Precis när det började kännas segt med ickevintern och när J var helt utarbetad och jag kände att det här nog inte går längre fick vi en välförtjänt paus. Under hösten hade Js bror och hans fru hetsat oss att vi skulle åka till Thailand tillsammans under vintern och vi tackade ja och hakade på. Detta visade sig vara precis vad vi behövde så i slutet av februari var det tänkt att vi skulle tillbringa knappt tre veckor på Koh Lanta med Js bror och hans familj.
Maken till otursförföljd semester har vi då aldrig skådat. När vi packade kvällen innan vi skulle åka mådde J lite illa och det blev bara värre. Klockan fem på morgonen vaknade jag av att J kräktes gånger tusen och då kände även jag att jag inte mådde så bra. Så vi fick istället för att åka till Arlanda ligga och kräkas i omgångar och försöka boka om resan och fixa läkarintyg och när vi var som svagast och höll på att dö var T jättepigg och ville äta och leka. Hua.
Lyckligtvis gick resan att boka om så några dagar senare kom vi i alla fall iväg och efter typ ett dygns resa kom vi äntligen fram och kunde sammanstråla med vårt resesällskap. Det var faktiskt ljuvligt på Koh Lanta även om jag blivit långt ifrån sådär besatt som en del svenskar blir som ba "åh nu flyttar vi hit halvårsvis för allt är så bra och alla är så snälla och Sverige är ju så trist på vintern". Det var fint och skönt och vi bodde bra och T älskade, verkligen älskade, att bada och springa runt i sin lilla UV-dräkt på stranden. Själv var jag i mitt eget lilla paradis och fick massage varje dag eftersom det kostade typ 60 kr och då ingick havsutsikt och äkta vågskvalp. Och maten går ju inte att klaga på.
Dessutom - jag tog äntligen dykcert som jag funderat på i så många år och liksom velat göra men inte haft riktigt någon bra anledning eller tillräcklig ekonomi till. Jag tog en s k referal-kurs och gjorde teori och pooldyk hemma i Stockholm hos Alpin & Dyksport och gjorde sedan ett pooldyk och alla uppdyk + lite extra dyk på Koh Lanta hos Kon-tiki. Kan varmt rekommendera båda ställena. J och hans bror fräschade också upp sina dykkunskaper och gjorde en dykdag med Kon-tiki.
Det var ju ljuvligt att dyka och jag såg massa roliga djur och fiskar och framför allt är jag så sjukt nöjd över att nu ha ett dyk-cert så att jag dels kan fortsätta dyka och även att jag och J kan dyka tillsammans.
Efter ett par härliga veckor var det dags att åka hem - trodde vi. Två dagar innan vi skulle åka hem var vi på utflykt och T var lite hängig och varm och på kvällen hade hon feber. Hon hade även fått lite myggbett i ansiktet som blev rätt irriterade. Dagen innan vi skulle åka fick hon ännu mer utslag på händer och fötter och grät bara när hon skulle äta och hade fortfarande lite feber. Vi trodde hon fått någon allergisk reaktion på betten och blev oroliga och åkte till doktorn. Det visade sig att hon fått höstblåsor - en smittsam virussjukdom som ger feber och blåsor på händer, fötter och i ansiktet och i munnen och halsen (sjukdomen kallas hand-foot-mouth-diseaese på engelska). Inte så konstigt att stackarn inte ville äta - hon hade ju massa blåsor i halsen som gjorde ont.
Inte nog med det - eftersom sjukdomen smittar så var det inte tal om att hon skulle få sätta sig på ett flyplan hem till Sverige så vi blev helt sonika fast på Koh Lanta i en vecka till medan T blev frisk. Så det blev nya turer med avbokning och väntan och när hon mådde bättre var vi tvungna att åka tillbaka till doktorn för att få ett s k "fit-for-flight-intyg" som visade att Ts sjukdom var över och hon nu fick flyga igen.
Dock blev det ändå ganska bra. T fick inte bada i poolen eftersom blåsorna smittade men hon fick medicin som gjorde sjukdomen lättare att uthärda och hon kunde bada i havet så vi vilade på eftermiddagarna och badade i havet framåt kvällen och så hyrde vi bil och åkte runt hela ön under ett par dagar vilket var fantastiskt. Och jag och J satt på kvällarna utanför vår bungalow och drack drinkar, rökte lite och pratade och njöt av den tropiska natten. Så som bonus fick vi inte bara en härlig släktsemester utan även en privat familjesemester på tu man hand, helt och hållet bekostad av försäkringsbolaget. För det slutade med att vi fick alla extrakostnader ersatta utom att J var tvungen att ta några extra semesterdagar.
Så när vi kom hem igen i mitten på mars var vi inte bara utvilade och bruna utan vi längtade faktiskt hem också så det var ganska skönt att landa i Sverige. Och dessutom i ett Sverige där man kunde ana att våren var på väg.
torsdag 21 augusti 2014
vinter
Det blev ju ingen vinter. I alla fall ingen kyla och snö i mängder men för mig som jobbade och hade jourer var det lyxigt att slippa stå i femton minus och slabba med vatten och dropp och kolikhästar. Och det blev lättare att planera jobbet när T började på förskolan. Inskolningen gick lysande och hennes lärare C var ljuvlig och även om T bara var drygt ett år kunde hon ju gå och visa tydligt vad hon ville och det gjorde att det kändes ganska bra att skola in henne så tidigt. Och hon gick i en liten grupp med fem barn och alla var snälla och gulliga och de dagar jag jobbade så hämtade farmor eller mormor vid tre så att hon fick lite utav en mjukstart.
Såklart är alla barn och föräldrar olika men jag har aldrig känt det som fel att skola in T så tidigt och hon har alltid trivts bra på föris samtidigt som jag har trivts enormt bra med att kunna jobba eller göra något så i mina ögon är föris det bästa som finns. Givetvis är även T ledsen ibland när vi ska lämna och det klart jag inser att hon allra helst skulle vara med oss om hon fick välja men eftersom J jobbar massa (och ironiskt nog är den som har svårast att lämna när T är ledsen etc) så skulle det ju vara jag som var hemma med henne och det skulle inte jag vilja eller ens stå ut med. Och jag vill ju också jobba och tjäna pengar och göra lite karriär nu när jag äntligen slutat plugga.
Mammor (för det är flest mammor) skriver så mycket skräp i familjeforum och grupper och ba "det skär i mammahjärtat att vara ifrån min lille plutt så många timmar". Jag känner snarare att jag orkar vara en bra mamma till T när hon varit på föris och jag gjort något annat som att ex vis jobba. Det är jättemysigt att vara hemma allihopa men då får gärna J vara delaktig också - jag vill umgås som familj, inte vara mamman som sköter allt ensam.
Dock hade jag det ju väldigt lyxigt hela hösten och vintern för jag fick jobba en hel del med mitt drömjobb som distriktsveterinär och samtidigt hade jag ju tusen föräldradagar kvar så när jag inte jobbade tog jag bara ut föräldrapenning. Och dessutom fick jag en riktig självförtroendeboost när jag sökte och fick ett annat jobb som veterinär i december. Dock tackade jag nej eftersom det var på ca 80 % + jourer och trots att det var avtalsenligt lön insåg jag när jag räknade på det att jag tjänade nästan lika mycket på att bara jobba 40-50 % på DV så jag stannade kvar där.
Privat började familjeterapin ge resultat. Jag och J började lyssna på varandra och vi kunde prata mer utan att bråka och han började förstå hur jag hade haft det utan att bli arg. Och jag fick äntligen plats på Duvnäs föräldrastöd och det innebar en eftermiddag i veckan hela våren till en början och då visade det sig att familjerådgivningen och familjestödet samarbetade så att allt blev en jättebra enhet där vi och jag kunde få stöd på flera olika plan. Det började kännas hoppfullt.
Såklart är alla barn och föräldrar olika men jag har aldrig känt det som fel att skola in T så tidigt och hon har alltid trivts bra på föris samtidigt som jag har trivts enormt bra med att kunna jobba eller göra något så i mina ögon är föris det bästa som finns. Givetvis är även T ledsen ibland när vi ska lämna och det klart jag inser att hon allra helst skulle vara med oss om hon fick välja men eftersom J jobbar massa (och ironiskt nog är den som har svårast att lämna när T är ledsen etc) så skulle det ju vara jag som var hemma med henne och det skulle inte jag vilja eller ens stå ut med. Och jag vill ju också jobba och tjäna pengar och göra lite karriär nu när jag äntligen slutat plugga.
Mammor (för det är flest mammor) skriver så mycket skräp i familjeforum och grupper och ba "det skär i mammahjärtat att vara ifrån min lille plutt så många timmar". Jag känner snarare att jag orkar vara en bra mamma till T när hon varit på föris och jag gjort något annat som att ex vis jobba. Det är jättemysigt att vara hemma allihopa men då får gärna J vara delaktig också - jag vill umgås som familj, inte vara mamman som sköter allt ensam.
