp ett par kilo pga slutat amma och ätit för mycket så det känns verkligen inte som ett alternativ. Nu har jag slutat äta allt onyttigt just pga av det och jag måste försöka hålla det + börja träna lite så att jag kan börja må bra fysiskt också.
Och ibland känns det dumt att börja med antidepressiva nu eftersom jag för första gången på länge börjar känna mig som vanligt igen efter graviditet och amning och alla skithormoner som sabbar... Svårt att veta vad som blir bäst. Hoppas att läkaren är bra och kan hjälpa mig reda ut lite av detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)