Kitty skrev i ett inlägg och frågade sina läsare om vad de gjort eller sagt nu när de har barn som de aldrig trodde innan och jag började fundera lite över mig själv.
Jag tycker inte att det är så mycket som har ändrats eller att jag håller på och obsessar en massa kring Trassel. Tyvärr skulle det kunna bero på att jag är deppig och inte är så dedikerad av villkorslös kärlek som jag trodde att jag skulle vara så vi får väl se tiden an. Men än så länge tycker jag själv att jag är ganska normal.
Jag har nämligen aldrig förstått alla som ba "man ville ju vara snygg men sen blev man gravid och sunkig" eller "trodde aldrig jag skulle ha på mig en urtvättad t-shirt med kräls och bajs på".
Jag är verkligen inget modelejon eller någon direkt trendsetter i världen men jag skulle typ aldrig gå utanför dörren i ett par sunkiga mjukisbyxor. Till och med de kläder jag har på mig hemma tycker jag är rätt fina dvs har inga "sunkiga" muikisbyxor utan rätt trevliga svarta träningsbyxor eller mjukisbyxor som sitter bra men är sköna. Likaså tröjor och linnen. De kan få vara lite trasiga, särskilt de jag har hemma och om jag älskar dem bryr jag mig inte om små fläckar som inte går bort men blir de fläckiga eller äckliga under dagen så byter jag. Gäller särskilt nu när jag har Trassel och hon kräks ned mig hela tiden. Jag tycker själv det är äckligt att ha kräks på mig så jag byter kläder rätt ofta nuförtin.
Likadant har jag svårt att förstå folk som aldrig "hinner" duscha eller fräscha till sig. Jag kan vara sunkig ett tag - typ i somras när man åkte mellan gårdarna och ombytena var slut och man fick fortsätta till nästa gård trots att jeansen var fulla med bajs och efterbörd - men så fort det går vill jag duscha och byta kläder. Om jag själv känner mig sunkig dvs - orkade inte alltid duscha efter jobbet i somras om jag själv kände mig fräsch men hade hår som luktade lite ko och jag var trött. Men nu när jag har barn hinner jag fan duscha varenda dag om jag vill - jag är ju hemma typ 90 % av tiden.
Jag gjorde även en deal med J innan Trassel kom. Om allt är normalt med hennes avföring så behöver vi inte orda så mycket om den. Vi berättar ju vad det var i blöjan pga bra att veta (särskilt nu när hon äter ersättning och gör en megasprocket typ varannan dag) men har alltså kodord som i alla fall jag tycker låter roligare när man nu måste prata om vad något gjort i blöjan. Bajs är sprocket och kiss är krocket och med lite tur hinner främlingar knappt fatta vad vi pratar om. Kanske underlig lösning men den funkar för mig.
Fast ibland undrar jag om jag inte har lite för mycket självinsikt för jag har nästan svårt att prata om Trassel med andra eftersom jag hela tiden försöker göra bedömningen huruvida de är intresserade av ev Trasselprat eller inte. I föräldragruppen är det ju ok för där pratar ju alla om sina barn hela tiden och det är ju det man främst har gemensamt men i vanliga livet har jag ganska svårt att prata om henne helt otvunget. Till och med när folk frågar och verkar intresserade kan jag känna mig lite obekväm - särskilt när de är sjukt entusiastiska och bara bubblar av bebisprat. Typ min svägerska som i julas helt andäktigt och entusiastiskt utbrast "jamen nu är du äntligen mamma - hur kääännns det?" och jag ba "eeeh, som vanligt typ förutom att man måste ta hand om en bebis". Kände inte att jag levererade det hon ville höra.
Däremot vet jag en sak som jag faktiskt aldrig trodde och det var att jag skulle vara så deppig efter förlossningen. Jag trodde jag skulle ha koll på mig själv och att jag skulle fixa det praktiska galant (vilket jag iofs gör) och att känslorna skulle komma naturligt. Kanske inte direkt men ändå ganska snart. Jag har ju alltid haft väldigt mycket känslor och när jag älskar någon eller blir kär blir jag ju helt galen av känslor. Älskar ju J massa och sjukt mycket. Men med Trassel är det som om inte en enda känsla kommit gratis efter de där första sprudlande dagarna när jag faktiskt var rörd och lycklig över att hon var ute och verkade helt normal och frisk. Eller också har det bara med deppigheten att göra.
Och till sist (precis som Kitty också skriver) - jag har väl inte direkt blivit intresserad av barnvagnar men trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle bry mig så mycket som jag gör. Vi fick ju en gammal Emmaljunga av Js bror som vi först lånade ut till brorsonen M innan Trassel fick den och dels har jag ju fixat och tvättat och gjort den ren men inte nog med det. Jag har även tagit reda på hur man färgar sufletten svart igen (den var typ ljusbrun pga solblekt) samt gjort det så att den numera ser helt ny och fin ut, pimpat den med tusen reflexer från veterinärmötet (pga måste synas i mörkret) och dessutom köpt ett nytt chassi eftersom det gamla hade en svinjobbig varukorg som släpade i marken hela tiden (pga hittade ett fint med bra varukorg och vikbart handtag för 400 kr på fb). Och längs med färden har jag lärt mig att vår vagn är en Emmaljunga Duo Edge 06:a med sportchassi (det jobbiga) men att vi nu har ett classic chassi och att det här med barnvagnar är en hel vetenskap och att folk på riktigt kan ha ett osunt intresse för dem. Dessa människor förtjänar dock ett helt eget inlägg så det kan nog komma något om det i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar