trasseliten

Den sak som förvånade mig mest när Trassel var ute ur livis var att hon var så himla, himla liten. Och sedan tänkte jag att hon fått plats inuti mig och då kändes hon helt plötsligt stor. Och vi hade varit oroliga över att hon skulle vara för stor för kläderna men istället var alla kläder vi hade med oss i storlek 50 som säckar runt hennes pyttekropp. Hon föddes ju i och för sig en vecka för tidigt pga det planerade snittet och hon vägde 3 150 g och var 48 cm lång och det är ju inte jättestort.

Det gick verkligen inte att föreställa sig hur det skulle vara när hon kom ut. Men efter bara några timmar kändes det som att hon alltid funnits, som att hon aldrig legat i min buk och vuxit utan bara varit hos oss jämt. Det var en mycket konstig känsla.

Och när hon kom ut förvånades jag även av att jag inte blev helt galen och hormonell och ville slita henne till mig etc. Jag tittade på henne och hade svårt att ta in hela situationen. Jag bad dem torka av henne en del innan jag fick henne eftersom jag tyckte att hon var lite väl kladdig. Och sen när hon låg på mitt bröst kändes allt väldigt, väldigt konstigt.

Första dagarna på BB hade hon bara sin lilla mössa och en blöja på sig för det var så varmt och hon låg ju nästan alltid tätt intill mig eller J eller under sin lilla filt som vi köpt. Och jag minns hur jag vaknade de första nätterna och tittade på henne och hon låg så sjukt stilla och jag såg inte ens att hon andades och då blev jag livrädd att hon dött och var tvungen att peta värsta hårt på henne så att hon rörde sig. Troligen sov hon väl bara extremt djupt men alltså, skräcken att hon skulle ligga där helt stilla och inte leva nu när hon precis lyckats ta sig ut i världen.

Och vi tänkte ju att hon skulle få sin egen säng och allt men det gick ju inte att lägga denna pyttevarelse i en egen jättesäng så hon fick sova med oss och efter en dag köpte vi ett babynest som de rekommenderat på BB om man ville sova med sin bebis. Så hon hamnade mellan oss vilket var helt okej till en början.

Sen när vi kom hem var det som att ha semester. Vi hade bestämt att vi skulle vara hemma tillsammans och förlänga de första veckorna så J var hemma hela december och började inte jobba förrän efter nyår. Och även det var ett av de bästa valen vi gjort någonsin. Även om det var ganska mycket pyssel med Trassel så var det ändå som att vara lediga tillsammans och vi bara softade och skrotade runt och hade folk på besök. Jag bakade en massa - vilket jag inte hunnit på flera år - och hann klart med alla små projekt inför julen. Och det var ju ändå en del att stå i eftersom vi var tvungna att tvätta minst en maskin om dagen.

Allt gick även så himla bra med Trassel och det var så skönt. När vi gjorde återbesök på BB när hon var fem dagar hade hon redan gått upp till sin födelsevikt (vilket är bra) och när BVC-tanten kom hem till oss hade hon gått upp ännu mer. När hon var en vecka ramlade resterna av navelsträngen av och den hann knappt bli äcklig (som jag fasade för) och när hon var drygt två veckor var hon på utflykt till Djurgården och fikade på Rosendahl för första gången. Vi var lite oroliga för att ta ut henne bland folk i början eftersom hon inte ens var en månad då men samtidigt höll vi på att förgås av leda härhemma. Sakta, sakta blev Trassel större och fyllde ut sina små kläder och fick runda kinder. Och vi började nästan glömma bort hur yttepyttig hon varit där på BB.

Samtidigt pysslade jag nog på lite för mycket för helt plötsligt blev jag trött och ledsen och grät lite medan J tröstade och vi bestämde oss den kvällen för att skita i gran och alla andra julbestyr eftersom vi ändå inte skulle vara hemma under julen.

Först tog varje dag en evighet men snart gick tiden och veckorna gled förbi alldeles för fort och även om det kändes som om vi hade all tid i världen blev det jul nästan direkt. Men då kändes vårt liv utan Trassel ändå som en dröm för det var verkligen som om hon alltid funnits.

bb

Alltså - finns det något mysigare ställe än BB när man precis fött sitt första barn, det är december och snöstorm ute och man har ett eget rum där hela den nya familjen får plats? Med egen toalett och dusch, matsal ca 10 m bort och en snäll barnmorska som kommer med opiater så fort man har ont.

När första dagen och natten var över hade jag världens snällaste barnmorska som kom in och pratade och hjälpte och tog bort min kateter och kollade att jag kunde kissa. Vid halv åtta kissade jag floder och fick äntligen duscha av mig allt klet vilket var ljuvligt. Lyckan i att sen sätta på sig sina egna rena myskläder och sina nya varma fårskinnstofflor och sakta hasa till matsalen för att hämta svingod frukost som jag åt på rummet medan jag tittade på världens bästa J och världens sötaste Trassel som snusade i en säng.

Och så vilade jag lite och gosade med Trassel och J och så bytte J blöja och jag matade henne och så sov hon lite medan vi åt lunch. Och E och Js mamma kom och hälsade på och allt var väldigt trevligt. Och sedan var det helt plötsligt middag och kvällsfika och hela tiden var allt varmt, dämpat och urmysigt.
Och så gick dagarna - hela vistelsen var bara så. Helt mysig och ljuvlig och egentligen ville jag aldrig åka hem för att allt var så mysigt och tryggt men till slut var man ju tvungen - annars hade vi ju blivit institutionaliserade. Men lyckan när jag vaknade på onsdagen och hade ganska ont och var ganska trött och tittade ut och det var snöstorm och så kom barnmorskan in och sa att vi gärna fick stanna en dag till.

Vi stannade på BB tills på torsdagen efter lunch och sedan åkte vi tillbaka på återbesök på lördagen och kollade allt och gjorde hörselscreening. Och då ville jag bara stanna kvar. Det måste vara ett bra betyg på ett BB. Jag tror att det var kombinationen att vi fick den förlossning vi ville, att Trassel mådde bra och att alla var så snälla och att vi fick gott om tid på oss att vänja oss vid Trassel i ett eget rum. Jag önskar alla blivande föräldrar en sådan upplevelse som vi fick.

förlossningen

Jag hann pyssla klart med det mesta och jag och J tillbringade vår sista helg som två med att gå runt på stan, fika och äta middag ute i flera timmar med vänner. Men som vanligt tog allt ändå extra tid och det blev sent innan vi äntligen kom i säng på söndagen. Och jag hann knappt sova innan taxin kom och hämtade oss vid halv sju. Det var extremt overkligt att tänka på att det var sista gången vi lämnade vårt hem som två, att nästa gång vi kom hem så skulle vi förhoppningsvis vara en till. Och det var extremt overkligt att veta att inom några timmar skulle vi högst troligt vara föräldrar.

När vi kom fram fick vi vänta i ett rum och J fick fina blå op-kläder medan jag fick nättrosor och en vit landstingsskjorta som gjorde att jag såg ut som en demenskärring på rymmen. Och så hann vi vila lite vilket var väldigt skönt eftersom jag var så sjukt hungrig på grund av fastan. Jag tror till och med att jag hann slumra till i sjukhussängen bredvid J, trots att jag var enormt nervös för allt som låg framför oss.

Vid halv tio kom vår barnmorska och hämtade oss och vi åkte ned till op-avdelningen. Där fick jag kanyl i handen och blev tvättad på ryggen och fick information om hur allt skulle gå till. Jag fick en spinalbedövning och det gjorde inte så ont men spände extremt mycket i ryggmärgen och när det höll på att bli olidligt var det som tur var klart. Sköterskan sa att jag var extremt lugn och sansad varpå jag kontrade med att det hade varit tvärtom om vi varit på förlossningen istället.

När jag väl fått bedövningen i ryggen gick det i en himla fart och jag blev lagd på britsen och tvättad på magen och fick kateter och de testade bedövningen. Allting kändes fortfarande men istället för att göra ont kändes det som om någon bara petade på en med något litet. En skärm sattes upp mellan min mage och mig själv och J så att vi inte skulle se operationen (jag ville filma snittet men det fick jag inte till Js lycka) och på vår sida satt en narkosläkare och narkossköterska och barnmorskan som skulle ta emot Trassel. Min puls gick ned lite mycket på grund av det blodtryckshöjande läkemedlet så jag fick efedrin för att dra igång hjärtat och då kände jag mig lite nervös i hela kroppen och bedövningen gjorde att det kändes som om kroppen var full men hjärnan klar. Mycket underlig känsla. Samtidigt briefade hela op-teamet som skulle utföra ingreppet med varandra och det kändes som att sitta i en cockpit innan take-off, mycket tryggt.

Jag kunde känna att något hände med min mage så jag frågade om de börjat operera och det hade de. Sedan blev det lite ståhej eftersom moderkakan satt i vägen för snittet och jag mindes att jag tänkte "men till och med jag vet ju att placentan sitter i framkant" men sedan verkade allt gå bra och lösa sig. Dock vägrade Trassel komma ut så de fick böka runt som satan med min mage för att få ut henne ur snittet. De trycker på livmodern uppe vid bröstkorgen och det gör att hela magen känns och blir ihoptryckt men det var som med bedövningen - precis när jag kände att jag inte skulle stå ut längre var det över. Tydligen fick kirurgen byta plats och överläkaren ta över eftersom Trassel var svår att få ut. De tryckte och härjade en massa men sedan kändes det helt plötsligt att det blev tomt i buken, att något där inuti försvann och så var det lite tyst några sekunder - bara operationsteamet pratade med varandra - och sedan hördes det ett litet bebisskrik och så fick vi se en skymt när de lyfte Trassel över skärmen och visade upp henne snabbt för oss. Jag minns bara att jag blev förvånad över allt och frågade om det var en flicka och kirurgen tittade över kanten och sa "det blev en tjej" och då var det som att något föll på plats och jag kunde börja ta in att det var Trassel som höll på att komma till världen.

Hon gastade en massa och var helt vitblå och blodig och skrynklig men J tyckte att hon var "värsta söt" direkt medan jag tyckte att de nog kunde torka av henne lite först. J har filmat bitar när Trassel läggs på mitt bröst och det låter så roligt för sköterskan frågar hur det känns och jag svarar "det känns konstigt" och hon lägger till "jag menade mest fysiologiskt". Men det kändes konstigt och ofattbart och var ändå så sjukt rörande och när alla fixat och trixat klart med Trassel och räknat tår och vägt och mätt så fick hon ligga och krafsa lite på mitt bröst medan J satt bredvid och kirurgen sydde ihop mig. Efter operationen kunde jag inte röra mig så sköterskorna välta över mig i en säng och så fick jag, J och  Trassel susa iväg till uppvaket och hänga i någon timme tills jag kunde röra tårna igen.

Jag var fortfarande sjukt hungrig och ville bara äta men först fick jag lite äcklig fruktenergidryck och vatten för säkerhets skull. Det visade sig vara ganska tur för när vi väl fick komma till vårt rum och fick fika och smörgåsar (sånt där fika som man ser i förlossningsböckerna) så kräktes jag mycket ovärdigt i papperskorgen innan jag ens hunnit börja äta. Men sedan gick det bra och jag fick äntligen i mig lite smörgåsar och något att dricka och hela tiden låg Trassel och krafsade på mitt bröst och J satt bredvid och gosade. Det var mycket fint alltsammans.

Hela resten av dagen låg jag bara där i sängen och J fick göra allt men det var ändå mysigt och jag fick sjukt bra smärtlindring och det gjorde inte särskilt ont någonstans. Det enda som var lite ovärdigt var att jag låg i en pöl av blod från min livis och hade en kateter som någon kom och tömde lite nu och då men inte ens det spelade så stor roll. På kvällen fick jag pröva att gå upp ur sängen och det gick bra men jag var rätt yr så mina planer på att fräscha till mig fick skjutas upp till morgondagen.

Och hela tiden låg Trassel på olika ställen i sängen och krafsade och var ljuvlig och vi pratade med våra föräldrar och berättade på olika andra sätt att hon fanns och försökte framför allt ta in att hon var där och hade kommit ut ur livis helt frisk och normal vilket var det bästa av allt. Och det var Trassels första dag ute i livet.

Jag brukar inte så ofta publicera bilder här men den här är väldigt fin och beskriver Trassels födelsedag och vår glädje så himla perfekt i ett enda ögonblick.