Dock hade jag det ju väldigt lyxigt hela hösten och vintern för jag fick jobba en hel del med mitt drömjobb som distriktsveterinär och samtidigt hade jag ju tusen föräldradagar kvar så när jag inte jobbade tog jag bara ut föräldrapenning. Och dessutom fick jag en riktig självförtroendeboost när jag sökte och fick ett annat jobb som veterinär i december. Dock tackade jag nej eftersom det var på ca 80 % + jourer och trots att det var avtalsenligt lön insåg jag när jag räknade på det att jag tjänade nästan lika mycket på att bara jobba 40-50 % på DV så jag stannade kvar där.
Privat började familjeterapin ge resultat. Jag och J började lyssna på varandra och vi kunde prata mer utan att bråka och han började förstå hur jag hade haft det utan att bli arg. Och jag fick äntligen plats på Duvnäs föräldrastöd och det innebar en eftermiddag i veckan hela våren till en början och då visade det sig att familjerådgivningen och familjestödet samarbetade så att allt blev en jättebra enhet där vi och jag kunde få stöd på flera olika plan. Det började kännas hoppfullt.
julen
Så, vi kämpade på i den påbörjade familjeterapin och jag kämpade på och jobbade en del och då fick T vara med farmor eller mormor eftersom hon inte börjat på förskolan än. Dock hade vi fått plats på en (som det verkade då och som vi tycker nu) ljuvlig liten förskola som dels bara har max 24 barn i åldrarna 1-5 år och dels ligger två hus bort från vårt men där skulle hon inte skolas in förrän i början på januari.
Jag älskar ju mitt jobb men eftersom de behövde mig och jag inte kunde tacka nej eftersom det var mitt drömjobb så blev det en väldigt hackig föräldraledighet (jag som nu äntligen skulle vara föräldraledig på "riktigt" hela hösten). Men bitvis hade jag ju lite lediga dagar när jag och T fräste runt på stan och fikade med vänner eller gick till öppna förskolan (som är jättebra här i vårt område).
J jobbade dock hur mycket som helst vilket blev jobbigt för mig som fick dra tyngsta lasset hemma och gav upphov till åtskilliga konflikter. Men vi hann i alla fall med att ha vår tradtionsenliga stora, härliga och röriga glöggfest innan jul vilket var en ljusglimt.
Julen firades med alla släktingar ute på Ön och jag vågade för första gången ställa krav på jobbet. Jag sa att jag inte ville jobba juldagarna eftersom jag skulle fira jul med min familj. Dels är julen väldigt viktig för mig och dels tänkte jag att det kan vara sista julen med pappa eftersom han är så gammal (föga anade jag hur rätt jag hade). Vi var så många att vårt dopp i grytan firades nere på värdshuset där det fanns hur mycket plats som helst och eftersom min storebror och hans familj lärt känna familjen som har hand om värdshuset så blev det firande tillsammans och det var väldigt trevligt.
Nyår hade jag däremot jour och jag jobbade ganska mycket de övriga juldagarna men jag slapp i alla fall fira tolvslaget med en kolikhäst el dyl utan kunde sitta hemma på trappen och titta på fyrverkerier med J & T.
Jag älskar ju mitt jobb men eftersom de behövde mig och jag inte kunde tacka nej eftersom det var mitt drömjobb så blev det en väldigt hackig föräldraledighet (jag som nu äntligen skulle vara föräldraledig på "riktigt" hela hösten). Men bitvis hade jag ju lite lediga dagar när jag och T fräste runt på stan och fikade med vänner eller gick till öppna förskolan (som är jättebra här i vårt område).
J jobbade dock hur mycket som helst vilket blev jobbigt för mig som fick dra tyngsta lasset hemma och gav upphov till åtskilliga konflikter. Men vi hann i alla fall med att ha vår tradtionsenliga stora, härliga och röriga glöggfest innan jul vilket var en ljusglimt.
Julen firades med alla släktingar ute på Ön och jag vågade för första gången ställa krav på jobbet. Jag sa att jag inte ville jobba juldagarna eftersom jag skulle fira jul med min familj. Dels är julen väldigt viktig för mig och dels tänkte jag att det kan vara sista julen med pappa eftersom han är så gammal (föga anade jag hur rätt jag hade). Vi var så många att vårt dopp i grytan firades nere på värdshuset där det fanns hur mycket plats som helst och eftersom min storebror och hans familj lärt känna familjen som har hand om värdshuset så blev det firande tillsammans och det var väldigt trevligt.
Nyår hade jag däremot jour och jag jobbade ganska mycket de övriga juldagarna men jag slapp i alla fall fira tolvslaget med en kolikhäst el dyl utan kunde sitta hemma på trappen och titta på fyrverkerier med J & T.
hösten
Slutet av hösten var verkligen ett kaos och det slutade med att jag som en sista livlina (inser jag nu efteråt) ringde till en familjerådgivare som min psykolog tipsat om och bara grät. Allt var misär med mig och med T och J och inget fungerade bra. Jag tror att J för första gången började inse exakt hur dåligt jag mått och hur dålig anknytning jag fått till Trassel och hur svårt allt varit och då var det som om han blev arg på mig. Och jag som första gången såg en ljusning i min och Ts relation och började inse att jag var hennes mamma och att jag älskade henne. Men J var ca 6 månader efter och vi bara bråkade och han förstod inte och vi kunde inte nå fram till varandra.
Till vår smala lycka visade det sig att den här familjerådgivningen var ljusår från den s k "familjeterapeuten" som vi gick hos innan sommaren som bara kostade pengar och inte gav oss någonting. Det här var för det första gratis och så var det två terapeuter - en man och en kvinna - och de hade en helt annan infallsvinkel och lade upp allt på ett helt annat sätt än den dumma tjuvgubben som vi gått hos innan. De första gångerna var svinjobbiga och jag grät och kände att allt var hopplöst men samtidigt var ju det här vår sista chans till att få det bra (som jag såg det) så det var ju bara att kämpa på. Samtidigt fick jag (även här via min psykolog) nys om ett ställe som hette Duvnäs föräldrastöd dit en kan söka och få komma om en har barn under 6 år och har någon form av problem i sin relation. Så dit mailade jag för att få en plats för nu kändes det som allt eller inget. Nu i efterhand är jag så himla stolt och nöjd med mig själv över att jag ändå orkade kämpa och fixa de här sakerna för min familj och för att vi skulle få det bättre när allt bara var kaos och tårar.
sen sist (som var längesedan)
Läser mitt senaste inlägg från november förra året där jag skriver att jag nog borde skriva lite mer. Ack så sant men hur skulle jag hunnit? Jag märker att jag lätt prioriterar bort skrivande och läsande när det blir mycket, vilket på ett sätt kan ses som ett mognadstecken eftersom det betyder att jag ibland prioriterar vila och sömn först men samtidigt - det är ju viktiga saker som gör att en lever lättare och mer. Men sedan dess har det verkligen inte funnits mycket tid för så mycket har hänt. Bra och dåligt. För att få någon form av samlat grepp ska jag försöka sammanfatta allt som hänt i delar.
fredag 15 november 2013
hälsningar från källarhålet
Jag finns fortfarande och lever eventuellt fortfarande, Trassel har utvecklats till en mycket kavat snart-ettåring, snart är examensarbetet klart och jag kan eventuellt få min veterinärlegitimation, förhållandet till J varierar och likaså min psykiska status. Allt som oftast går det bra men bitvis är det nära ruinens brant. Så mycket mer orkar eller hinner jag inte skriva just nu men jag kan vara på väg tillbaka. Jag borde i alla fall skriva lite mer. Men vi får väl se.
lördag 13 april 2013
kort uppdatering, hinner inte mer
Her börjat läsa "Ge plats för familjen" och än så länge är den lovande. Men jag hinner bara läsa korta stycken innan jag ska sova och så får jag fundera lite på det jag läst innan jag somnar för annars ex-jobbar jag bara hela tiden, som en galning.
Hoppas på att se slutet snart, har läst alla artiklar till ungefär 2/3 av hela uppsatsen och håller nu på att skriva klart mittendelen. Dessutom går min studie åt skogen - har bara fått in 13 lyckade kor av 50 så jag hoppas att det leder till att mitt arbete blir skriftligt och att jag bara kan skippa all statistik... Håller tummarna för att min handledare inte hittar på något ambitiöst istället. Hon är så himla bra och snäll och hjälper till mycket men hon är även olidligt seriös...
Ska hetsskriva lite mer nu innan jag slutar för kvällen för i morgon är det ledig dag och jag ska bara ägna mig åt Trassel och J. Vi ska uppdatera projektlistan gällande allt som behöver fixas härhemma.
Hoppas på att se slutet snart, har läst alla artiklar till ungefär 2/3 av hela uppsatsen och håller nu på att skriva klart mittendelen. Dessutom går min studie åt skogen - har bara fått in 13 lyckade kor av 50 så jag hoppas att det leder till att mitt arbete blir skriftligt och att jag bara kan skippa all statistik... Håller tummarna för att min handledare inte hittar på något ambitiöst istället. Hon är så himla bra och snäll och hjälper till mycket men hon är även olidligt seriös...
Ska hetsskriva lite mer nu innan jag slutar för kvällen för i morgon är det ledig dag och jag ska bara ägna mig åt Trassel och J. Vi ska uppdatera projektlistan gällande allt som behöver fixas härhemma.
fredag 12 april 2013
sammanbrott 2.0
Jag tror att det faktum att spädisgruppen blev inställd tillsammans med att jag inte får någon annan hjälp blev droppen. Jag är så extremt skör och stressad att jag hela tiden går som på en smal kant tiotusen meter upp i luften och bara längtar efter att få hoppa. Även om jag inte alls vill (är alltså inte alls suicidal - det är bara en liknelse).
Fick nämligen ett totalt psykbryt i tisdags kväll och gjorde en sådan där sak som man egentligen inte får göra - jag bara försvann. Jag skulle lägga Trassel och hon var lite bökig men ganska lugn till en början men efter ett tag blev hon arg och började skrika och ingenting hjälpte eller var bra. Hon hade precis ätit en timme tidigare men tänkte att jag skulle testa med mat bara för att utesluta att hon var hungrig och då började J kritisera mig och säga att det var helt fel att ge henne mat och att det inte kunde vara det och att om jag gav mat skulle jag få ta hand om henne för då skulle allt bli värre osvosv. Varpå jag blev arg och sa att han skulle ta hand om henne men då skulle han hålla på och göra klart i köket innan och jag kan inte med att bara lämna henne ensam när hon skriker som en galning (vilket iofs är bra). Hade kollat blöjan och allt och hittade verkligen ingen anledning till att hon skrek men J kom upp och tog henne och skulle prompt kolla blöjan och precis där var det som om något gick sönder.
Jag kände mig så extremt motarbetad, överflödig och värdelös att jag inte visste var jag skulle ta vägen men jag var ju tvungen att ta vägen någonstans. Mumlade till J att jag var tvungen att komma iväg ett tag, gick ut och satte mig i bilen och bara körde. Först till en mack för att köpa cigg och sedan körde jag bara runt på måfå. Ringde till ex-kombon men hon jobbade till tio och då ringde jag bästa E och pratade en massa samtidigt som jag stod vid vattnet och frös och rökte. Hämtade ex-kombon på jobbet och på vägen dit ringde jag Josie som också fick hjälpa till att få ur mig allt. Och sedan åkte vi hem till ex-kombons nya storlya där hon bor med sin kille och deras kompis ch där allt känns mjukt och ganska tryggt och så drack vi te och rökte och pratade en massa. Kände mig fortfarande helt rutten och visste inte hur jag skulle göra men jag stannade kvar och sov över. Låg och tänkte tusen jobbiga tankar i mörkret och försökte komma på hur jag skulle formulera mig i ett sms till J eller om jag skulle ringa. Problemet var att jag somnade medan jag tänkte och vid halv tre vaknade jag av att J ringde och var sjukt arg och orolig (med all rätt). Vi pratade lite, det kändes minimalt men bättre och jag åkte hem mitt i natten. Dagen efter när jag vaknade kändes allt som en dröm men med tomhet kvar. Vi har pratat lite och jag har lovat att inte göra så igen och försökt förklara hur jag kände och varför allt blev för mycket men jag vet inte om J förstår riktigt men det kändes i alla fall lite bättre.
Bakgrunden är nog ganska mycket att jag och J har så svårt att komma överens och diskutera saker kring Trassel. Han känner alltid en massa och blir så sjukt engagerad och känslosam medan jag försöker läsa och förstå och basera allt på fakta. Och jag blir så trött på att J aldrig tror på mig fast jag ofta läst det jag pratar om i en bok eller i alla fall har en ganska bra källa till det jag tycker och då blir jag sur och J blir fientlig och så blir det alltid gråt och tandagnisslan.
J är ju en sjukt engagerad och bra pappa till Trassel och jag antar att det är där det skär sig eftersom han blir så väldigt känslomässig och orolig medan jag (tyvärr) inte bryr mig på samma sätt - eller snarare är det väl så att jag bryr mig om mig själv först och Trassel sedan på något konstigt sätt. Jag ville att hon skulle sova i egen säng för jag klarade inte av att sova bra med henne bredvid mig och likadant vill jag lära henne sova hela natten för att jag behöver min sömn osv osv. Och då tycker J att jag är egoistisk och inte bryr mig om henne men samtidigt - det är ju det jag gör för jag måste ju funka för att vara en bra mamma och det gör jag inte alltid nu. Och jag känner mig ju redan som en ganska dålig mamma pga mina bristande känslor och problemen med att knyta an och då blir Js kritik som extra salt i såren.
Dessutom har vi extremt svårt att kommunicera och jag tycker att det känns som om J blivit en annan människa i sin papparoll medan jag känner mig mer som vanligt + alla jobbiga känslor och allt depp. Och vi bara bråkar och jag orkar inte med det när jag redan är ledsen, trött och deppig och dessutom måste försöka skriva på ex-jobbet hela dagarna. Och jag försöker förklarar för J hur dåligt jag mår och hur allting känns med ibland upplever jag det som att han inte vill förstå. Han pratar bara om att det nog är normalt och att "alla är ju ledsna" men jag vet ju att som jag mår nu är långt ifrån normalt. Och jag försöker förklara hur lättad jag är över att inte amma och hur mycket bättre jag känner för Trassel men jag tror inte att han vill höra det eftersom han tycker att amningen är så viktig. Han pratar om att jag måste offra mig för det ska man göra när man får barn osv osv och då blir jag tokig för jag mådde ju så sjukt dåligt av amningen och att offra så mycket av mig själv vill jag aldrig göra igen. Men han förstår inte den biten alls och tycker typ att jag mår likadant som innan jag slutade amma (väldigt mycket önsketänkande från hans sida).
Nu låter J ganska mycket som en bov och i tisdags kväll när jag hade mitt psykbryt var jag helt övertygad om att inget någonsin skulle gå att lösa och att jag var värdelös och att J inte ville ha mig och att det var bäst att jag inte fanns etc men redan dagen efter kändes det ju lite bättre och jag kunde se lite mer realistiskt på saken så nu känns det ok men inte bra. Längtar nu mer än någonsin till parterapin. Och hoppas att jag någonsin kommer iväg till den där spädisgruppen eller får tag på läkaren så att jag kan få lite mer hjälp själv. Klarar inte av att hantera allt inom mig på egen hand längre.
Fick nämligen ett totalt psykbryt i tisdags kväll och gjorde en sådan där sak som man egentligen inte får göra - jag bara försvann. Jag skulle lägga Trassel och hon var lite bökig men ganska lugn till en början men efter ett tag blev hon arg och började skrika och ingenting hjälpte eller var bra. Hon hade precis ätit en timme tidigare men tänkte att jag skulle testa med mat bara för att utesluta att hon var hungrig och då började J kritisera mig och säga att det var helt fel att ge henne mat och att det inte kunde vara det och att om jag gav mat skulle jag få ta hand om henne för då skulle allt bli värre osvosv. Varpå jag blev arg och sa att han skulle ta hand om henne men då skulle han hålla på och göra klart i köket innan och jag kan inte med att bara lämna henne ensam när hon skriker som en galning (vilket iofs är bra). Hade kollat blöjan och allt och hittade verkligen ingen anledning till att hon skrek men J kom upp och tog henne och skulle prompt kolla blöjan och precis där var det som om något gick sönder.
Jag kände mig så extremt motarbetad, överflödig och värdelös att jag inte visste var jag skulle ta vägen men jag var ju tvungen att ta vägen någonstans. Mumlade till J att jag var tvungen att komma iväg ett tag, gick ut och satte mig i bilen och bara körde. Först till en mack för att köpa cigg och sedan körde jag bara runt på måfå. Ringde till ex-kombon men hon jobbade till tio och då ringde jag bästa E och pratade en massa samtidigt som jag stod vid vattnet och frös och rökte. Hämtade ex-kombon på jobbet och på vägen dit ringde jag Josie som också fick hjälpa till att få ur mig allt. Och sedan åkte vi hem till ex-kombons nya storlya där hon bor med sin kille och deras kompis ch där allt känns mjukt och ganska tryggt och så drack vi te och rökte och pratade en massa. Kände mig fortfarande helt rutten och visste inte hur jag skulle göra men jag stannade kvar och sov över. Låg och tänkte tusen jobbiga tankar i mörkret och försökte komma på hur jag skulle formulera mig i ett sms till J eller om jag skulle ringa. Problemet var att jag somnade medan jag tänkte och vid halv tre vaknade jag av att J ringde och var sjukt arg och orolig (med all rätt). Vi pratade lite, det kändes minimalt men bättre och jag åkte hem mitt i natten. Dagen efter när jag vaknade kändes allt som en dröm men med tomhet kvar. Vi har pratat lite och jag har lovat att inte göra så igen och försökt förklara hur jag kände och varför allt blev för mycket men jag vet inte om J förstår riktigt men det kändes i alla fall lite bättre.
Bakgrunden är nog ganska mycket att jag och J har så svårt att komma överens och diskutera saker kring Trassel. Han känner alltid en massa och blir så sjukt engagerad och känslosam medan jag försöker läsa och förstå och basera allt på fakta. Och jag blir så trött på att J aldrig tror på mig fast jag ofta läst det jag pratar om i en bok eller i alla fall har en ganska bra källa till det jag tycker och då blir jag sur och J blir fientlig och så blir det alltid gråt och tandagnisslan.
J är ju en sjukt engagerad och bra pappa till Trassel och jag antar att det är där det skär sig eftersom han blir så väldigt känslomässig och orolig medan jag (tyvärr) inte bryr mig på samma sätt - eller snarare är det väl så att jag bryr mig om mig själv först och Trassel sedan på något konstigt sätt. Jag ville att hon skulle sova i egen säng för jag klarade inte av att sova bra med henne bredvid mig och likadant vill jag lära henne sova hela natten för att jag behöver min sömn osv osv. Och då tycker J att jag är egoistisk och inte bryr mig om henne men samtidigt - det är ju det jag gör för jag måste ju funka för att vara en bra mamma och det gör jag inte alltid nu. Och jag känner mig ju redan som en ganska dålig mamma pga mina bristande känslor och problemen med att knyta an och då blir Js kritik som extra salt i såren.
Dessutom har vi extremt svårt att kommunicera och jag tycker att det känns som om J blivit en annan människa i sin papparoll medan jag känner mig mer som vanligt + alla jobbiga känslor och allt depp. Och vi bara bråkar och jag orkar inte med det när jag redan är ledsen, trött och deppig och dessutom måste försöka skriva på ex-jobbet hela dagarna. Och jag försöker förklarar för J hur dåligt jag mår och hur allting känns med ibland upplever jag det som att han inte vill förstå. Han pratar bara om att det nog är normalt och att "alla är ju ledsna" men jag vet ju att som jag mår nu är långt ifrån normalt. Och jag försöker förklara hur lättad jag är över att inte amma och hur mycket bättre jag känner för Trassel men jag tror inte att han vill höra det eftersom han tycker att amningen är så viktig. Han pratar om att jag måste offra mig för det ska man göra när man får barn osv osv och då blir jag tokig för jag mådde ju så sjukt dåligt av amningen och att offra så mycket av mig själv vill jag aldrig göra igen. Men han förstår inte den biten alls och tycker typ att jag mår likadant som innan jag slutade amma (väldigt mycket önsketänkande från hans sida).
Nu låter J ganska mycket som en bov och i tisdags kväll när jag hade mitt psykbryt var jag helt övertygad om att inget någonsin skulle gå att lösa och att jag var värdelös och att J inte ville ha mig och att det var bäst att jag inte fanns etc men redan dagen efter kändes det ju lite bättre och jag kunde se lite mer realistiskt på saken så nu känns det ok men inte bra. Längtar nu mer än någonsin till parterapin. Och hoppas att jag någonsin kommer iväg till den där spädisgruppen eller får tag på läkaren så att jag kan få lite mer hjälp själv. Klarar inte av att hantera allt inom mig på egen hand längre.
måndag 8 april 2013
buhuu
I dag när vi var på BVC så ringde det en kvinna och sa att psykologen som håller i spädisgruppen är sjuk så det blir ingen grupp imorgon. Blev sjukt deppig eftersom jag sett fram mot detta så himla länge. Hoppas verkligen att det blir snart ändå, behöver verkligen det här.
Och inte fan har läkaren hört av sig heller. Hon kommer ju typ aldrig ringa, jag kommer att få jaga henne i evigheter och till slut gå på återbesöket får att lyckas. Blir tokig.
Nu måste jag försöka kämpa på lite med ex-jobbet igen.
Och inte fan har läkaren hört av sig heller. Hon kommer ju typ aldrig ringa, jag kommer att få jaga henne i evigheter och till slut gå på återbesöket får att lyckas. Blir tokig.
Nu måste jag försöka kämpa på lite med ex-jobbet igen.
söndag 7 april 2013
misär och planering
Har haft en misärhelg där jag och J bara bråkat och tjafsat och jag har varit ledsen hela tiden och jag orkar inte med att bråka hela tiden. Särskilt inte nu när jag redan är ganska ledsen över allt. Orkar egentligen inte gå in på några detaljer men det är mycket med Trassel och hur våra liv ser ut och hur vi ska få allt att gå ihop och hur vi ska kunna hålla sams nu när vi är en riktig familj och inte bara två vuxna. Det är ju fan skitsvårt.
Vi har i alla fall bokat in en tid för parterapi och bett Js mamma vara barnvakt då så om några veckor får vi förhoppningsvis lite hjälp på traven. Ett problem har vi dock redan prövat att hitta lösning på nu direkt. Vi har planerat våra veckor mycket mer i detalj och kommit överens om hur ofta vi ska tvätta och städa och handla och sånt. Vi har även bestämt hur vi ska vara lediga och när jag ska ex-jobba osv så att vi får struktur på våra veckor fast jag inte har några fasta tider. Så imorgon till exempel ska jag ex-jobba järnet hela dagen utom när vi ska till BVC och väga Trassel klockan 10. Och på tisdag har jag och Trassel spädisgrupp på förmiddagen och då är J ledig.
Vi åkte till och med till Skärholmen och köpte en familjealmanacka och förde in allt i så nu har vi struktur på vardagen och ska prova detta ett tag och sedan utvärdera. Jag som tycker om planering är givetvis i sjunde himlen - hoppas bara att det funkar bra för oss också.
Köpte även en bok som heter "Ge plats för familjen" och som handlar om familjerelationer och om när man får barn etc. Verkar bra och kanske kan ge några tips hur man ska få ihop livet som familj. Gud ska veta att vi behöver det.
Vi har i alla fall bokat in en tid för parterapi och bett Js mamma vara barnvakt då så om några veckor får vi förhoppningsvis lite hjälp på traven. Ett problem har vi dock redan prövat att hitta lösning på nu direkt. Vi har planerat våra veckor mycket mer i detalj och kommit överens om hur ofta vi ska tvätta och städa och handla och sånt. Vi har även bestämt hur vi ska vara lediga och när jag ska ex-jobba osv så att vi får struktur på våra veckor fast jag inte har några fasta tider. Så imorgon till exempel ska jag ex-jobba järnet hela dagen utom när vi ska till BVC och väga Trassel klockan 10. Och på tisdag har jag och Trassel spädisgrupp på förmiddagen och då är J ledig.
Vi åkte till och med till Skärholmen och köpte en familjealmanacka och förde in allt i så nu har vi struktur på vardagen och ska prova detta ett tag och sedan utvärdera. Jag som tycker om planering är givetvis i sjunde himlen - hoppas bara att det funkar bra för oss också.
Köpte även en bok som heter "Ge plats för familjen" och som handlar om familjerelationer och om när man får barn etc. Verkar bra och kanske kan ge några tips hur man ska få ihop livet som familj. Gud ska veta att vi behöver det.
lördag 6 april 2013
Trassels fadder
Tillbringade gårdagen med E - världens bästa E som jag bodde med förra sommaren. Jag och J frågade igår om hon vill bli fadder åt Trassel och hon blev jätteglad och rörd och sa ja. Då blev vi glada för vi har funderat lite på det där med fadder och J hade inga vänner eller släktingar som han tyckte passade och jag har massa vänner och släktingar som är bra men det har alltid funnits något litet aber med varenda en.
Vi valde E för att J tycker väldigt mycket om henne och tycker att hon är trevlig, hon är en av mina bästa, hon bodde med Trassel hela förra sommaren och har liksom varit med "från början" + att hon var den första som träffade Trassel på sjukhuset eftersom hon kom och hälsade på redan på BB. Och redan där visade hon rätt kvalitéer genom att ha med sig söta och trevliga presenter.
Jag tycker nämligen att en fadder ska vara precis sådan - gärna hänga med och skämma bort lite extra. E har ju dels god smak och kommer troligen ge trassel små fina saker lite nu och då + att hon inte har några egna barn än (och inte vet i nuläget om hon ens kommer att få/vilja ha några egna) och således kan strössla extra uppmärksamhet på Trassel. Och hon är lojal och kommer att komma ihåg Trassels födelsedag eftersom hon själv är född i början av december.
Nu ska vi bara komma på ett bra datum för namnfest också. Vi vill ju inte döpa Trassel eftersom jag inte är med i kyrkan och J inte tycker att det är viktigt och vi vill att hon ska kunna välja själv sedan. Men det är ju ändå kul med någon form av ceremoni och fest för att fira att hon är här och visa upp henne för släkten och eventuella vänner.
Vi valde E för att J tycker väldigt mycket om henne och tycker att hon är trevlig, hon är en av mina bästa, hon bodde med Trassel hela förra sommaren och har liksom varit med "från början" + att hon var den första som träffade Trassel på sjukhuset eftersom hon kom och hälsade på redan på BB. Och redan där visade hon rätt kvalitéer genom att ha med sig söta och trevliga presenter.
Jag tycker nämligen att en fadder ska vara precis sådan - gärna hänga med och skämma bort lite extra. E har ju dels god smak och kommer troligen ge trassel små fina saker lite nu och då + att hon inte har några egna barn än (och inte vet i nuläget om hon ens kommer att få/vilja ha några egna) och således kan strössla extra uppmärksamhet på Trassel. Och hon är lojal och kommer att komma ihåg Trassels födelsedag eftersom hon själv är född i början av december.
Nu ska vi bara komma på ett bra datum för namnfest också. Vi vill ju inte döpa Trassel eftersom jag inte är med i kyrkan och J inte tycker att det är viktigt och vi vill att hon ska kunna välja själv sedan. Men det är ju ändå kul med någon form av ceremoni och fest för att fira att hon är här och visa upp henne för släkten och eventuella vänner.
torsdag 4 april 2013
påsk och vardagens allvar
Påsken bara rullade på, inget speciellt hände men vi var hos mina föräldrar på Ön och gick mycket i solen och på isen med min lillebror och hans familj samt hängde massa med dem och åt och spelade spel och hade det ganska skönt.
På påskdagen lämnade vi barnen sovandes hos föräldrarna och gick ned till värdshuset och tog några glas eftersom de hade premiär. Det är nya arrendatorer i år och de verkar trevliga även om det inte var helt klockrent ordnat men det kan nog bli bra till sommaren om de får bli lite varma i kläderna. Älskar i alla fall att det går att göra så här och att vi kan få lite barnledigt på ett ganska enkelt sätt. Gud ska veta att i alla fall jag behöver det.
Jag var lite stressad över ex-jobbet men på fredagen mailade jag i alla fall iväg ett rejält utkast till handledaren och hon är uppenbarligen imponerad av hur mycket jag skrivit så det känns ändå skönt. Och nu är J föräldraledig så jag är helt Trasselfri och kan bara sitta och skriva hela dagarna (fast just nu smygbloggar jag och tjuvläser lite annat inför mig själv).
Är enormt lättad och glad över att inte ha huvudansvaret för Trassel längre men vet inte om det är som om luften gått ur mig för nu är jag så obeskrivligt trött. Tänker att jag ska gå upp tidigt och skriva men orkar bara inte utan sover och sover och sover. Förvisso kanske jag behöver det men ex-jobet behöver också bli klart så jag måste få fart och ordning på allt nu.
I dag ska jag även till läkaren som jag fick remiss till från Huddinge. Vet egentligen inte alls vad det ska leda till men all hjälp är bra hjälp nu och jag känner att det fortfarande är jobbigt. Jag går liksom bara runt och överlever istället för att leva och jag tycker inte om att ha mitt liv så. Tror att det kommer att bli bättre när huvuddelen av ex-jobbet är klart men jag måste ju orka göra klart det också. Har till och med börjat fundera på antidepressiva och på om inte det skulle hjälpa. Jag kan inte ha det såhär i alla fall, det orkar jag inte.
Det jobbiga med medicin är dock att alla jag ätit innan har alltid haft biverkningar som varit tristare än depressionen i sig. Ett preparat gjorde att jag typ inte kunde få orgasm och inte hade något sexlust vilket vore sjukt trist eftersom jag äntligen blev lite pepp på sex igen när jag slutade amma. Ett annat funkade bra på mitt humör men gjorde att jag gick upp sjukt mycket i vikt pga var hungrig jämt och jag har redan gått upp ett par kilo pga slutat amma och ätit för mycket så det känns verkligen inte som ett alternativ. Nu har jag slutat äta allt onyttigt just pga av det och jag måste försöka hålla det + börja träna lite så att jag kan börja må bra fysiskt också.
Och ibland känns det dumt att börja med antidepressiva nu eftersom jag för första gången på länge börjar känna mig som vanligt igen efter graviditet och amning och alla skithormoner som sabbar... Svårt att veta vad som blir bäst. Hoppas att läkaren är bra och kan hjälpa mig reda ut lite av detta.
På påskdagen lämnade vi barnen sovandes hos föräldrarna och gick ned till värdshuset och tog några glas eftersom de hade premiär. Det är nya arrendatorer i år och de verkar trevliga även om det inte var helt klockrent ordnat men det kan nog bli bra till sommaren om de får bli lite varma i kläderna. Älskar i alla fall att det går att göra så här och att vi kan få lite barnledigt på ett ganska enkelt sätt. Gud ska veta att i alla fall jag behöver det.
Jag var lite stressad över ex-jobbet men på fredagen mailade jag i alla fall iväg ett rejält utkast till handledaren och hon är uppenbarligen imponerad av hur mycket jag skrivit så det känns ändå skönt. Och nu är J föräldraledig så jag är helt Trasselfri och kan bara sitta och skriva hela dagarna (fast just nu smygbloggar jag och tjuvläser lite annat inför mig själv).
Är enormt lättad och glad över att inte ha huvudansvaret för Trassel längre men vet inte om det är som om luften gått ur mig för nu är jag så obeskrivligt trött. Tänker att jag ska gå upp tidigt och skriva men orkar bara inte utan sover och sover och sover. Förvisso kanske jag behöver det men ex-jobet behöver också bli klart så jag måste få fart och ordning på allt nu.
I dag ska jag även till läkaren som jag fick remiss till från Huddinge. Vet egentligen inte alls vad det ska leda till men all hjälp är bra hjälp nu och jag känner att det fortfarande är jobbigt. Jag går liksom bara runt och överlever istället för att leva och jag tycker inte om att ha mitt liv så. Tror att det kommer att bli bättre när huvuddelen av ex-jobbet är klart men jag måste ju orka göra klart det också. Har till och med börjat fundera på antidepressiva och på om inte det skulle hjälpa. Jag kan inte ha det såhär i alla fall, det orkar jag inte.
Det jobbiga med medicin är dock att alla jag ätit innan har alltid haft biverkningar som varit tristare än depressionen i sig. Ett preparat gjorde att jag typ inte kunde få orgasm och inte hade något sexlust vilket vore sjukt trist eftersom jag äntligen blev lite pepp på sex igen när jag slutade amma. Ett annat funkade bra på mitt humör men gjorde att jag gick upp sjukt mycket i vikt pga var hungrig jämt och jag har redan gått upp ett par kilo pga slutat amma och ätit för mycket så det känns verkligen inte som ett alternativ. Nu har jag slutat äta allt onyttigt just pga av det och jag måste försöka hålla det + börja träna lite så att jag kan börja må bra fysiskt också.
Och ibland känns det dumt att börja med antidepressiva nu eftersom jag för första gången på länge börjar känna mig som vanligt igen efter graviditet och amning och alla skithormoner som sabbar... Svårt att veta vad som blir bäst. Hoppas att läkaren är bra och kan hjälpa mig reda ut lite av detta.
onsdag 27 mars 2013
lättnad och ånger
Var på möte på BUP med hela familjen och träffade kvinnan som har hand om spädisgruppen i dag. Så himla bra verkar det och så himla skönt att sitta och prata om allt. Har liksom hållit mycket känslor inom mig och bara försökt överleva senaste veckorna och det var så skönt att berätta hur jag mår och hur allt känns.
Jag satte även ord på lite hur jag kände med amningen och berättade att jag slutat och att jag nu mår mycket bättre och faktiskt tycker bättre om Trassel nu. Insåg då exakt hur dåligt jag mådde av att amma och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen. Om vi kan få Pysen (Trassels förhoppningsvis framtida syskon) så tänker jag inte amma hen alls eller möjligen kan jag tänka mig att ge lite råmjölk via pump eller amning precis i början. Men aldrig så mycket och länge som med Trassel.
Däremot blir jag mer och mer ledsen när jag tänker på att jag tvingade mig att amma så länge, att jag inte fattade att det fick mig att må sämre och att det förstörde min och Trassels relation. Det är så mycket jag förlorat - både på att amma och på att stressa så mycket med ex-jobbet. Nu är det försent att ändra på något - nu är det bara att skriva klart ex-jobbet asap så att jag blir klar och bara kan tänka på Trassel och jobbet sedan. Och det kommer ju att ordna sig, jag kommer ju att älska Trassel massa sedan. Önskar bara att det hade gått bra från början.
Jag satte även ord på lite hur jag kände med amningen och berättade att jag slutat och att jag nu mår mycket bättre och faktiskt tycker bättre om Trassel nu. Insåg då exakt hur dåligt jag mådde av att amma och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen. Om vi kan få Pysen (Trassels förhoppningsvis framtida syskon) så tänker jag inte amma hen alls eller möjligen kan jag tänka mig att ge lite råmjölk via pump eller amning precis i början. Men aldrig så mycket och länge som med Trassel.
Däremot blir jag mer och mer ledsen när jag tänker på att jag tvingade mig att amma så länge, att jag inte fattade att det fick mig att må sämre och att det förstörde min och Trassels relation. Det är så mycket jag förlorat - både på att amma och på att stressa så mycket med ex-jobbet. Nu är det försent att ändra på något - nu är det bara att skriva klart ex-jobbet asap så att jag blir klar och bara kan tänka på Trassel och jobbet sedan. Och det kommer ju att ordna sig, jag kommer ju att älska Trassel massa sedan. Önskar bara att det hade gått bra från början.
jag kommer aldrig...
Kitty skrev i ett inlägg och frågade sina läsare om vad de gjort eller sagt nu när de har barn som de aldrig trodde innan och jag började fundera lite över mig själv.
Jag tycker inte att det är så mycket som har ändrats eller att jag håller på och obsessar en massa kring Trassel. Tyvärr skulle det kunna bero på att jag är deppig och inte är så dedikerad av villkorslös kärlek som jag trodde att jag skulle vara så vi får väl se tiden an. Men än så länge tycker jag själv att jag är ganska normal.
Jag har nämligen aldrig förstått alla som ba "man ville ju vara snygg men sen blev man gravid och sunkig" eller "trodde aldrig jag skulle ha på mig en urtvättad t-shirt med kräls och bajs på".
Jag är verkligen inget modelejon eller någon direkt trendsetter i världen men jag skulle typ aldrig gå utanför dörren i ett par sunkiga mjukisbyxor. Till och med de kläder jag har på mig hemma tycker jag är rätt fina dvs har inga "sunkiga" muikisbyxor utan rätt trevliga svarta träningsbyxor eller mjukisbyxor som sitter bra men är sköna. Likaså tröjor och linnen. De kan få vara lite trasiga, särskilt de jag har hemma och om jag älskar dem bryr jag mig inte om små fläckar som inte går bort men blir de fläckiga eller äckliga under dagen så byter jag. Gäller särskilt nu när jag har Trassel och hon kräks ned mig hela tiden. Jag tycker själv det är äckligt att ha kräks på mig så jag byter kläder rätt ofta nuförtin.
Likadant har jag svårt att förstå folk som aldrig "hinner" duscha eller fräscha till sig. Jag kan vara sunkig ett tag - typ i somras när man åkte mellan gårdarna och ombytena var slut och man fick fortsätta till nästa gård trots att jeansen var fulla med bajs och efterbörd - men så fort det går vill jag duscha och byta kläder. Om jag själv känner mig sunkig dvs - orkade inte alltid duscha efter jobbet i somras om jag själv kände mig fräsch men hade hår som luktade lite ko och jag var trött. Men nu när jag har barn hinner jag fan duscha varenda dag om jag vill - jag är ju hemma typ 90 % av tiden.
Jag gjorde även en deal med J innan Trassel kom. Om allt är normalt med hennes avföring så behöver vi inte orda så mycket om den. Vi berättar ju vad det var i blöjan pga bra att veta (särskilt nu när hon äter ersättning och gör en megasprocket typ varannan dag) men har alltså kodord som i alla fall jag tycker låter roligare när man nu måste prata om vad något gjort i blöjan. Bajs är sprocket och kiss är krocket och med lite tur hinner främlingar knappt fatta vad vi pratar om. Kanske underlig lösning men den funkar för mig.
Fast ibland undrar jag om jag inte har lite för mycket självinsikt för jag har nästan svårt att prata om Trassel med andra eftersom jag hela tiden försöker göra bedömningen huruvida de är intresserade av ev Trasselprat eller inte. I föräldragruppen är det ju ok för där pratar ju alla om sina barn hela tiden och det är ju det man främst har gemensamt men i vanliga livet har jag ganska svårt att prata om henne helt otvunget. Till och med när folk frågar och verkar intresserade kan jag känna mig lite obekväm - särskilt när de är sjukt entusiastiska och bara bubblar av bebisprat. Typ min svägerska som i julas helt andäktigt och entusiastiskt utbrast "jamen nu är du äntligen mamma - hur kääännns det?" och jag ba "eeeh, som vanligt typ förutom att man måste ta hand om en bebis". Kände inte att jag levererade det hon ville höra.
Däremot vet jag en sak som jag faktiskt aldrig trodde och det var att jag skulle vara så deppig efter förlossningen. Jag trodde jag skulle ha koll på mig själv och att jag skulle fixa det praktiska galant (vilket jag iofs gör) och att känslorna skulle komma naturligt. Kanske inte direkt men ändå ganska snart. Jag har ju alltid haft väldigt mycket känslor och när jag älskar någon eller blir kär blir jag ju helt galen av känslor. Älskar ju J massa och sjukt mycket. Men med Trassel är det som om inte en enda känsla kommit gratis efter de där första sprudlande dagarna när jag faktiskt var rörd och lycklig över att hon var ute och verkade helt normal och frisk. Eller också har det bara med deppigheten att göra.
Och till sist (precis som Kitty också skriver) - jag har väl inte direkt blivit intresserad av barnvagnar men trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle bry mig så mycket som jag gör. Vi fick ju en gammal Emmaljunga av Js bror som vi först lånade ut till brorsonen M innan Trassel fick den och dels har jag ju fixat och tvättat och gjort den ren men inte nog med det. Jag har även tagit reda på hur man färgar sufletten svart igen (den var typ ljusbrun pga solblekt) samt gjort det så att den numera ser helt ny och fin ut, pimpat den med tusen reflexer från veterinärmötet (pga måste synas i mörkret) och dessutom köpt ett nytt chassi eftersom det gamla hade en svinjobbig varukorg som släpade i marken hela tiden (pga hittade ett fint med bra varukorg och vikbart handtag för 400 kr på fb). Och längs med färden har jag lärt mig att vår vagn är en Emmaljunga Duo Edge 06:a med sportchassi (det jobbiga) men att vi nu har ett classic chassi och att det här med barnvagnar är en hel vetenskap och att folk på riktigt kan ha ett osunt intresse för dem. Dessa människor förtjänar dock ett helt eget inlägg så det kan nog komma något om det i framtiden.
Jag tycker inte att det är så mycket som har ändrats eller att jag håller på och obsessar en massa kring Trassel. Tyvärr skulle det kunna bero på att jag är deppig och inte är så dedikerad av villkorslös kärlek som jag trodde att jag skulle vara så vi får väl se tiden an. Men än så länge tycker jag själv att jag är ganska normal.
Jag har nämligen aldrig förstått alla som ba "man ville ju vara snygg men sen blev man gravid och sunkig" eller "trodde aldrig jag skulle ha på mig en urtvättad t-shirt med kräls och bajs på".
Jag är verkligen inget modelejon eller någon direkt trendsetter i världen men jag skulle typ aldrig gå utanför dörren i ett par sunkiga mjukisbyxor. Till och med de kläder jag har på mig hemma tycker jag är rätt fina dvs har inga "sunkiga" muikisbyxor utan rätt trevliga svarta träningsbyxor eller mjukisbyxor som sitter bra men är sköna. Likaså tröjor och linnen. De kan få vara lite trasiga, särskilt de jag har hemma och om jag älskar dem bryr jag mig inte om små fläckar som inte går bort men blir de fläckiga eller äckliga under dagen så byter jag. Gäller särskilt nu när jag har Trassel och hon kräks ned mig hela tiden. Jag tycker själv det är äckligt att ha kräks på mig så jag byter kläder rätt ofta nuförtin.
Likadant har jag svårt att förstå folk som aldrig "hinner" duscha eller fräscha till sig. Jag kan vara sunkig ett tag - typ i somras när man åkte mellan gårdarna och ombytena var slut och man fick fortsätta till nästa gård trots att jeansen var fulla med bajs och efterbörd - men så fort det går vill jag duscha och byta kläder. Om jag själv känner mig sunkig dvs - orkade inte alltid duscha efter jobbet i somras om jag själv kände mig fräsch men hade hår som luktade lite ko och jag var trött. Men nu när jag har barn hinner jag fan duscha varenda dag om jag vill - jag är ju hemma typ 90 % av tiden.
Jag gjorde även en deal med J innan Trassel kom. Om allt är normalt med hennes avföring så behöver vi inte orda så mycket om den. Vi berättar ju vad det var i blöjan pga bra att veta (särskilt nu när hon äter ersättning och gör en megasprocket typ varannan dag) men har alltså kodord som i alla fall jag tycker låter roligare när man nu måste prata om vad något gjort i blöjan. Bajs är sprocket och kiss är krocket och med lite tur hinner främlingar knappt fatta vad vi pratar om. Kanske underlig lösning men den funkar för mig.
Fast ibland undrar jag om jag inte har lite för mycket självinsikt för jag har nästan svårt att prata om Trassel med andra eftersom jag hela tiden försöker göra bedömningen huruvida de är intresserade av ev Trasselprat eller inte. I föräldragruppen är det ju ok för där pratar ju alla om sina barn hela tiden och det är ju det man främst har gemensamt men i vanliga livet har jag ganska svårt att prata om henne helt otvunget. Till och med när folk frågar och verkar intresserade kan jag känna mig lite obekväm - särskilt när de är sjukt entusiastiska och bara bubblar av bebisprat. Typ min svägerska som i julas helt andäktigt och entusiastiskt utbrast "jamen nu är du äntligen mamma - hur kääännns det?" och jag ba "eeeh, som vanligt typ förutom att man måste ta hand om en bebis". Kände inte att jag levererade det hon ville höra.
Däremot vet jag en sak som jag faktiskt aldrig trodde och det var att jag skulle vara så deppig efter förlossningen. Jag trodde jag skulle ha koll på mig själv och att jag skulle fixa det praktiska galant (vilket jag iofs gör) och att känslorna skulle komma naturligt. Kanske inte direkt men ändå ganska snart. Jag har ju alltid haft väldigt mycket känslor och när jag älskar någon eller blir kär blir jag ju helt galen av känslor. Älskar ju J massa och sjukt mycket. Men med Trassel är det som om inte en enda känsla kommit gratis efter de där första sprudlande dagarna när jag faktiskt var rörd och lycklig över att hon var ute och verkade helt normal och frisk. Eller också har det bara med deppigheten att göra.
Och till sist (precis som Kitty också skriver) - jag har väl inte direkt blivit intresserad av barnvagnar men trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle bry mig så mycket som jag gör. Vi fick ju en gammal Emmaljunga av Js bror som vi först lånade ut till brorsonen M innan Trassel fick den och dels har jag ju fixat och tvättat och gjort den ren men inte nog med det. Jag har även tagit reda på hur man färgar sufletten svart igen (den var typ ljusbrun pga solblekt) samt gjort det så att den numera ser helt ny och fin ut, pimpat den med tusen reflexer från veterinärmötet (pga måste synas i mörkret) och dessutom köpt ett nytt chassi eftersom det gamla hade en svinjobbig varukorg som släpade i marken hela tiden (pga hittade ett fint med bra varukorg och vikbart handtag för 400 kr på fb). Och längs med färden har jag lärt mig att vår vagn är en Emmaljunga Duo Edge 06:a med sportchassi (det jobbiga) men att vi nu har ett classic chassi och att det här med barnvagnar är en hel vetenskap och att folk på riktigt kan ha ett osunt intresse för dem. Dessa människor förtjänar dock ett helt eget inlägg så det kan nog komma något om det i framtiden.
tisdag 26 mars 2013
minimal
I dag var jag och Baggie bro på Huddinge sjukhus och hälsade på vår låtsassyster/barndomsgranne som precis fått en liten bebis. Med betoning på liten. Hon föddes i vecka 33 + 3 och har nu varit ute i världen drygt tio dagar. Hon föddes med akut snitt och allt har gått bra med både henne och hennes mamma. I dag var hon uppe på födselvikten igen så det verkar gå åt rätt håll.
Vi fick så klart inte träffa henne pga risken att hon ska bli sjuk av något men de rullade fram henne till fönstret så vi kunde ta lite bilder och få se henne. Och hon var verkligen sjukt liten. Helt plötsligt kändes Trassel som ett gigantiskt barn. Insåg även att det är mycket känslomässigare att träffa folk man gillar som har fått barn nu än tidigare eftersom det finns något att relatera till.
Hade köpt pyttekläder till henne och en liten kanin på apoteket (Trassel har en likadan som hon fått av sin mormor) och vi hann fika lite tillsammans med båda föräldrarna (de bytte av varandra för en ville hela tiden vara hos bebisen). Sen åkte jag och bro in till stan och gick runt lite innan jag gittade hem med Trassel som bara sov och sov och sov. Skönt då men nu i kväll har hon varit megapigg i soffan ända till halv nio medan jag bara ville att hon skulle somna så jag kunde få en lugn kväll ensam (J är ute med jobbet). Tänkte plugga men nu är jag så trött att jag bara vill däcka så jag ska nog gå och lägga mig strax.
I morgon är det möte med spädisgruppen. Hoppas att det blir bra.
Vi fick så klart inte träffa henne pga risken att hon ska bli sjuk av något men de rullade fram henne till fönstret så vi kunde ta lite bilder och få se henne. Och hon var verkligen sjukt liten. Helt plötsligt kändes Trassel som ett gigantiskt barn. Insåg även att det är mycket känslomässigare att träffa folk man gillar som har fått barn nu än tidigare eftersom det finns något att relatera till.
Hade köpt pyttekläder till henne och en liten kanin på apoteket (Trassel har en likadan som hon fått av sin mormor) och vi hann fika lite tillsammans med båda föräldrarna (de bytte av varandra för en ville hela tiden vara hos bebisen). Sen åkte jag och bro in till stan och gick runt lite innan jag gittade hem med Trassel som bara sov och sov och sov. Skönt då men nu i kväll har hon varit megapigg i soffan ända till halv nio medan jag bara ville att hon skulle somna så jag kunde få en lugn kväll ensam (J är ute med jobbet). Tänkte plugga men nu är jag så trött att jag bara vill däcka så jag ska nog gå och lägga mig strax.
I morgon är det möte med spädisgruppen. Hoppas att det blir bra.
söndag 24 mars 2013
paus
Har försökt göra lite bra saker nu. I fredags när jag inte hade hjälp med Trassel längre så var jag istället ute och gick med en tjej från föräldragruppen som verkade snäll och det var hon. Vi gick typ en mil, fikade och pratade massa om bara bebissaker som graviditet, förlossning och våra barn. Det var ganska skönt att bara prata prata prata. Längtar till spädisgruppen nästa vecka.
Har också fått kallelse till öppenvården så dit ska jag veckan efter påsk. Hoppas att det kan hjälpa också. Och när J blir föräldraledig ska vi gå i parterapi. Då ska jag ta tag i allt - vill att hela vår familj blir bra och fungerar på alla plan.
Och i fredags messade min bästis C och frågade om jag ville gå ut och äta med henne och hennes kompis som jag också känner på lördagen. Och eftersom J var och spelade kort med sina vänner förra lördagen hade jag ju lite fördel så för första gången sedan examen fick jag alltså chansen att vara helt Trasselledig. Först blev jag skitpepp och glad eftersom jag längtat efter det här i evigheter. Men när jag sedan satt på tunnelbanan på väg in till stan fick jag ångest. Dels för att jag kände mig så deppig och utarbetad att jag blev orolig att jag skulle få ett sammanbrott nu när jag äntligen skulle få gå ut och dels för att det inte kändes något roligt att jag bara vill bort från mitt barn.
Men sen kom jag fram och gick till hotellet där C bodde, köpte med mig ett glas champagne och en alkoholfri drink till C som är preggo och gick upp på hennes rum och öste ur mig allt. Och det var så skönt att prata med någon som jag känner bra och som också har barn om det.
Så kom kompisen CS och vi gick ner till baren och drack vin och till East och åt svingod mat. Vid elva när C var dödstrött och gick tillbaka till hotellet för att sova tog jag och CS en taxi hem till vår hood (hon bor också i vår villaförort) och fortsatte festen hemma hos en av hennes kompisar som hade haft middag. Alla var sjukt trevliga och snälla och jag kunde prata om alla mina jobbiga bebis-issues och folk fattade och vi drack massa vin, rökte och dansade till fem på morgonen.
Då kände jag helt plötsligt att jag var trött och saknade både Trassel och J så då gick jag hem och det började ljusna och massa fåglar kvittrade och jag njöt av känslan att för första gången längta lite efter min bebis.
I dag har jag fått sova till halv tolv och trots bakfyllan från helvetet har det ändå varit ok med långpromenad och fika och lite pyssel hemma. Och nu har jag fått första feedbacken på mitt ex-jobb från handledaren så jag skrev ut det och ska sätta mig och titta på det i morgon.
Jag tror att den här helgen var precis vad jag behövde. Om jag nu bara kan sova ikapp lite i natt så kanske min sista vecka som ensam med Trassel blir riktigt uthärdlig.
Har också fått kallelse till öppenvården så dit ska jag veckan efter påsk. Hoppas att det kan hjälpa också. Och när J blir föräldraledig ska vi gå i parterapi. Då ska jag ta tag i allt - vill att hela vår familj blir bra och fungerar på alla plan.
Och i fredags messade min bästis C och frågade om jag ville gå ut och äta med henne och hennes kompis som jag också känner på lördagen. Och eftersom J var och spelade kort med sina vänner förra lördagen hade jag ju lite fördel så för första gången sedan examen fick jag alltså chansen att vara helt Trasselledig. Först blev jag skitpepp och glad eftersom jag längtat efter det här i evigheter. Men när jag sedan satt på tunnelbanan på väg in till stan fick jag ångest. Dels för att jag kände mig så deppig och utarbetad att jag blev orolig att jag skulle få ett sammanbrott nu när jag äntligen skulle få gå ut och dels för att det inte kändes något roligt att jag bara vill bort från mitt barn.
Men sen kom jag fram och gick till hotellet där C bodde, köpte med mig ett glas champagne och en alkoholfri drink till C som är preggo och gick upp på hennes rum och öste ur mig allt. Och det var så skönt att prata med någon som jag känner bra och som också har barn om det.
Så kom kompisen CS och vi gick ner till baren och drack vin och till East och åt svingod mat. Vid elva när C var dödstrött och gick tillbaka till hotellet för att sova tog jag och CS en taxi hem till vår hood (hon bor också i vår villaförort) och fortsatte festen hemma hos en av hennes kompisar som hade haft middag. Alla var sjukt trevliga och snälla och jag kunde prata om alla mina jobbiga bebis-issues och folk fattade och vi drack massa vin, rökte och dansade till fem på morgonen.
Då kände jag helt plötsligt att jag var trött och saknade både Trassel och J så då gick jag hem och det började ljusna och massa fåglar kvittrade och jag njöt av känslan att för första gången längta lite efter min bebis.
I dag har jag fått sova till halv tolv och trots bakfyllan från helvetet har det ändå varit ok med långpromenad och fika och lite pyssel hemma. Och nu har jag fått första feedbacken på mitt ex-jobb från handledaren så jag skrev ut det och ska sätta mig och titta på det i morgon.
Jag tror att den här helgen var precis vad jag behövde. Om jag nu bara kan sova ikapp lite i natt så kanske min sista vecka som ensam med Trassel blir riktigt uthärdlig.
onsdag 20 mars 2013
arg
Det är så hemskt för jag är så arg och irriterad på J hela tiden. Fast han är helt gullig och snäll och säger att han älskar mig hela tiden så känner jag bara ilska, tomhet och irritation.
Fast jag vet ju att det inte är på riktigt, jag vet ju att jag egentligen älskar honom och bara vill vara med honom och att det inte finns någon bättre men just nu känns allt bara deppigt och hemskt. Och jag tror egentligen att en del av ilskan bottnar i att jag är avundsjuk på honom för att han älskar Trassel så naturligt och förbehållslöst och att jag inte gör det. Och det gör mig irriterad och missunsam och så är jag trött och deppig och måste lägga all energi på ex-jobbet och på att överhuvudtaget överleva med Trassel. Och då kommer J i kläm fast jag egentligen vet bättre.
Jag hoppas så himla mycket på att det blir bättre när han blir ledig. Nu är det bara nio dagar kvar.
tisdag 19 mars 2013
fortfarande på väg bakåt
I dag är en värre dag. I dag orkar jag nästan inget, framför allt orkar jag inte vara mamma. Jag pratade med en kvinna på facebook om att inte älska sitt barn från början och hon sa att hon en gång stått i köket och sagt "Vad har vi gjort?" när deras barn var helt nytt. Och jag kände igen mig vilket var så himla jobbigt samtidigt som det var skönt att inte vara ensam.
Det värsta är att jag vill bli klar med det där förbannade ex-jobbet och att det är det enda jag har i huvudet. Det är ju bra att jag får hjälp med Trassel men det är som att det inte räcker, jag vill bara åka iväg, sitta själv i en vecka och skrivaläsaskrivaläsaskriva så att jag slipper det sen. Samtidigt som jag vet att jag är trött och irriterad och inte orkar eftersom jag pressar mig så satans hårt och sitter och skriver och läser halva nätterna. Det är en väldigt ond cirkel och jag kan inte riktigt ta mig ur den.
Funderar faktiskt på att ringa återbud till Huddinge i morgon så att jag kan sitta och skriva istället. Orkar inte åka så långt bara för att göra samma sak som förra veckan. Och om jag är kvar här kan jag ju skriva och läsa och få hjälp. Och det jag verkligen väntar på som hjälp är ju spädisgruppen och det är ju nästa vecka. Samtidigt som jag ju faktiskt inte mår så bra. Men till Huddinge kan jag ju ringa och prata och åka till närsomhelst om det blir panik.
På fredag ska jag i alla fall träffa snälla tjejen från föräldragruppen och promenera och äta lunch. Jag hoppas att det blir trevligt och framför allt hoppas jag att jag ska kunna koppla bort ex-jobbet lite och bara ha en ledig dag.
Allt känns så himla tungt och jobbigt och jag hoppas så himla mycket att det lättar lite när jag blir klar med huvuddelen av skrivandet och när J också blir ledig. Måste försöka få undan allt ex-jobb bara så att jag kan vila lite och försöka öva på att vara mamma lite innan sommaren. Det måste bli bättre. Måste.
Det värsta är att jag vill bli klar med det där förbannade ex-jobbet och att det är det enda jag har i huvudet. Det är ju bra att jag får hjälp med Trassel men det är som att det inte räcker, jag vill bara åka iväg, sitta själv i en vecka och skrivaläsaskrivaläsaskriva så att jag slipper det sen. Samtidigt som jag vet att jag är trött och irriterad och inte orkar eftersom jag pressar mig så satans hårt och sitter och skriver och läser halva nätterna. Det är en väldigt ond cirkel och jag kan inte riktigt ta mig ur den.
Funderar faktiskt på att ringa återbud till Huddinge i morgon så att jag kan sitta och skriva istället. Orkar inte åka så långt bara för att göra samma sak som förra veckan. Och om jag är kvar här kan jag ju skriva och läsa och få hjälp. Och det jag verkligen väntar på som hjälp är ju spädisgruppen och det är ju nästa vecka. Samtidigt som jag ju faktiskt inte mår så bra. Men till Huddinge kan jag ju ringa och prata och åka till närsomhelst om det blir panik.
På fredag ska jag i alla fall träffa snälla tjejen från föräldragruppen och promenera och äta lunch. Jag hoppas att det blir trevligt och framför allt hoppas jag att jag ska kunna koppla bort ex-jobbet lite och bara ha en ledig dag.
Allt känns så himla tungt och jobbigt och jag hoppas så himla mycket att det lättar lite när jag blir klar med huvuddelen av skrivandet och när J också blir ledig. Måste försöka få undan allt ex-jobb bara så att jag kan vila lite och försöka öva på att vara mamma lite innan sommaren. Det måste bli bättre. Måste.
måndag 18 mars 2013
ett steg framåt, två bakåt
Trodde att allt skulle bli lite bättre nu men idag är en ny dag med bakslag. Har varit trött och håglös och allt har tagit massa energi trots att jag är ute på landet hos mamma och pappa och får hjälp med Trassel. Min brors unge var också här och det var lite rörigt så jag har inte alls hunnit göra så mycket på mitt ex-jobb som jag borde. Tur att jag har tisdag och torsdag på mig också.
Ska till Huddinge på återbesök på onsdag och ska då prova att åka buss från ön in till stan med Trassel. Blir ett spännande projekt. Vet egentligen inte vad jag ska göra där, vad de ska kunna hjälpa mig med mera. Väntar ju bara på spädisgruppen och på min utredning och kontakt inom öppenvården. Men samtidigt mår jag inte så bra idag och tänker att det nog är bäst att åka dit. Orkar bara inte berätta allt en gång till, nu får de läsa journalen.
Men ändå, det är små steg framåt. Min mamma var mest med Trassel idag och när jag matade henne en gång så kändes allt så himla mysigt och bra. Och när jag "tog över" henne efter kvällsmatningen och skulle byta till pyjamas och lägga henne kände jag att jag älskade henne så mycket och blev alldeles varm i hela kroppen. Och hon tittade på mig och log och var sitt gulligaste jag.
Och i söndags var vi ute på isen i solen och Trassel låg och sov i vagnen och vi hörde måsar som skrek och det kändes som vår. Och i morse var det helt ljust och soligt när Jonas åkte till jobbet. Jag hoppas att de bra dagarna sakta blir fler för jag orkar inte så mycket mer tror jag.
Ska till Huddinge på återbesök på onsdag och ska då prova att åka buss från ön in till stan med Trassel. Blir ett spännande projekt. Vet egentligen inte vad jag ska göra där, vad de ska kunna hjälpa mig med mera. Väntar ju bara på spädisgruppen och på min utredning och kontakt inom öppenvården. Men samtidigt mår jag inte så bra idag och tänker att det nog är bäst att åka dit. Orkar bara inte berätta allt en gång till, nu får de läsa journalen.
Men ändå, det är små steg framåt. Min mamma var mest med Trassel idag och när jag matade henne en gång så kändes allt så himla mysigt och bra. Och när jag "tog över" henne efter kvällsmatningen och skulle byta till pyjamas och lägga henne kände jag att jag älskade henne så mycket och blev alldeles varm i hela kroppen. Och hon tittade på mig och log och var sitt gulligaste jag.
Och i söndags var vi ute på isen i solen och Trassel låg och sov i vagnen och vi hörde måsar som skrek och det kändes som vår. Och i morse var det helt ljust och soligt när Jonas åkte till jobbet. Jag hoppas att de bra dagarna sakta blir fler för jag orkar inte så mycket mer tror jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)