Var på möte på BUP med hela familjen och träffade kvinnan som har hand om spädisgruppen i dag. Så himla bra verkar det och så himla skönt att sitta och prata om allt. Har liksom hållit mycket känslor inom mig och bara försökt överleva senaste veckorna och det var så skönt att berätta hur jag mår och hur allt känns.
Jag satte även ord på lite hur jag kände med amningen och berättade att jag slutat och att jag nu mår mycket bättre och faktiskt tycker bättre om Trassel nu. Insåg då exakt hur dåligt jag mådde av att amma och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen. Om vi kan få Pysen (Trassels förhoppningsvis framtida syskon) så tänker jag inte amma hen alls eller möjligen kan jag tänka mig att ge lite råmjölk via pump eller amning precis i början. Men aldrig så mycket och länge som med Trassel.
Däremot blir jag mer och mer ledsen när jag tänker på att jag tvingade mig att amma så länge, att jag inte fattade att det fick mig att må sämre och att det förstörde min och Trassels relation. Det är så mycket jag förlorat - både på att amma och på att stressa så mycket med ex-jobbet. Nu är det försent att ändra på något - nu är det bara att skriva klart ex-jobbet asap så att jag blir klar och bara kan tänka på Trassel och jobbet sedan. Och det kommer ju att ordna sig, jag kommer ju att älska Trassel massa sedan. Önskar bara att det hade gått bra från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar