Egentligen skulle jag ha kunnat berätta någonting nu, någonting som det flesta tycker är överväldigande och fantastiskt. Det tyckte nog vi med men ibland blir det inte som man tänkt sig.
Vi skulle ha varit i vecka fjorton men embryots skal var helt dåligt och klarade sig inte längre än till vecka åtta. Vi fick åka till sjukhuset och tvinga ut det för det låg bara kvar där helt tyst och min kropp fattade ingenting.
Allt har varit så konstigt och tomt och sorgligt sedan dess. Det är så svårt att först ställa om sig till något - och sedan när man nästan vant sig vid tanken så ska man ställa om sig igen. Det har varit sjukt tröttsamt och mycket, mycket sorgligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Min största tröst är J och det faktum att vi har kunnat ta hand om detta tillsammans och att vi inte har behövt göra något annat än att gå hemma i huset och pyssla och kramas och gråta. Övertygelsen om att han verkligen är den rätta är starkare nu än någonsin.
Och nästa gång kanske det går bra.
2 kommentarer:
uppåt och fokus! när man når "botten" kan de bara gå uppåt sedan..<3!
Det är intressant, precis när jag tänkt samma tanke så gick jag in hit och såg din kommentar.
Små hjärnor samma tanke etc.
Skicka en kommentar