Alltså, vem är den här Isabelle Ståhl? Om man googlar lite hittar man hennes blogg och hon verkar ju som vilken jävla blogg-tjej som helst som jobbar lite med media och ska ha udda intresse (symtomatiskt för folk som jobbar på/med Nöjesgudien).
Hittade två av hennes debattartiklar via odenplan och efter den första kände jag nog bara jaja men när hon en dag senare dyker upp igen och fortsätter någon form av linje blev jag intresserad och kände för en rant.
I den första peppar hon för polygami med en (enligt mig) mycket random koppling till hela Elin-Tiger-dramat (som det verkar svårt att uttala sig om överhuvudtaget och vem fan bryr sig).
Å andra sidan skriver hon även på sin blogg att "Även Newsmill ringde och ville ha en random text (och tjatade i sista sekunden till sig en vinkel på Tiger Woods-affären)" vilket kan förklara en hel del då jag inte fattar riktigt vad hon menar.
Ja, det är trist att världen målas upp i stereotyper och att många har unkna 1800-talsideal och att idiotiska relationsexpereter bara ser en sida av myntet (vad jag saknar numera nedlagda tidningen Darling's relationsråd).
Men känns det inte lite... been there, done that? Ja, äktenskapet ses som heligt och ja, de flesta spricker och blir skilsmässa och otrohet ses som ett enormt svek och det värsta av alla tänkbara brott. Men är det inte lite förenklat att skriva "Som feminist kan jag inte bli särskilt förtjust i den martyriska offerroll som många bedragna kvinnor oövertänkt kliver in i." Har Elin (för det är ju ändå hon som är en del av vinkeln) oövertänkt stigit in i en martyrisk offerroll? Är det inte media som har placerat henne där (kanske mot Elins vilja)?
Här måste jag lägga in en egen parentes: jag tycker då snarare att det är intressant att hon då, trots att hon blivit utsatt för enligt normen "det värsta av alla brott" fortfarande inte vill berätta så mycket och (som det verkar) skyddar sin man från en eventuellt ännu större skandal (dock verkar ju det mesta komma fram sinom tid ändå). Och detta trots att han inte verkar ha behandlat henne så väl.
Tillbaka till Isabelles tyckande: ja, det är trist att samhället indoktrinerar människor med monogama relationsnormer från dag ett och det vore bra om alternativa samlevnadsformer blev mer accepterade men jag vet inte riktigt hur denna artikel på newsmill (som jag för övrigt inte riktigt förstått syftet med) skulle kunna hjälpa? Jag har svårt att tro att AB kickar Eva Ruszs för att en 21-årig nöjesreporter i Malmö tycker att hon är unken.
Och, är det inte någonstans runt de tjugo som man (om man inte gjort det innan utan indoktrinerats med monogama teorier) börjar fundera kring alternativa levnadsformer, vill ligga med flera och tänker att - kanske är det något för mig att göra resten av livet?
Problemet kanske inte är de monogama relationerna för jag har sett massa som fungerat samt inte fungerat och min erfarenhet är att de monogama relationerna går sönder för att människor inte fattar vad de själva är värda, vad de vill ha ut av relationen och vilken sorts person de vill ha en relation med. De kommunicerar inte med varandra, visar ingen respekt för varandra och framför allt, visar ingen respekt för sig själva.
Och om människor inte kan klara av dessa grundläggande kriterier vet jag inte om det blir bättre bara för att de har en polygam relation. Jag tror snarare tvärtom eftersom jag tror att man måste vara ännu mer säker på sig själv och veta sitt värde i en kärleks/sexuell relation med flera.
Det är kanske lätt att säga när jag själv lever i en bra relation med (enligt mig) världens bästa man där vi tillsammans har valt att leva monogamt. Vi ska gifta oss och lova varandra trohet och kommer förhoppningsvis skaffa barn vart det lider. Vi vill inte ha sex med andra men däremot har jag väldigt många bra vänner o släktingar som jag gärna vill leva väldigt nära och ha bra relationer med och införliva i min "familj". Och om våra barn sedan får vänner så vill jag att de ska känna sig lika hemma hos oss de med. För det är så jag är uppvuxen och jag har alltid gillat det.
Som bisexuell kan jag ibland känna både lättnad och skam över detta. Lättnad för att den jag vill leva med visade sig vara en man och mycket kommer att bli lättare (dels eftersom vi lever i ett heteronormaivt samhälle och ingen kommer kika snett på oss och dels eftersom vi förhoppningsvis kommer att kunna få barn bara genom att ligga). Skam för att det ibland känns som om jag tagit "den lättaste vägen" och då jag lever i en heterosexuell relation aldrig kommer att ses som "äkta" i min sexualitet i mångas ögon.
Men WTF, vem bryr sig, jag är sjukt lycklig med J och han är mycket mer än det jag någonsin drömt om att hitta hos en annan maänniska. Han är inte perfekt men perfekt för mig och det är det som verkligen betyder något för mig.
Så, jag tycker nog inte att Isabelle är helt ute och cyklar i sin första rant även om jag tycker att det känns lite ja, ja (precis som jag skrev i början). Dock kastar hon sig dagen efter över paret Ankas skilsmässa och där tycker jag att hon börjar närma sig cykelstället med rasande fart.
Hon skriver i expressen och teoriserar om att Paul Anka antagligen begärt skilsmässa för att Anna Anka nu har en egen karriär och för att han känner sig hotad av att hon inte längre bara är ett kuttersmycke till honom.
I bloggen beskriver Isabell texten som "i expressen skrev jag lite om manliga kreativa geniers rädsla för kvinnlig styrka" och må så vara, det kan vara en poäng i att ta upp det (igen) men alltså, att vinkla denna artikel med paret Anka känns ju bara absurt. Som om Paul Anka skulle vara ett "manligt, kreativt geni" och Anna Anka vara ett tecken på "kvinnlig styrka"?
Återigen, här har hon poänger men hon uttrycker dem med hjälp av underliga liknelser och förenklar å det grövsta. Jag vill inte vara åldersfascist men återigen tror jag att det kan ha att göra med det faktum att hon är 20+ och precis vaknat upp och börjat fundera kring vad som är viktigt på riktigt. Det är bra men bör inte helt random kopplas ihop med medie-fenomen av idag.
Hon skriver bl.a. att "Plötsligt var hon (Anna Anka) ett subjekt med egen röst, inte bara ett trolskt väsen som mekaniskt följde med honom på påfrestande turnéer jorden runt". What?! Sedan när blev AA ett trolskt väsen (i annan mening än att hon ser helt djävla overklig ut)?
Sedan fortsätter hon "Världens blickar riktades inte längre odelat mot Paul utan även mot hans hustru som tills dess bara hade spelat en repliklös statistroll. Det vore inte särskilt överraskande om han inte kunde acceptera det. Det manliga kreativa geniets rädsla för kvinnor som potentiellt kan tävla med honom i hävdelseförmåga, högljuddhet och intelligens är ett fenomen som är äldre än både Paul Anka och Strindberg."
Alltså, hävdelseförmåga o högljuddhet i all ära men intelligens? Jag har förvisso aldrig sett programmet där AA figurerar men de flesta av hennes uttalande tyder knappast på intelligens att känna sig hotad av. Det går långt tillbaka, det är ett faktum men i denna artikel helt misslyckat som exempel.
Längre ned i artikeln tar hon åter AA som exempel o skriver "Hennes konservativa inställning till jämställdhet och könsroller totalsågades tidigare i höstas och det känns legitimt. Men det finns en stark dubbelmoral i folks fördömande av hennes livsval. Hemmafrutrenden är faktiskt väldigt stark även i Sverige och populariteten för tv-serier som "Svenska Hollywoodfruar", där Anna Anka medverkade, är bara ett symptom på det. Plötsligt vill trendiga bloggtjejer som Underbaraclara och Niotillfem laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva. Att gifta sig ungt, ha puffiga kjolar och gå på kafferep har blivit hippt igen och tv-serier som "Mad men", "Leilas mat" och "Desperate housewifes" där hemmafrulivet exponeras är väldigt inne.
Konservativa, traditionella könsroller framhålls också oproblematiserat i extremt populära filmer som "Twilight".
Jag fattar inte vad hon är ute efter? Bara för att vissa filmer och serier är populära och innehåller spår av hemmafruideal o trender så är det nu dubbelmoral att såga hemmafrun? Och vad har människors intressen med hemmafru-debatten att göra? Jag älskar att baka men inte fan vill jag bli en hemmafru eller känner att jag urholkar den feministiska debatten för att jag bakar bröd istället för att gå ut och festa. Och vad är det här med att förverkliga sig själv? Kan man inte bara få vara och tycka vad man vill och göra vad man vill. Att gifta sig ungt och ha puffig kjol och bjuda på kafferep är väl för i helvete inte den självklara vägen mot att bli hemmafru?
Jag säger inte att det inte finns en hemmafrutrend men enligt min uppfattning handlar den framför allt om attributen och det faktum att många tilltalas av 50-talsmode än att alla unga tjejer helt plötsligt har som högsta dröm att bli hemmafruar.
Och hur kan det vara att kasta sten i glashus att klaga på den bristande jämställdheten i AA's familj bara för att statistiken visar att vi inte är exakt jämställda i Sverige utan visar på att kvinnor gör mer hushållsarbete än män. Det är ju som att säga att man aldrig kan tycka att något är fel om man inte är ett perfekt exemplar själv.
Och slutklämmen ska vi inte tala om. Tror Isabelle på riktigt att AA är intresserad av att lämna sitt instängda hemmafru-ideal? Som om AA helt plötsligt skulle ändra sig och tycka att det inte vore en skymf att hålla på och befatta sig med pengar som kvinna. Som om hon skulle kunna bli en bra förebild för ensamstående mammor och före detta hemmafruar som lever i Sverige och inte har så mycket pengar samt inser att deras pension kommer att bli nada eftersom de inte jobbat sedan första barnet kom? Och att AA som ideal skulle vara något som känns "välbehövligt i denna tid av nytraditionalistisk femtiotalsrevival".
I do not think so.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar