Läste precis på dn.se och ibland kan jag tycka att Magdalena Ribbing är för inihelvete djävla artig och vill bara hoppa på hennes huvud men ibland är hon fantastisk i sina formuleringar. Läs den här etikettfrågan och sug på följande:
"Ja du, det här är en fråga som återkommer emellanåt, och som är i tiden, kan man nog säga. Det handlar om MIG och JAG, nämligen. Och därmed menar jag inte dig, utan den stöddis som inte märker att han (oftast män, hej i förväg, arga antifeminister) inte är ensam i världen. Han tar det han vill ha, och anar inte att utrymmet i flygplanet, på marken och egentligen i världen delas mellan honom och ytterligare några personer, sådär sju miljarder, som är lika förtjänta som han av att få en plats i tillvaron.
En gentlemans uppgift, frågar du – och det är enkelt att svara på: någon gentleman hamnade du inte bredvid. Hans förklaring är förmodligen “oj då, det tänkte jag inte på” - säkert sant, varför skulle han just då plötsligt tänka på att han inte hade ensamrätt till det han ville ha?
Man kan också säga sig: men vadå, det är ju bara ett armstöd? Jo, för att attityden till ett armstöd snabbt blir densamma för en plats i en kö, ett företräde i en hierarki, en visshet om den egna förträffligheten, ett krav på att alla andra ska finna sig. Med andra ord en urtrist stöddis som skapar obehag, bråk, konflikter och rentav krig."
Jag älskar hur hon alltid förekommer de tusen arga kommentarer hon antagligen kommer att få och hur hon är sådär torrt konstaterande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar