Ställer mig frågande till hela den här grejen med förebilder. Så fort människor blir offentliga så blir de förebilder och har ett ansvar och ska sköta sig exemplariskt. Särskilt om man jobbar med barn eller är politiker.
Nä, man kanske inte ska ha barnporr på datorn om man är programledare för bolibompa och man kanske inte ska "skatteplanera" om man är politiker. Men det man gjort eller gör privat kanske inte ska väga tyngst i alla lägen för då kommer ju aldrig folk kunna göra något inom politiken eller ändra sig och byta bana osv.
Personligen tror jag att jag är en ganska tveksam förebild inom en del områden samtidigt som jag är en fantastisk förebild - för att inte säga ett föredöme - inom andra. Och det är väl så folk är mest?! Mångfacetterade och varierade?! Ibland skitbra och ibland usla?!
Har funderat kring detta förut och började ju givetvis tänka på detta igen efter den s.k. Ola-historien som snurrat runt otaliga varv i media. Personligen skiter jag i vad han har gjort och kanske inte tycker att det är så himla viktigt men herre - vad folk bryr sig.
Tycker att Katrin Z skrev ganska bra om det hela i ett inlägg där hon bl a skrev: "Den här kvinnan (Britta Svensson) undrar även vad föräldrar ska säga till sina barn om anklagelserna mot Ola Lindholm. Jag ska hjälpa henne lite här. Så här ska man säga: Vuxna gör vuxengrejer. De dricker vin, röker cigaretter och drar en lina om de känner för det. När du blir vuxen får du själv välja vad du vill göra."
Även en lirare på aftonbladet som heter Tore skrev bra om samma sak.
Vet själv inte hur jag ska uttrycka mig inför mina barn (eller förhoppningsvis tonåringar) när de frågar om mina erfarenheter som tonåring eller om man har knarkat någon gång. Man har ju så att säga inte varit guds bästa barn (fast inte de sämsta heller).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar