lättnad och ånger

Var på möte på BUP med hela familjen och träffade kvinnan som har hand om spädisgruppen i dag. Så himla bra verkar det och så himla skönt att sitta och prata om allt. Har liksom hållit mycket känslor inom mig och bara försökt överleva senaste veckorna och det var så skönt att berätta hur jag mår och hur allt känns.

Jag satte även ord på lite hur jag kände med amningen och berättade att jag slutat och att jag nu mår mycket bättre och faktiskt tycker bättre om Trassel nu. Insåg då exakt hur dåligt jag mådde av att amma och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen. Om vi kan få Pysen (Trassels förhoppningsvis framtida syskon) så tänker jag inte amma hen alls eller möjligen kan jag tänka mig att ge lite råmjölk via pump eller amning precis i början. Men aldrig så mycket och länge som med Trassel.

Däremot blir jag mer och mer ledsen när jag tänker på att jag tvingade mig att amma så länge, att jag inte fattade att det fick mig att må sämre och att det förstörde min och Trassels relation. Det är så mycket jag förlorat - både på att amma och på att stressa så mycket med ex-jobbet. Nu är det försent att ändra på något - nu är det bara att skriva klart ex-jobbet asap så att jag blir klar och bara kan tänka på Trassel och jobbet sedan. Och det kommer ju att ordna sig, jag kommer ju att älska Trassel massa sedan. Önskar bara att det hade gått bra från början.

jag kommer aldrig...

Kitty skrev i ett inlägg och frågade sina läsare om vad de gjort eller sagt nu när de har barn som de aldrig trodde innan och jag började fundera lite över mig själv.
Jag tycker inte att det är så mycket som har ändrats eller att jag håller på och obsessar en massa kring Trassel. Tyvärr skulle det kunna bero på att jag är deppig och inte är så dedikerad av villkorslös kärlek som jag trodde att jag skulle vara så vi får väl se tiden an. Men än så länge tycker jag själv att jag är ganska normal.

Jag har nämligen aldrig förstått alla som ba "man ville ju vara snygg men sen blev man gravid och sunkig" eller "trodde aldrig jag skulle ha på mig en urtvättad t-shirt med kräls och bajs på".
Jag är verkligen inget modelejon eller någon direkt trendsetter i världen men jag skulle typ aldrig gå utanför dörren i ett par sunkiga mjukisbyxor. Till och med de kläder jag har på mig hemma tycker jag är rätt fina dvs har inga "sunkiga" muikisbyxor utan rätt trevliga svarta träningsbyxor eller mjukisbyxor som sitter bra men är sköna. Likaså tröjor och linnen. De kan få vara lite trasiga, särskilt de jag har hemma och om jag älskar dem bryr jag mig inte om små fläckar som inte går bort men blir de fläckiga eller äckliga under dagen så byter jag. Gäller särskilt nu när jag har Trassel och hon kräks ned mig hela tiden. Jag tycker själv det är äckligt att ha kräks på mig så jag byter kläder rätt ofta nuförtin.

Likadant har jag svårt att förstå folk som aldrig "hinner" duscha eller fräscha till sig. Jag kan vara sunkig ett tag - typ i somras när man åkte mellan gårdarna och ombytena var slut och man fick fortsätta till nästa gård trots att jeansen var fulla med bajs och efterbörd - men så fort det går vill jag duscha och byta kläder. Om jag själv känner mig sunkig dvs - orkade inte alltid duscha efter jobbet i somras om jag själv kände mig fräsch men hade hår som luktade lite ko och jag var trött. Men nu när jag har barn hinner jag fan duscha varenda dag om jag vill - jag är ju hemma typ 90 % av tiden.

Jag gjorde även en deal med J innan Trassel kom. Om allt är normalt med hennes avföring så behöver vi inte orda så mycket om den. Vi berättar ju vad det var i blöjan pga bra att veta (särskilt nu när hon äter ersättning och gör en megasprocket typ varannan dag) men har alltså kodord som i alla fall jag tycker låter roligare när man nu måste prata om vad något gjort i blöjan. Bajs är sprocket och kiss är krocket och med lite tur hinner främlingar knappt fatta vad vi pratar om. Kanske underlig lösning men den funkar för mig.

Fast ibland undrar jag om jag inte har lite för mycket självinsikt för jag har nästan svårt att prata om Trassel med andra eftersom jag hela tiden försöker göra bedömningen huruvida de är intresserade av ev Trasselprat eller inte. I föräldragruppen är det ju ok för där pratar ju alla om sina barn hela tiden och det är ju det man främst har gemensamt men i vanliga livet har jag ganska svårt att prata om henne helt otvunget. Till och med när folk frågar och verkar intresserade kan jag känna mig lite obekväm - särskilt när de är sjukt entusiastiska och bara bubblar av bebisprat. Typ min svägerska som i julas helt andäktigt och entusiastiskt utbrast "jamen nu är du äntligen mamma - hur kääännns det?" och jag ba "eeeh, som vanligt typ förutom att man måste ta hand om en bebis". Kände inte att jag levererade det hon ville höra.

Däremot vet jag en sak som jag faktiskt aldrig trodde och det var att jag skulle vara så deppig efter förlossningen. Jag trodde jag skulle ha koll på mig själv och att jag skulle fixa det praktiska galant (vilket jag iofs gör) och att känslorna skulle komma naturligt. Kanske inte direkt men ändå ganska snart. Jag har ju alltid haft väldigt mycket känslor och när jag älskar någon eller blir kär blir jag ju helt galen av känslor. Älskar ju J massa och sjukt mycket. Men med Trassel är det som om inte en enda känsla kommit gratis efter de där första sprudlande dagarna när jag faktiskt var rörd och lycklig över att hon var ute och verkade helt normal och frisk. Eller också har det bara med deppigheten att göra.

Och till sist (precis som Kitty också skriver) - jag har väl inte direkt blivit intresserad av barnvagnar men trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle bry mig så mycket som jag gör. Vi fick ju en gammal Emmaljunga av Js bror som vi först lånade ut till brorsonen M innan Trassel fick den och dels har jag ju fixat och tvättat och gjort den ren men inte nog med det. Jag har även tagit reda på hur man färgar sufletten svart igen (den var typ ljusbrun pga solblekt) samt gjort det så att den numera ser helt ny och fin ut, pimpat den med tusen reflexer från veterinärmötet (pga måste synas i mörkret) och dessutom köpt ett nytt chassi eftersom det gamla hade en svinjobbig varukorg som släpade i marken hela tiden (pga hittade ett fint med bra varukorg och vikbart handtag för 400 kr på fb). Och längs med färden har jag lärt mig att vår vagn är en Emmaljunga Duo Edge 06:a med sportchassi (det jobbiga) men att vi nu har ett classic chassi och att det här med barnvagnar är en hel vetenskap och att folk på riktigt kan ha ett osunt intresse för dem. Dessa människor förtjänar dock ett helt eget inlägg så det kan nog komma något om det i framtiden.

minimal

I dag var jag och Baggie bro på Huddinge sjukhus och hälsade på vår låtsassyster/barndomsgranne som precis fått en liten bebis. Med betoning på liten. Hon föddes i vecka 33 + 3 och har nu varit ute i världen drygt tio dagar. Hon föddes med akut snitt och allt har gått bra med både henne och hennes mamma. I dag var hon uppe på födselvikten igen så det verkar gå åt rätt håll.

Vi fick så klart inte träffa henne pga risken att hon ska bli sjuk av något men de rullade fram henne till fönstret så vi kunde ta lite bilder och få se henne. Och hon var verkligen sjukt liten. Helt plötsligt kändes Trassel som ett gigantiskt barn. Insåg även att det är mycket känslomässigare att träffa folk man gillar som har fått barn nu än tidigare eftersom det finns något att relatera till.

Hade köpt pyttekläder till henne och en liten kanin  på apoteket (Trassel har en likadan som hon fått av sin mormor) och vi hann fika lite tillsammans med båda föräldrarna (de bytte av varandra för en ville hela tiden vara hos bebisen). Sen åkte jag och bro in till stan och gick runt lite innan jag gittade hem med Trassel som bara sov och sov och sov. Skönt då men nu i kväll har hon varit megapigg i soffan ända till halv nio medan jag bara ville att hon skulle somna så jag kunde få en lugn kväll ensam (J är ute med jobbet). Tänkte plugga men nu är jag så trött att jag bara vill däcka så jag ska nog gå och lägga mig strax.

I morgon är det möte med spädisgruppen. Hoppas att det blir bra.

nedräkning

Nu är det bara två arbetsdagar kvar innan J blir ledig och jag kan göra klart mitt liv.

paus

Har försökt göra lite bra saker nu. I fredags när jag inte hade hjälp med Trassel längre så var jag istället ute och gick med en tjej från föräldragruppen som verkade snäll och det var hon. Vi gick typ en mil, fikade och pratade massa om bara bebissaker som graviditet, förlossning och våra barn. Det var ganska skönt att bara prata prata prata. Längtar till spädisgruppen nästa vecka.

Har också fått kallelse till öppenvården så dit ska jag veckan efter påsk. Hoppas att det kan hjälpa också. Och när J blir föräldraledig ska vi gå i parterapi. Då ska jag ta tag i allt - vill att hela vår familj blir bra och fungerar på alla plan.

Och i fredags messade min bästis C och frågade om jag ville gå ut och äta med henne och hennes kompis som jag också känner på lördagen. Och eftersom J var och spelade kort med sina vänner förra lördagen hade jag ju lite fördel så för första gången sedan examen fick jag alltså chansen att vara helt Trasselledig. Först blev jag skitpepp och glad eftersom jag längtat efter det här i evigheter. Men när jag sedan satt på tunnelbanan på väg in till stan fick jag ångest. Dels för att jag kände mig så deppig och utarbetad att jag blev orolig att jag skulle få ett sammanbrott nu när jag äntligen skulle få gå ut och dels för att det inte kändes något roligt att jag bara vill bort från mitt barn.

Men sen kom jag fram och gick till hotellet där C bodde, köpte med mig ett glas champagne och en alkoholfri drink till C som är preggo och gick upp på hennes rum och öste ur mig allt. Och det var så skönt att prata med någon som jag känner bra och som också har barn om det.

Så kom kompisen CS och vi gick ner till baren och drack vin och till East och åt svingod mat. Vid elva när C var dödstrött och gick tillbaka till hotellet för att sova tog jag och CS en taxi hem till vår hood (hon bor också i vår villaförort) och fortsatte festen hemma hos en av hennes kompisar som hade haft middag. Alla var sjukt trevliga och snälla och jag kunde prata om alla mina jobbiga bebis-issues och folk fattade och vi drack massa vin, rökte och dansade till fem på morgonen.

Då kände jag helt plötsligt att jag var trött och saknade både Trassel och J så då gick jag hem och det började ljusna och massa fåglar kvittrade och jag njöt av känslan att för första gången längta lite efter min bebis.

I dag har jag fått sova till halv tolv och trots bakfyllan från helvetet har det ändå varit ok med långpromenad och fika och lite pyssel hemma. Och nu har jag fått första feedbacken på mitt ex-jobb från handledaren så jag skrev ut det och ska sätta mig och titta på det i morgon.

Jag tror att den här helgen var precis vad jag behövde. Om jag nu bara kan sova ikapp lite i natt så kanske min sista vecka som ensam med Trassel blir riktigt uthärdlig.

arg

Det är så hemskt för jag är så arg och irriterad på J hela tiden. Fast han är helt gullig och snäll och säger att han älskar mig hela tiden så känner jag bara ilska, tomhet och irritation.

Fast jag vet ju att det inte är på riktigt, jag vet ju att jag egentligen älskar honom och bara vill vara med honom och att det inte finns någon bättre men just nu känns allt bara deppigt och hemskt. Och jag tror egentligen att en del av ilskan bottnar i att jag är avundsjuk på honom för att han älskar Trassel så naturligt och förbehållslöst och att jag inte gör det. Och det gör mig irriterad och missunsam och så är jag trött och deppig och måste lägga all energi på ex-jobbet och på att överhuvudtaget överleva med Trassel. Och då kommer J i kläm fast jag egentligen vet bättre.

Jag hoppas så himla mycket på att det blir bättre när han blir ledig. Nu är det bara nio dagar kvar.

fortfarande på väg bakåt

I dag är en värre dag. I dag orkar jag nästan inget, framför allt orkar jag inte vara mamma. Jag pratade med en kvinna på facebook om att inte älska sitt barn från början och hon sa att hon en gång stått i köket och sagt "Vad har vi gjort?" när deras barn var helt nytt. Och jag kände igen mig vilket var så himla jobbigt samtidigt som det var skönt att inte vara ensam.

Det värsta är att jag vill bli klar med det där förbannade ex-jobbet och att det är det enda jag har i huvudet. Det är ju bra att jag får hjälp med Trassel men det är som att det inte räcker, jag vill bara åka iväg, sitta själv i en vecka och skrivaläsaskrivaläsaskriva så att jag slipper det sen. Samtidigt som jag vet att jag är trött och irriterad och inte orkar eftersom jag pressar mig så satans hårt och sitter och skriver och läser halva nätterna. Det är en väldigt ond cirkel och jag kan inte riktigt ta mig ur den.

Funderar faktiskt på att ringa återbud till Huddinge i morgon så att jag kan sitta och skriva istället. Orkar inte åka så långt bara för att göra samma sak som förra veckan. Och om jag är kvar här kan jag ju skriva och läsa och få hjälp. Och det jag verkligen väntar på som hjälp är ju spädisgruppen och det är ju nästa vecka. Samtidigt som jag ju faktiskt inte mår så bra. Men till Huddinge kan jag ju ringa och prata och åka till närsomhelst om det blir panik.

På fredag ska jag i alla fall träffa snälla tjejen från föräldragruppen och promenera och äta lunch. Jag hoppas att det blir trevligt och framför allt hoppas jag att jag ska kunna koppla bort ex-jobbet lite och bara ha en ledig dag.

Allt känns så himla tungt och jobbigt och jag hoppas så himla mycket att det lättar lite när jag blir klar med huvuddelen av skrivandet och när J också blir ledig. Måste försöka få undan allt ex-jobb bara så att jag kan vila lite och försöka öva på att vara mamma lite innan sommaren. Det måste bli bättre. Måste.

ett steg framåt, två bakåt

Trodde att allt skulle bli lite bättre nu men idag är en ny dag med bakslag. Har varit trött och håglös och allt har tagit massa energi trots att jag är ute på landet hos mamma och pappa och får hjälp med Trassel. Min brors unge var också här och det var lite rörigt så jag har inte alls hunnit göra så mycket på mitt ex-jobb som jag borde. Tur att jag har tisdag och torsdag på mig också.

Ska till Huddinge på återbesök på onsdag och ska då prova att åka buss från ön in till stan med Trassel. Blir ett spännande projekt. Vet egentligen inte vad jag ska göra där, vad de ska kunna hjälpa mig med mera. Väntar ju bara på spädisgruppen och på min utredning och kontakt inom öppenvården. Men samtidigt mår jag inte så bra idag och tänker att det nog är bäst att åka dit. Orkar bara inte berätta allt en gång till, nu får de läsa journalen.

Men ändå, det är små steg framåt. Min mamma var mest med Trassel idag och när jag matade henne en gång så kändes allt så himla mysigt och bra. Och när jag "tog över" henne efter kvällsmatningen och skulle byta till pyjamas och lägga henne kände jag att jag älskade henne så mycket och blev alldeles varm i hela kroppen. Och hon tittade på mig och log och var sitt gulligaste jag.

Och i söndags var vi ute på isen i solen och Trassel låg och sov i vagnen och vi hörde måsar som skrek och det kändes som vår. Och i morse var det helt ljust och soligt när Jonas åkte till jobbet. Jag hoppas att de bra dagarna sakta blir fler för jag orkar inte så mycket mer tror jag.

hoppfullt

Idag är en ganska bra dag. Skrev en massa igår, både privat och på ex-jobbet och det blev sent. Så i morse var jag trött men sov lite längre eftersom Trassel först var med J och sedan låg och softade och var glad bredvid mig i sängen. Och när jag vaknade såg hon så glad ut och lyste upp med hela ansiktet.
Då kände jag faktiskt att jag tyckte så himla mycket om henne och varje sådan sekund är värt så himla mycket just nu.

Sedan sov hon så snällt medan jag åt frukost och läste och fixade. Och solen lyste fint och jag drack te och läste Alex blogg och det ingav hopp. Hon beskriver familjelivet sådär mysigt och bra som jag hoppas att det blir sedan. När jag är gladare och Trassel större och hon har ett syskon.

Själva anledningen till att jag ville ha barn från början var ju just det - att ha en underbar familj, att ha en gemenskap och att göra roliga saker med små människor som växer och blir bra. Jag hade aldrig någon längtan efter bebisar eller småbarn, jag vill helst att de ska bli stora snabbt och börja tänka och prata och vara människor. Och ändå tycker jag mer om Trassel som bebis än jag trodde att jag skulle göra - hon är ju så himla liten och gullig och det är så roligt att klä henne i minikläder. Och när hon ligger på ens bröst och snusar eller när hon tittar på en med sina intensiva gråblå ögon och ler - då är det väldigt mysigt.

Nu ligger hon i sitt babygym och är ganska glad och peppad verkar det som. Och jag kan göra saker, som att diska nappflaskor och hänga tvätt. Och skriva - vilket är ljuvligt. Och nu snart kommer Js mamma och hänger lite med Trassel så jag ska kunna plugga ostört. Hon tar alltså semester för detta vilket jag tycker är helt fantastiskt.

Hade väldigt svårt först att ta mot hjälp från henne eftersom vi inte känner varandra så bra och för att hon inte är min egen mamma. Ens egen mamma har ju hjälpt en jämt så det känns inte konstigt men Js mamma har jag ju bara känt i några år. Och det känns dumt eftersom de hjälper mig med något jag tycker är jobbigt. Men så sa min terapeut något klokt och det var att farmödrar inte alltid får så bra kontakt med sina barnbarn eftersom mamman ibland "står i vägen" (medvetet el omedvetet) och att jag istället skulle se det som att jag gav henne något - dvs bra kontakt med Trassel. Och då blev det lättare för jag har hela tiden försökt tänka på att involvera Js familj lika mycket som min precis som jag tänker på att involvera J i Trassel hela tiden fast det är jag som är mest med henne just nu.

Och en dag när Js mamma var med Trassel frågade jag om hon ville ha något för hon satt i soffan och matade henne och hon sa nej och sedan hörde jag henne säga till Trassel att "jag behöver inget nu när jag sitter här med dig". Då slutade jag ha dåligt samvete för att hon hjälper mig. Och jag måste ju vända på perspektivet - att vara med Trassel är ju mest mysigt för mormor och farmor - det är ju jag som är med henne hela tiden som ibland blir helt less och galen. Och jag har alltid velat dela med mig av min familj och vill att Trassel ska gilla alla och vara en del av en stor gemenskap. Och då är det ju fantastiskt att alla vill vara med henne redan från början och att jag kan få den här hjälpen. Är så himla glad att ha så bra släktingar omkring mig.

tröst

Via flaskmatargruppen som jag är med i på facebook återupptäckte jag Kitty Jutbrings blogg. Läste lite i den gamla om när hon var gravid eftersom vi var gravida ungefär samtidigt men tappade sedan bort den.

Men nu har hon en ny och när jag började läsa den visade sig att hon inte bara fött en dotter på exakt samma dag som Trassel kom till världen utan att hon och hennes kille också gett sin dotter arbetsnamnet från livis som riktigt namn. Deras dotter heter förutom tilltalsnamnet Nikki-Lo även Krabban (sjukt gulligt och extra roligt eftersom det var ett av mina smeknamn i tolvårsåldern). Vi har också lagt till Trassel som andranamn men vet inte om det gått igenom än eftersom vi skickade in papperena i sista sekunden.

Och, dessutom, är även hon drabbad av detta svinjobbiga i att inte vara särskilt glad trots att man precis fått barn och borde få njuta och vara gladast av alla. Så de senaste dagarna har jag sträckläst alla hennes inlägg sedan hon startade nya bloggen och jag känner igen mig i en hel del och det är så himla skönt.

Största skillnaden är väl att hon är peppad på att amma och att hon inte har ett djävla ex-jobb att slutföra men annars känns så mycket lika. Minns att jag kände igen mig i mycket av det hon skrev när hon var gravid också och jag älskar när sådant händer. Man tror att man är ensammast i världen och så hittar man en blogg eller en bok eller vad som helst och inser att man inte är det. Det är en ljuvlig känsla.

det där med amningen del II

Och - jag har slutat amma. Funderade och velade fram och tillbaka. Kunde inte bestämma mig men till slut var det en av BVC-sköterskorna som hjälpte mig via läkaren på vårdcentralen. Jag frågade läkaren vad hon trodde och berättade att jag har en teori om att min deppighet blev värre av amningen eftersom jag uppenbarligen är känslig för hormoner (hade väldigt svårt att hitta p-piller som inte gjorde mig deppig när jag var yngre) och att jag dessutom inte tyckte om det särskilt. Och hon gick och rådgjorde med de på BVC och då hade sköterskan spontant sagt att hon tyckte att jag skulle sluta amma vilket var det jag behövde höra för att kunna ta ett beslut. Tänkte att om jag bara blir en centimeter gladare av att sluta så är det värt det.

En annan sak som jag funderade en massa på och som också var en av huvudanledningarna till att jag bestämde mig för att sluta var även att jag hoppades på att jag skulle knyta an bättre till Trassel. Det var ju inte så att jag hatade att amma eller fick ångest av det men jag märkte att jag liksom "kopplade bort" när jag gav henne bröstet. Jag distanserade mig från henne och bara lät henne äta och ville få det överstökat så snabbt som möjligt. Detta gjorde dock att jag även distanserade mig från henne i känslomässigt och jag kom på mig själv med att ibland känna mig helt likgiltig inför henne vilket skrämde mig (i början var det ju massa känslor och även om jag var ledsen så tyckte jag ju massa om henne). Så när jag bestämde mig för att sluta tänkte jag att om det bara får mig att tycka om Trassel ett endaste gram mer så är det värt det.

Så jag började dra ner och bytte ut några mål mot ersättning och varvade sedan ersättning och bröstmjölk och pumpade ur när det blev för mycket. Och mina bröst är nog bra på att anpassa sig för det tog bara en dryg vecka och sedan ammade jag bara på natten. Och efter några dagar gick inte ens det för det fanns inte tillräckligt med mjölk och sista natten gjorde det bara ont för att Trassel försökte få ut mjölk fast brösten var helt tomma och då slutade jag nattamma och sedan dess har jag ammat någon enstaka gång när brösten blivit lite fyllda. Och som tur är går det jättebra med ersättningen, Trassel äter hipps ekologiska och verkar helnöjd och har inga problem med magen vilket också känns bra (bebisar kan tydligen bli förstoppade när de bara äter ersättning).

Nu när jag slutat helt och bara ger flaska och kan gå runt i mina vanliga kläder och slipper mata någon med mina bröst är jag faktiskt lite mindre deppig. Det kanske bara hjälpte några centimeter på deppigheten men jag tycker flera hundra gram mer om Trassel. Numera tittar jag på henne när jag ger henne mat och vi gosar och kramas på ett helt annat sätt. Och det är värt allt i världen. Till och med min mamma sa  häromdagen att "nu tittar du på henne när du matar, när du ammade lade du henne bara till bröstet och gjorde sedan något annat" (och hon var ändå tveksam till att jag skulle sluta amma först). Kanske tyckte jag mer illa om det än jag insåg då, kanske var problemet större än jag trodde.

Att sluta amma är i alla fall (näst kejsarsnittet) det absolut bästa beslutet jag tagit på länge. Och det har blivit lite bättre totalt sett också, jag bara önskar att det gick snabbare och att allt var över nu. För jag tror ju att allt kommer att bli bra och att jag till slut kommer att älska Trassel över allt annat och att jag kommer bli glad igen. Men det är så jobbigt att vänta på det och jag tycker faktiskt att jag var värd att få det bra med min bebis från början.

...det blev bara värre

När jag hade fått det där sammanbrottet hos MVC-bm på återbesöket fick jag ju en remiss till en psykolog på BUP och dit fick jag en tid i början av februari. Det var väl under kontroll då och först var jag där själv med Trassel och sedan efter två veckor med Jonas och Trassel.

Hon bad mig gå till en läkare för en medicinsk bedömning och först fick jag en tid en vecka fram i tiden men insåg snabbt att det inte skulle funka. Hade megaångest en kväll och kände inte igen mig och blev livrädd. Dagen efter ringde jag och fick en akuttid medan Jonas var hemma med Trassel. Och då blev jag remitterad till jourmottagningen på Huddinge och där har jag varit två gånger nu. Jag ska tillbaka dit för koll nästa vecka och de ska skicka en remiss till öppenvården så att jag dels får komma på en utredning och dels får en ny kontakt här där jag bor. Min gamla terapeut sitter ju i hemstaden och det funkar inte riktigt att åka ända dit nu.

Om knappt två veckor ska vi på möte på BUP igen och då ska jag förhoppningsvis få börja i en grupp med andra mammor som är deppiga och har fått bebisar. Hoppas väldigt mycket på den gruppen för jag orkar inte med allt längre och det är så sjukt jobbigt att inte ha någon att prata med.

Jag går ju på en vanlig föräldragrupp också på BVC och där var jag ganska ärlig med hur jag kände och ingen verkade titta snett på mig. Men samtidigt känns det som lite fel forum att sitta där och prata ut eftersom de flesta andra verkar vara lite mer "normallyckliga" (men det vet man ju iofs aldrig).

I dag när BVC-sköterskan som har gruppen började fråga om vi hade "varit iväg själva eller gjort några aktiviteter med bebisen" och huruvida vi "tyckte att det var svårt att komma iväg" var jag bara tyst. Orkade inte redogöra för hur jag åkte runt i halva Mälardalen och hängde i lagårdar med Trassel när hon var typ fem veckor eller att jag ständigt packar in henne i bilen eller vagnen och gör något bara för att slippa vara ensam med mig själv eller för att få hjälp att ta hand om min bebis. Jag vill inte framstå som dryg eller duktig men för mig är det inte det praktiska som är problemet. Det är det psykiska och känslomässiga som är så djävla tungt och svårt och konstigt.

Och när en av de andra mammorna sa "men man ska ju inte stressa fram sådant, man känner nog när man är redo att lämna bebisen första gången" berättade jag inte att jag även var ensam på fest när Trassel var fem veckor. Och att det var den bästa kvällen på länge. Och jag orkade inte berätta att jag inte vill något hellre än att lämna bort min bebis och för några timmar bara känna mig helt fri.

Men det finns en tjej som brukar sitta bredvid som verkar snäll och ganska lågmäld och inte verkar så käck. Vi har pratat lite och nu är vi vänner på facebook och vi pratade om att fika någon dag innan nästa möte. Kan nog vara skönt med någon i närheten som jag kanske kan prata lite med i alla fall. 

Jag trodde nog att det skulle bli bättre när jag började få hjälp och när jag liksom "tog tag" i problemen men jag vet inte, det känns mest som om det blivit lite värre. Kanske är det för mycket med ex-jobbet också men jag kan bara inte släppa det, då känns det som att jag skulle sugas ned i ett svart hål och aldrig mera komma ut. Jag måste ha kvar en del av mitt "yrkes/universitets-jag" annars har jag inget kvar att hålla fast i av den jag en gång var.

Men jag har i alla fall fått massa hjälp och stöd av min mamma och Js mamma som hjälper till med Trassel så att jag kan skriva och bara det är ju en enorm lättnad och guld värt. Att det sedan även är en lättnad psykiskt är ju bara bonus.

Och nu kan jag se ljuset i slutet av tunneln och försöker hålla ut. Den första april börjar J sin föräldraledighet och då kan jag börja "jobba heltid" och bara fokusera på ex-jobbet. Och jag kommer att kunna åka iväg utan att tänka på Trassel och på hur allt ska passa in med henne. Och jag kan vara borta när jag vill och åka på "jobbresa" i en vecka och bara sova hela nätterna. Men det jag hoppas på mest är att jag ska börja längta efter Trassel istället för att se henne som mitt krångliga "jobb". Jag vill ju också bli glad av att komma hem och träffa henne istället för att bara känna lättnad när kvällen kommer och J äntligen är hemma.

det blev bara mer...

Ja, det var ganska längesedan jag skrev något nu. För allt det där trevliga och bra som jag tänkte blev liksom aldrig av. Nu när jag ser tillbaka förstår jag inte hur jag någonsin orkat.

I slutet av januari pratade jag med min handledare och sa att jag ville bli klar med examensarbetet asap. Det skulle inte gå tills nästa redovisning som är i april men jag hoppas på att få ihop det tills i maj så att jag kan redovisa då och få ut mitt leg till sommaren. Annars blir nämligen min chef i sommar lite besviken. Så sedan dess har jag ständigt levt med examensarbetet på ena axeln vilket å ena sidan är bra eftersom jag tycker om att göra det (delvis för att det är min sista utpost i detta bebishav och delvis för att jag bara vill få undan allt asap och bli av med det) men å andra sidan är extremt stressande - särskilt när en liten bebis inte alltid vill sova och låta sin mamma skriva och läsa i fred.

Jag skrev även in mig på arbetsförmedlingen - var nog deras första "kund" med en sju-veckors-bebis. Tänkte att det var lika bra att finnas med i systemet eftersom jag inte plockar ut någon föräldrapenning och inte arbetar eller studerar MED CSN. Hade en ganska förstående handläggare som enbart bokade in rapportering via telefon under våren och ny utvärdering i slutet av maj då jag har sommarjobb. Hon sa till och med lite inofficiellt att "jag borde inte säga såhär men du kanske inte behöver söka tusen jobb i veckan, var lite med din bebis också". Bra handläggare.

Hela första halvan av februari ägnades åt att söka sommarjobb och prata med olika DV-chefer hit och dit. Var sjukt orolig för hur det skulle gå men (som vanligt) ordnade det sig till slut. Blev erbjuden sommarvikariat både på min gamla station söderöver, uppe i Borlänge och, till sist, här i södra Stockholm. Och så klart tackade jag ja till Stockholm - det är ju hemma, bara två mil bort!
Jag vill ju jobba på distrikt och jag vill ju bo i Stockholm så denna fot in i detta område är ju min smala lycka så nu gäller det bara att försöka få ut leget till sommaren och vara briljant hela sommaren så att jag får fortsätta i detta område på ett eller annat sätt. Det enda jobbiga var att det satte ytterligare press på ex-jobbet.

I slutet av februari åkte Jonas till New York på jobbresa i nästan en vecka. Jag höll på att få panik bara av tanken men det slutade med att jag körde honom till Arlanda och åkte ut till mina föräldrar och bodde där hela veckan för att sedan hämta upp honom igen när han kom hem. Det hade aldrig gått annars. Dels behövde jag hjälp med Trassel för att kunna ex-jobba och dels behövde jag hjälp med Trassel för att jag hela tiden var ledsen och deppig.

Sedan dess är det bara ex-jobb och ta hand om bebis som gäller. Och att försöka ta hand om mig mitt i allt detta men allt det kommer i nästa inlägg. Energin är slut för nu och ex-jobbet väntar.