Pratade en massa med terapeuten. Behövde verkligen det eftersom det är en massa som jag bara kan prata med henne om. Hon är grym men det är konstigt. Först hatade jag henne och sedan blev det långsamt bättre. Nu känns det som om vi inte bara träffas för att jag behöver det utan att hon får ut något av det också. Jag tror att hon vill veta hur det går för mig.
Och, kanske inte så konstigt å andra sidan. Hon har ju hjälpt mig att bygga upp mig själv till max. När jag kom dit var jag orolig hela djävla tiden och trodde inte på riktigt att jag kunde något. Jag var tvungen att hela tiden prestera typ orimliga saker för att vara nöjd. Och jag kunde inte säga nej. Och sedan fick jag ett psykbryt på riktigt och grät i typ ett halvår. Och gick i terapi i två till.
Nu är jag världens bästa och har grym koll på mig själv. Allt är inte lätt men nu vet jag att det inte gör något. Jag oroar mig inte längre och jag vet vad jag kan och vill och behöver. Och jag har början på en lyckad karriär med något jag tror att jag kommer att tycka om att göra resten av livet. Jag har träffat världens bästa blivande man och kommer förhoppningsvis kunna få ett par underbara barn med honom. Vi bor i ett sjukt fint hus och min familj och mina vänner regerar. Jag älskar att leva även om det är kolmörkt ute nuförtin.
Och det trodde jg nog inte för en sådär fem år sedan.
För att citera bästa D: "Du är bäst, fortsätt så".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar