Ja, jag ville ju egentligen inte amma. Jag tyckte att det verkade jobbigt, läskigt och lite äckligt. Och ingen förstod mig - alla ba "men det är så praktiskt och nyttigt och tänk vad bra och det är ju natuuurligt". Till och med J som stått bakom mig gällande förlossningen och kejsarsnittet fick någon naturlighetsvurm och ba "ska du förneka vårt barn den bästa maten" osv. Sjukt jobbigt.
Till slut fick jag ett sammanbrott och lyckades nog förklara för J hur jag tänkte och kände och vi kom fram till en kompromiss. Jag skulle vara öppen för att amma när Trassel kom men han skulle inte hetsa om saken och om jag absolut inte ville skulle han hjälpa till att försvara mig mot ev amningstalibaner (obs att det var bm på specialistmödravården på SöS som använde uttrycket amningstalibaner om sin yrkeskår). Vi hade ju heller inget förlossningsbrev eftersom vi födde med planerat snitt så jag kunde inte skriva ned mina önskemål men vi pratade lite med både vår bm på MVC som tipsade om ekologisk ersättning pga hon är lite hippie och bm på SöS som sa att "det är bra att vara tydlig med att man inte vill amma eftersom vi bm på BB är lite amningstalibaner".
Så jag försökte vara öppen för idén med amning och tänkte att med lite tur får jag en sådan där knäpp som min svägerska fick på BB (först hade hon amningsfobi men när ungen var ute blev hon helt amningsbesatt) för då skulle alla andra bli nöjda.
Det hände ju dock inte utan Trassel kom och jag kände ingen större lust att hon skulle suga på mina bröst. En gång på uppvaket kom vår bm och frågade lite hurtigt om vi "skulle lägga bebisen vid bröstet" men då sa jag bara nej tack och så var det bra med det. Ganska skönt att ingen hetsade där och då men samtidigt var jag ju rätt pigg efter snittet så jag kunde försvara mig vilket kändes väldigt skönt. Och medan jag låg där och funderade så försökte J också lite med att jag skulle prova men då sa jag bara åt honom att sluta vilket han gjorde.
Dock hade jag inte räknat med Trassels envetenhet i det hela. Hon var ju sjukt vital för att vara en utsnittad bebis och låg på mitt bröst och letade och letade helt förgäves och ville inget hellre än att hitta något att dia på. Till slut tyckte jag så synd om henne att jag petade henne lite försiktigt i riktning mot bröstet bara för att hon skulle få någonting att göra och på två röda hade hon hittat det och tog ett perfekt tag och började hetsdia. Mycket konstig känsla men det gjorde inte ont eller var sjukt obehagligt så jag lät henne hållas eftersom hon blev så himla nöjd.
Därefter gjorde Trassel bara allt helt rätt (som det A-barn hon är hehe) och hon tog alltid perfekt tag om bröstet och diade precis enligt regelboken och aldrig gjorde det ont eller blev obehagligt (förutom det faktum att någon sög på ens bröst i tid och otid) så först lät jag henne hållas i några dagar för att hon skulle få råmjölk men helt plötsligt hade mjölken runnit till och jag ammade. Jag tyckte inte om det och tycker fortfarande inte om det men jag gör det för hennes skull och för att det ändå är lite praktiskt, framför allt på natten.
Det bra var dock att jag hela tiden kunde prata med bm på BB om ersättning och att jag kanske inte ville amma och att de lyssnade. Och kanske var det detta samt att amningshetsen uteblev som gjorde att jag faktiskt fortsatte att amma ändå, trots allt. Jag började till och med fråga om råd och be dem kolla att Trassel gjorde rätt för jag tänkte att om jag nu ska amma så är det ju bra att kunna lite i alla fall.
Dock är jag glad att jag inte läste amningsbroschyrerna vi fick förrän långt senare eftersom de definitivt hade haft en avskräckande effekt. Där står det ju bara gräsliga saker om smärta och bebisar som kommer att tvinga en att amma nonstop i flera månader och annat hemskt. Den enda som sagt något bra gällande det där var min terapeut som när vi diskuterade amning och jag uttryckte rädsla över att bebisen skulle vilja amma hela tiden sa "men det där kan man ju styra själv". Och det är ju sant.
Jag insåg nämligen snabbt att Trassel bara åt effektivt ca 10 min och därefter låg hon bara och "okynnessnuttade" vid bröstet. När jag insett det och rådfrågat BVC-tanten så började vi ge henne napp istället eftersom jag vägrar vara en mänsklig sådan. Och vips var matningsstunderna förkortade med typ två tredjedelar och bara det var ju en lättnad.
Jaha, och då satt jag där och ammade helt plötsligt och visste varken ut eller in. Vi ville ju ge flaska men eftersom mjölken rann till så bra vågade vi inte göra det förrän vi hade en bröstpump. Och jag började känna paniken eftersom jag var den enda som kunde mata henne och började känna mig så sjukt instängd.
När hon var ca tre veckor köpte vi i alla fall en bröstpump och gav en flaska ersättning medan jag pumpade ur bröstet och det gick jättebra. Lättnaden var enorm. Sedan dess har vi varierat genom att ge ersättning eller bröstmjölk i flaska eller så har jag ammat och det är så himla skönt att inte vara fast med Trassel, att inte vara den enda som kan ge henne mat. Det är även skönt att jag kan pumpa ur bröstmjölk och ge henne flaska om jag inte vill amma på dagarna (på nätterna är jag för lat).
Dessutom kommer det ju något ännu bättre ur detta och det är att J kan mata Trassel och således kan ta lika bra hand om henne som jag, även nu i början. J tycker att det är ännu mysigare att han också kan mata henne och jag behöver inte tänka på att vara nära henne hela tiden. Det var särskilt skönt nu när jag tog examen och hade en amningsovänlig balklänning på mig + var ifrån J och trassel stora delar av dagen.
Jag vet inte hur länge jag kommer att amma. Ibland känns det helt ok att göra den här uppoffringen för Trassels skull och ibland känns det bara jobbigt och då vill jag sluta direkt. Det beror liksom på dagsformen. Men när vi var hos vår superba bm på MVC och jag pratade om att allt kändes jobbigt så pratade vi även om amningen och då sa hon att det kunde finnas en poäng i att bestämma när jag ska sluta. Eftersom jag tycker att det är lite jobbigt kan det vara skönt att se ett slut på det. Tror att hon kan ha en poäng med det men har svårt att veta när det skulle vara lagom att sluta. Just nu tänker jag att jag slutar när J går på föräldraledighet i april och så får vi se hur det känns. Jag kan ju alltid ändra mig åt båda hållen om jag vill.
Ibland kan jag känna mig dum som inte vill amma, särskilt när det nu har gått så bra. Jag tänker att det vore bättre om jag hade kunnat "ge bort" min lyckade amning till någon som verkligen, verkligen ville amma men där det inte gått så bra. Tyvärr kan man ju inte välja hur det ska gå och samtidigt har jag ju delvis fått det bästa av två världar - en bebis som både kan dia och ta flaskan och glatt äter både ersättning och bröstmjölk. Kanske just det gick så bra eftersom vi började tidigt. Men jag hade aldrig stått ut annars. Nu har jag min frihet - jag kan gå och komma som jag vill när J är med Trassel och det är värt så enormt mycket i min värld. Annars tror jag att jag hade blivit förlossningsdeprimerad på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar