Igår var det en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var dagen då jag tog examen från veterinärprogrammet och firade att 5,5 års ofattbara ansträngningar är över. Vi firade allt med en examensceremoni på UKK och därefter var det bal på slottet. Och idag kan jag inte ens tänka på gårdagen utan att börja gråta.
Jag gråter av saknad och lycka. Jag gråter för att dessa år gett mig så mycket som jag velat ha. Jag gråter för alla de fantastiska vänner jag hittat. Och för alla fiender som jag älskat att hata. Jag gråter för alla de dagar och nätter vi kämpat och pluggat och hjälpt varandra. Jag gråter för att gårdagen var en så perfekt avslutning och för att vi fick fira vårt hårda jobb på ett så storslaget sätt. Jag gråter för att jag är bakfull och sentimental och för att tanken på varenda liten detalj får mig att bli nostalgisk. Jag gråter för att det är över och för att en väldigt speciell period i mitt liv är slut. Och för att även om det var en evighet känns det som om jag började igår.
Nu är jag här, nu är jag framme. Och jag blev inte bara veterinär utan även en bättre människa. Min handledare höll i egenskap av inspektor ett tal på balen igår där hon sa att det viktigaste av allt är att vara en bra människa. Och jag tycker att jag är närmare det målet nu än då.
Framför allt har jag ett bättre liv och det beror inte bara på att jag nu har ett yrke som gör att jag kan försörja mig och ge mig själv ett bra liv. Det beror också på att jag har träffat J som är en av de bästa människorna i världen och som jag älskar över allt annat. Och det beror på att lilla Trassel i detta nu ligger mellan oss och snusar med sitt duniga huvud och sina minimala falanger och sin lilla, lilla mjuka kropp som man bara vill krama hela tiden.
Jag har även fått en massa fantastiska vänner som högst troligt kommer att vara en del av mig resten av mitt liv. Och jag hade aldrig träffat dem om det inte vore för att vi alla blev antagna till veterinärprogrammet hösten 2007.
På vår privata examensfest förra helgen höll jag ett välkomsttal där jag pratade om när vi började. Hur orolig jag var för att inte hitta någon att umgås med under alla dessa år. Och hur oron var helt obefogad eftersom jag hittade de allra bästa.
Och med de allra bästa och våra ljuvliga familjer och vänner firade vi igår alla dessa år tillsammans. Det har varit de jobbigaste men bästa åren i mitt liv och nu när de är över vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Jag har ju givetvis kvar större delen av mitt examensarbete att slutföra under våren. Och jag måste hitta ett jobb till sommaren då J ska vara hemma med Trassel. Och det är ju en hel del jobb med att se till att Trassel trivs med livet. Men allt det där är praktiska grejer och det kommer inte att fylla tillräckligt inuti mig. Det kommer inte att fylla tomrummet efter alla dessa människor som med sin närvaro gjort mitt liv uthärdligt dessa 5,5 år. Det kommer inte att lindra saknaden efter att tvingas träffa dem varje dag i skolan och umgås alla lediga stunder i ett annars späckat schema.
Det kommer inte trösta att vi högst troligt kommer att höras varje dag och ses med jämna mellanrum. För det kommer att vara som att helt plötsligt förlora någonting man vant sig vid ska finnas där - varje dag, varje minut. Och det kommer att vara så sorgligt att jag nog kommer att gråta lite igen. En annan dag också.
Emma, Johanna, Martin, Karin, Ellen, Frans, Cissi, Karin, Mia, Niclas och Dinah. Ni är det bästa som hänt mig under dessa år. För utan er hade jag inte varit någonting och inte haft ett jota. Inte ens J (eftersom det var ni som hetsade mig till att dejta honom). Och för det och allt annat är jag er evigt tacksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar