Angående detta med pre-pregnant-figuren och diet undrar jag - hur ska man kunna äta så lite/röra på sig så mycket att man blir så fit som man vill bli utan att börja obsessa kring mat och utseende?
Alltså - en av mina drivkrafter är ju på riktigt att jag inte vill bli tjock för att jag inte tycker att det är bra/hälsosamt/snyggt att vara tjock. Och anledningen till att jag börjat är att jag nu tycker att enough is enough och för att jag vill ha barn någon gång snart och att jag vill vara fit innan för att allt ska bli lättare. Plus att jag vill bli lite mer vältränad.
Men jag måste ju äta någonting och det är så sjukt djävla svårt att bara äta lite och bra och att upprätthålla motion och blablabla. För jag är ju inte ens direkt obese, jag har typ lite för mycket mage och vill inte ha det. Och vill framför allt inte att den ska bli större.
Just nu är jag så desperat (läs: det går för långsamt, jag har inget tålamod) att jag byter ut lunchen mot någon djävla shake som innehåller 200 kalorier. Problemet med detta är ju att helt plötsligt sätts allt det jag äter i övrigt i relation till denna mängd kalorier.
Och jag som typ föraktar folk som räknar kalorier och ofta sagt att jag aldrig skulle kunna få anorexi eftersom jag blir så arg när jag blir hungrig. Jag blir arg men vafan, jag blir arg och får ångest om jag äter för mycket. Not so good och antagligen är jag likadan som alla andra men jag vill inte tro det utan bara "nä, alltså jag ska bara gå ned 5 kilo till" fast jag redan blivit pinnsmal och bara rutschar resten.
Fast just nu är jag inte där utan vill bara att min djävla mage ska försvinna och att jag bara kan få se mig i spegeln och vara lite nöjd med att i alla fall vara på rätt väg. Och det hjälper inte att vara ihop med en kille som bara "finns det inget gott hemma" varenda kväll. Nä - det finns inget gott hemma för om det finns det vill jag också äta och det är fusk och orättvist att jag inte kan äta lika mycket som han. Och vad är upp med alla som bara "du är ju inte tjock" när jag ser mig i spegeln och faktiskt ser att jag är det. Och vad är upp med att jag ändå hatar om någon skulle säga motsatsen och försöka peppa för att gå ned i vikt.
Varför obsessar jag ens över detta djävla i-landsproblem? När blev det ett issue?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar