Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Idag är inte en dag då jag vill vandra i minnets djävla korridorer efter sedan länge glömda kärlekar.
Det finns tusen och ingen som fått min kärlek i oerhörda mängder. Jag älskar alltid mycket, mycket och ser ingen anledning att dölja det. Det gör för det mesta människor rädda. Vare sig de är tretton eller trettio.
Nu efteråt är det lätt att säga allt det där om att de inte var värda min kärlek och bla bla men sanningen är att där och då höll jag på att gå under av all olycklig kärlek som mitt hjärta utsatt mig för.
Icke att förglömma de fantastiska kärlekar som stått i min väg och hjälpt mig till den jag är. H var en av de bästa under en lång tid i mitt liv och jag kan än idag få ont i magen över att jag inte kunde älska honom lika länge som han älskade mig.
Dock tror jag att min första och enda totala kärlek som jag vet att jag alltid kommer att ha kvar är havet. Det finns ingenting som får mig så lugn, glad, tillfreds och lycklig som att se ut över ett vatten med orörd horisont.
Idag älskar jag en person som är mitt alldeles egna perfekta och en av hans bästa är att han tycker om havet lika mycket som jag vilket gör att jag alltid kommer att kunna behålla båda två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar