bebis fundering

Går rätt bra hitills med motionerande. I morse gick jag hemifrån till Hornstull och det var grymt fint och hela Vinterviken var full av sjörök och solan hade precis gått upp.

Och nu ikväll var vi och simmade, trodde aldrig att jag skulle vilja träna med någon jag är ihop med men det är faktiskt rätt trevligt med sällskap. Det går liksom lite snabbare att simma sin halvtimme om man kan prata om roliga saker samtidigt.

Dessutom har jag varit i skolan hela dagen och gjort lab och räknat ut en massa farmakokinetiska principer så jag känner mig så duktig att jag kan vara värd en skolk imorgon för att hinna plugga lite hemma, vara med J som är ledig och åka ut till ön någosånär rimligt tidigt.

Igår var jag och fikade med min kompis från gymnasiet, AH, som numera bor i Uppis med sin kille (alltså de bytte sina lägenheter i Sthlm mot en stor i Uppsala, de är helt underliga). Men vi sågs på Rival vid Mariatorget och tog en fika och det var evigheter sedan så jag fick berätta allt om J (sist vi sågs var nämligen jag och J på typ dating-stadiet fortfarande). Och hon fick berätta allt som hänt henne och det var ju en del eftersom hon ska ha barn i januari.

Alltså, barnen haglar fan i omgivningen nu och ja, ja det kan ha lite med åldern att göra men med tanke på att de flesta inte varit planerade är det nog inte bara det. Jag och J har funderat på detta eftersom vi båda vet att vi gärna vill ha barn och då gärna tillsammans men jag vet inte om vi kommer fram till något vettigt. Det känns så himla skrämmande att välja. Att bestämma sig och faktiskt låta sig bli med barn om det nu går. Hur kan man inte bli livrädd inför ett sådant val?

Och samtidigt känns det ju som att det kan bli megalocytkul och det bästa någonsin. Frågan är bara när? Ingen av oss är ju purunga och det kommer nog aldrig komma en perfekt tid. Och man vill inte vänta för länge men man vill ändå känna att man är redo.
Jag har förvisso kollat upp lite i skolan hur det skulle funka med att vara gravid och kanske få barn och om allt går bra kan det lätt funka. Jag kan förhoppningsvis till och med gå kvar i skolan hela tiden (vilket är mitt mål) - det bygger ju dock på att J hjälper till en del men samtidigt skulle det kunna vara grymt mysigt för då skulle vi kunna tillbringa en massa tid tillsammans. Och eftersom jag hjälper cirkus-K nu så har jag ju en hel del hjälp upp om det skulle vara så.

Men det är så himla svårt att välja när. Önskar nästan att det kunde ske en liten olycka så att det bara var och gilla läget men med min megastarka, hormonstinna p-ring har jag svårt att tro att något liv kan bli till.